Under Gottsunda är en film baserad på Johanssons hyllade roman Den mörka sporten (2013) och workshopen Gottsunda Stories. Här fick ungdomar dela sina egna berättelser om sådant som försiggår i huvudet, men även om upplevelsen av den egna förorten. En film utan finansiering, team eller produktionsbolag. G är liksom Johanssons Gottsundaskildring, baserad på en verklighet. Dock en brutalare sådan. Från den rastlösa förortstristessen 2014 till “massa äventyr 5-6 dagar i veckan”, som Battis äldre vän “Björnen” uttrycker det, som intervjuas i filmen.
I Under Gottsunda ser vi övergivna lekplatser där några ungdomar övar kampsport. I en annan scen åker de med moped och longboard längs tomma parkeringsplatser. Ungdomar som rappar, dansar och skriver dikter om Palestina. Två tjejer ligger i skogen och äter blåbär direkt från busken. De tomma lekplatserna, gröna fotbollsplanerna och föräldrarnas ekande frånvaro påminner lika mycket om Mika Gustafsons Paradiset brinner från tidigare i år, som Harmony Korines Gummo från 1997. Vapnen är fortfarande bara leksaker och slagsmålen vänskapliga, liksom på låtsas. Berusningsmedlet består av att sniffa lim eller boffa deo. Våldet skymtar i ögonvrån – brinnande bilar och krossat fönsterglas, som “uttråkade kids” ligger bakom, vilket en av killarna säger. Poliser finns också där, som gärna vill förhöra, men som tycks vara lomhörda när ungdomarna tar till orda. Hotet om det dödliga våldet känns dock långt borta.“Vi kommer leva för evigt!”, ropar blåbärstjejerna, stolta med händerna i luften.
“En som Noam Chomsky, folk vet inte ens vem han är. Men en som Kim Kardashian, halva världen vet vem hon är. Det är det skeva samhället vi håller på att få.”
I G – 21 scener från Gottsunda finns ett annat allvar. Nu ligger istället skjutvapen nedgrävda i skogsdungen, kanske där bland blåbärsbuskarna. Gamla bilder på Batti med vännerna som sitter och ritar på dagis, polisrazzior, en trettonårig pojke som blivit skjuten och oroliga mödrar på gatorna. Långa bilturer med barndomsvännerna, intima samtal i framsätet. Döden bakom hörnet och en ofrivillig väntan på ett ödesdigert telefonsamtal. Men samtidigt; stora fester och sommar i Gottsunda. En fin, stark gemenskap, där vuxna, barn och ungdomar umgås över generationsgränser – en grupp barn tar med sig Battis kamera och filmar varandra.“Björnens” ord ekar över bilderna, som en slags vägledare eller undervisande mentor: “Vi lever i ett samhälle där ingen kan förstå oss. Inte våra föräldrar, och inte dom som är svenskar.” och “En som Noam Chomsky, folk vet inte ens vem han är. Men en som Kim Kardashian, halva världen vet vem hon är. Det är det skeva samhället vi håller på att få.” Då och då visas montage, närbilder på ögon som tittar tillbaka på oss. Samma ögon som i filmens inledning blickar in i kameran från ritbordet på förskolan. Ögonen på barnen som filmar med Battis kamera i Gottsundasommaren.
2014 hyllade kritikerna Under Gottsunda, men kritiserade kulturvärldens oförmåga att fånga upp och synliggöra det som filmen ville berätta. Jon Asp menade att filmen blivit “ratad av det etablerade Filmsverige” och att “SVT nobbar annorlundaheten” i Aftonbladet. (Länk: Jon Asp, Aftonbladet 2014). Hynek Pallas skrev i Expressen att filmen tillsammans med andra i dess like knappt visades på bio och knappt diskuterades på kultursidorna – “eftersom de inte handlar om vita medelklassmän.”
Hade utvecklingen kunnat se annorlunda ut, om etablissemanget varit bättre på att lyfta filmen och denna skildring av Uppsalaförorten?
Varför lyssnade ingen då? Hade utvecklingen kunnat se annorlunda ut, om etablissemanget varit bättre på att lyfta filmen och denna skildring av Uppsalaförorten? Pallas skrev 2014: “Varför har det tagit 35 år av mitt liv innan en kamera har fångat de här förorterna och en film formats av livet som det levs här?” (Länk: Hynek Pallas i Expressen 2014). Citatet pekar på att Under Gottsunda då var en unik förortsskildring, som kanske så här i retrospekt var en av de första i sitt slag. Under Gottsunda var banbrytande för ett decennium sedan, och utpekades av Pallas som en del av en ny våg av utanförskapskildringar, men lyftes som sagt inte då. (Pallas, Expressen 2014). Loran Battis G har, med sitt breda mottagande, gett upprättelse åt de som inte blivit lyssnade på tidigare.
G – 21 scener från Gottsunda är varken ratad av filmsverige, med både finansiering, team och produktionsbolag, eller onämnd på kultursidorna – tvärtom, och tur det. Det insinuerar en ny öppenhet. Våldet och dödssiffrorna har trappats upp under tio till tjugotalet, och en skildring av Gottsunda, inifrån Gottsunda, är kanske det vi alla egentligen behöver se. En film som synliggör och samtidigt ber oss att sitta ner, ta del av den och faktiskt lyssna. Som åskådare har man inget val – bilderna går inte att värja sig ifrån.
G – 21 scener från Gottsunda hade biopremiär 6 september.
