En eftermiddag i augusti får jag ett mejl från regissören Göran Hugo Olsson. Han skriver närmast urskuldande: “Här är en arbetskopia. Filmen visas i två akter och är ….. 3h15min…” Två dagar senare möts vi på produktionsbolaget Storys lokaler där han sitter i slutklippningen av filmen Israel – Palestina i svensk TV 1958 – 1989. Den ska snart ha premiär på Venedigs filmfestival. Speltiden på tre timmar känns trots allt imponerande komprimerad när man betänker att ämnet berör trettio år av svensk rapportering om en av världens mest komplicerade konflikter.
Filmen rör sig kronologiskt från 1958 till 1989, med undantaget att den börjar med ett inslag med en palestinsk mamma från 1984. Varför?
-Spelar du in nu?
Ja.
-Jag flyttar mikrofonen närmre, det blir bättre ljud då. Du får ursäkta, jag är arbetsskadad. Inledningen är ett retoriskt knep, att alltid börja med det bästa. Jag tycker att mamman som väcker sina barn och kammar sin dotter är så jäkla fin. Det är också fint att se de inkallade israeliska soldaterna som verkligen inte vill vara där men som försöker ta ansvar och vara tillgängliga för journalisterna. Det är en annan tid. Det funkar även på det sättet att det finns en balans i narrativet.
Den 7 oktober 2023 attackerades Israel av Hamas som mördade omkring 1200 israeler och gisslantog runt 250 personer. Israels militära gensvar har i skrivande stund dödat mer än 40 000 tusen palestinier, varav majoriteten är civila, vilket har resulterat i att Sydafrika anklagat Israel för folkmord i Internationella domstolen i Haag. Nu dominerar konflikten den internationella nyhetsrapporteringen men när arbetet med filmen påbörjades för fem år sedan var läget annorlunda.
Var och när uppstod idén till filmen?
-Man väljer inte film utan filmen väljer en själv. När jag 2018 gjorde Maj 68, som byggde på Maja Ekelöfs litterära klassiker Rapport från en skurhink, gick jag igenom SVT:s arkiv från svenskt sextiotal och upptäckte att det fanns skitmycket bra material. Under arbetets första fyra år handlade alla projektbeskrivningar om att konflikten var bortglömd. Svaret var ofta: “Okej, finns det inget annat du vill göra?” Men så har jag haft det med många filmer så jag är van vid det.
Varför valde ni tidsintervallen 1958 – 1989?
-Det är perioden som jag kallar DDR-tiden, då SVT hade monopol på tv. De hade ett objektivitetskrav som gör det intressant. Även om monopolet inte riktigt bröts så luckrades det upp runt nittiotalet vilket sammanfaller med murens fall, marknadsekonomins seger och supermakternas kollaps.
Filmen bygger på ett urval av 5000 timmar material och bjuder in till en tidsresa i mediernas förändrade språkbruk. I programmet Israel – Undrens land från 1961 beskrivs hur det nya landet på kort tid bygger upp en välfungerande infrastruktur. I en tv-sänd debatt från 1964 diskuterar professor Herbert Tingsten och ambassadören Gunnar Hägglund situationen för de fördrivna ”arabflyktingarna”, som palestinierna inledningsvis kallas.
Vad ville ni undersöka?
-Det står i filmens början att arkivmaterial berättar väldigt lite om vad som faktiskt hänt men däremot mycket om hur det berättades. Vissa tycker att reportrarna är naiva och dåliga, andra tycker att de är väldigt bra. Oavsett vad du har för inställning i sakfrågan så tror jag att du kommer att bli imponerad av vad de försöker gestalta, försöker berätta. Att SVT har gjort ett väldigt stort jobb med att samla in allt detta material. Idag gör inte reportrar nedslag i en familjs liv på samma sätt. Istället intervjuas de av studioprogramledare som frågar: “Hur är det där borta?”
Urvalets fokus på konflikten kan samtidigt ge intrycket att det var det enda som talades om när Israel och Palestina omnämndes i svensk tv?
-Det är såklart fokuserat på konflikten. Det fanns även breda folkliga program, som sång och musik med Lill-Babs och Carola i Jerusalem. Många har velat lägga in sådant som jag tycker är trams-tv. Men min brist som regissör är att jag inte gillar “kul”.
Hur kändes det den 7 oktober när ni började närma er arbetets slut?
-Den 6 oktober var jag och filmens fantastiska klippare Britta Norell glada för att det var fredag och vi hade precis klippt färdigt en sekvens som handlade om Jom-kippurkriget, som var arabländernas överraskningsanfall på Israel. Sedan kom vi på, fan vad sjukt, imorgon är det femtio år sedan kriget. Dagen efter vaknade vi med nyheterna om Hamas anfall. Efter det var det som att min värld gick sönder. Jag hade redan ägnat fyra år åt att titta på sådana händelser och så händer det igen, fast mycket värre. Alla människor som jag tycker är vettiga från båda sidor, människor som sagt att vi kanske inte ska bomba, vi kanske inte ska döda, är marginaliserade idag. De som hetsar om våld fick däremot precis som de ville. Jag vet att rättvisa kommer före fred men om man inte pratar om freden samtidigt som man verkar för rättvisan, då tror jag att rättvisan blir förvrängd.
En sak som chockade mig i filmen var att se så många döda människor, inte minst från inslagen efter massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila. Min känsla är att man inte visar det på tv idag på samma sätt?
-Du har helt rätt. När vi gjorde filmen Maj 68 så visade vi sekvenser från inbördeskriget i Nigeria där man får se folk som dör i kamerabilden. Dessa bilder sändes halv åtta på bästa sändningstid 1968 men vi fick inte ha med dem. Europeiska mainstream broadcasters gömmer sig idag bakom argumentet , vilket jag tycker är hyckleri, att det handlar om personernas integritet. Det finns två döda människor som visats i närtid. Den ena var Alan Kurdi som vände debatten på en sekund. Den andra var George Floyd. Båda gångerna blev bilderna explosiva. När det gäller Alan Kurdi, hur skulle man inte ha kunnat visa det? Skulle han ha legat där i det tysta? Ett annat exempel är Förintelsen, man kan inte bli mer förnedrad än vad de liken visar men hur skulle världen se ut om vi inte fick se de bilderna?
Har du behövt argumentera för de här bilderna nu?
-I långfilmen är det inga problem men när det gäller serieversionen som ska gå på SVT i vår så har vi helt enkelt inte kommit till den diskussionen – ännu.
Finns det någonting som förändrats i ditt sätt att se på materialet efter attacken 7 oktober?
-Nej, faktiskt inte. Däremot har vi sedan februari haft fler testvisningar här på Story än vad vi har haft med någon annan film någonsin. Jag har själv tagit folk i kragen och frågat, tycker du att filmen är för lång?
Alla filmer är ju tre timmar långa idag.
-Ja, och det tycker jag är pinsamt, att det kan se ut som om man är lite trendig. Men det har inte gått att få ner den.
Jag hamnade i somras i samtal med en konstkritiker som var upprörd över att dokumentärfilmer idag bara ställer frågor men aldrig ger några svar.
-Bra sagt, tycker jag då!
Hur ser du på det i relation till din film?
-Dåligt. Men det här är inte den filmen. Den här filmen är en lyxig historielektion. Jag tycker verkligen att vi har vinnlagt oss att göra ett representativt innehåll. Det ska jävligt mycket till för att någon ska säga, varför har ni inte med det här inslaget från 1969? Det finns ingen som kan kritisera filmen. De kan däremot kritisera världen. Jag vill att mina filmer ska vara som bröderna Safdies Uncut gems, att det finns en filmisk höjd men det intressanta är den politiska eller den mänskliga diskussionen. Många dokumentärer försöker vara filmiska. Jag såg en film om Robert Mapplethorpe där de medverkande var jättebra men filmarna hade hittat på en ramhandling och inledde alla intervjuer med att personerna tittade in i en matt kamera. Allting som de hade adderat sög. Den bästa filmen som jag vet i Sverige är filmen om sångerskan Josefin Nilsson. Det tycker jag är en riktigt bra film.
SVT:s K-special Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är?
-Precis den. Det är lite musik och lite bilder på träd och det är som det ska vara. Man ska inte röra till det.
Fanns det någon gång en annan idé om titel?
-Såhär, det absolut jobbigaste har varit tjafset runt titeln. Det här var den första titeln och det är den enda titel som jag har tyckt varit bra. Hundra människor har haft jävligt dåliga förslag. Jag har själv kommit med minst tjugo. Ett tag hette den One holy land. Men jag kände i efterhand, hur kunde jag, det är inget heligt land. Det är ett känsligt ämne och då är det bra att ha en korrekt titel. Hela filmen försöker vara korrekt och nu gillar folk det.
Det är så pass minerat att tanken slår mig: Varför säger man alltid Israel före Palestina? Sedan kom jag på att det följer en bokstavsordning.
– Det har jag också tänkt på. Men om man skulle skriva Palestina-Israel, då skulle det vara ett statement i sig. Folk är oroliga för det här med att välja sida men jag har aldrig förstått det för jag kommer från en miljö i Lund på 70-talet, när allt var bättre.
Göran Hugo Olsson skrockar åt det mossiga tonfallet i sin egen kommentar.
-På den tiden var det inte ovanligt att du i ditt hem såg pappersbössor som samlade in pengar till en ambulans i Israel samtidigt som tonårsbarnen hade palestinasjal. Det fanns ingen motsägelse, man kunde ha två idéer i huvudet samtidigt. Jag förstår inte att det ska vara så svårt idag.
Det är väl därför som filmen behöver vara tre timmar, för att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt måste man få tid att tänka klart en tanke.
-Japp, så är det.
Fotnot: Filmen får svensk biopremiär i oktober och sänds som en längre serieversion på SVT våren 2025.
Intervjun publicerades ursprungligen i FLM Nr 68, höst 2024. Filmen Israel – Palestina i svensk TV 1958 – 1989 får svensk biopremiär 4 oktober och kommer att sändas i en längre version på SVT under våren 2025.
