Utgångsläget är ett porlande fågelbad. Härifrån söker sig kameran vidare genom prunkande ängsblomster. Det är inte bråttom, vi är inte på väg mot någon storslagen berättelse som ska ta sin början annorstädes. I tur och ordning introduceras vi i stället för kökslandets grödor. Högsommarsolens sömniga aftonstrålar strilar smeksamt genom morotsblast, dillkronor, rabarber och grönkål. Bland växtligheten kan vi skönja spår av mänsklig närvaro: en spade ledigt nedkilad i jordytan, den utrullade trädgårdsslangen, utströdda legobitar och en röd trehjuling. Vi färdas vidare till vindspelets klang. Utanför den vitkalkade skånelängans gläntade dörr ligger två par skor, slarvigt avkastade, inifrån hörs tv-apparatens sorl. Huskatten sitter utanför och tvättar sin päls, avstannar tvärt vid en rörelse bland vinrankorna – brisen som fått tag i tvätten på linan. På detta sätt fortlöper öppningssekvensen för Ljusår (2008), en åtta minuter lång steadicamrörelse genom regissören Mikael Kristerssons egen villaträdgård i skånska Falsterbo. Denna stoiska introduktion av det domesticerade trädgårdslandskapet inleder en långfilm som uteslutande utspelar sig här. Hur Kristersson riktar kameralinsen mot sin omedelbara närmiljö är signifikativt för hans särart som naturfilmare.
På Triarts playtjänst ligger tre av Kristerssons vidunderliga dokumentärfilmer, vilka samtliga utgör envetna studium av flora och fauna inom snävt avgränsade biotoper. Pica pica (1987) fokuserar på skatorna kring torget i Vällingby, medan Falkens Öga (1998) följer ett tornfalkspar i Falsterbos kyrktorn. Trots, eller tack vare, avsaknaden på exotiska habitatskildringar, synliggör Kristersson något universellt i existensen. Utan kommenterande berättarröst eller annan form av mänsklig psykologisering tillåts vi ostört iaktta djurens vardagsbestyr. Till djuren räknar han även oss människor, liksom en ”art bland andra arter”. Vårt dammsugande, bilåkande, lövkrattande, vårt indistinkta småpladder framställs genom lösryckta nedslag likställda med talgoxarnas häckande och kålfjärilens puppning. Det är tack vare sitt beundransvärda tålamod som Kristersson lyckas vara där när det plötsligt händer, då skapelsens storslagenhet uppenbarar sig i den tillsynes mondäna vardagsmiljön.
Ljusår är filmad på Super16 under en tjugoårsperiod, även om tidsrymden i filmen destilleras till en skenbar årscykel. Trots att berättarröst och filmmusik förkastats, upprätthåller Kristersson den livskraftiga dokumentärfilms-tropen om en årstidernas dramaturgi. Tidens framfart illustreras genom droppande istappar och lövsprickning, motiv som känns igen från en annan svensk ikonoklast, Nina Hedenius. Men på något sätt är denna naturlyriska kronologi nödvändig för att framhäva filmernas buddistiska livsåskådning: tiden rör sig cykliskt snarare än i en spikrak kurva framåt och uppåt. I förnimmelsen av sommarnatten ingår vetskapen om det stundande vintermörkret. Döden finns inbyggd i födseln. Löftet om vårlig pånyttfödelse gör livshjulet uthärdligt.
I den mån det går att tala om protagonister i Kristerssons filmer, är det fåglarna som förtjänar epitetet. Han växte upp ett stenkast från Falsterbo fågelstation och naturreservatet Måkläppen, skådeplats för debutfilmen som heter just Måkläppen (1973). Utöver långfilmerna består Kristerssons filmografi av titlar som Holk 58: Talgoxe (1982), Flyttfåglarnas olösta gåta (1983), Kaja, skata, kråka (1984), Skärfläckor (2009), Hemma hos stararna (2009) och Starens inre liv (2012). Det är roligt att rabbla dessa titlar eftersom de stammar ur en dedikation som blivit alltmer utrotningshotad. Kristerssons samexistens med sina befjädrade vänner är symbiotisk till den grad att det inte är någon större skillnad mellan kameraögat och fågelögat. Han spenderar avsevärd tid att från taknocken av sitt hus, eller kyrktornet, registrera livstecknen nedanför med teleoptik. Tekniskt är han virtuos, följningarna med lång brännvidd är lika redo på pilgrimsfalkens godtyckliga utfall som på den förbipasserande reflexvästbeklädda förskoleklassen. Genom att förskjuta perspektiven ger Kristersson exempel på hur filmberättande lika gärna kunnat se ut. Resultatet liknar en hybrid mellan naturdokumentär och strukturalistisk experimentfilm.
De tre långfilmerna har alla haft biografdistribution, men tv har alltid varit Kristerssons primära visningsfönster. Filmerna har varit både uppmärksammade och uppskattade. Trots detta har det varit en kamp att driva igenom projekten och få filmerna visade. I en intervju med Kvällsposten 1999 säger Kristersson: ”Tv-redaktörer är de värsta konservativa som finns. Där är den stora proppen. De säger: ‘Jamen jag gillar det, men du förstår TITTARNA, de där vanliga simpla TITTARNA, de klarar inte det här tempot – de zappar direkt!’ Det där har jag hört så många gånger.”
Detta livsfarliga förmynderi måste upphöra, Sverige behöver fler posthumanistiska narrativ, inte färre. Pica pica, Falkens öga och Ljusår utgör udda fåglar i den svenska filmfaunan. Filmer som på allvar försöker se livet, och tar det på allvar.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Vår 2023. Pica pica visas på Vällingby centrums jubileumsdag söndag 29/9 kl 15.00. Läs mer HÄR. Alla filmer finns även att hyra på Triart Play.
