Mellan hägg och syren slog en kris läger i min kropp. Krisen blev ett faktum när dagarna som praktikant på FLM kom till ända, vilket också innebar att min filmvetenskapliga kandidatexamen var avklarad. Stundtals kände jag mig fastlåst i en handfallen position, oförmögen att sätta en fot framför den andra. Stundtals skuttade jag fram i sangvinisk anda under en himmel som skanderade: The world is your oyster!
Dokumentet – vari den här essän nu växer fram – har sedan i april sällskapats av ett ensamt, pulserande vertikalt streck. Jag har försökt gå till botten med varför skrivkrampen etsat sig fast i skelettet, för det är nämligen en simpel uppgift jag har framför mig: jag ska redogöra för mina upplevelser av att ha praktik inom det humanistiska fältet. Bevisligen är jag inte ensam om att ha svårt att avsluta – eller rättare sagt starta upp – saker och ting. Årets första nummer av FLM utforskade just det ofärdiga, bortglömda och förlorade. Visserligen har inte mitt arbete avbrutits av en vice kulturminister, som Andrzej Żuławskis On the silver globe (1988), och inte heller har mitt material förstörts under en statskupp. Tyvärr har jag endast mig själv att skylla.
En möjlig förklaring till ordens dröjsmål är att jag är värdelös på avsked, för det är just vad den här texten känns som: ett avsked till praktiken och studierna. För hur ska jag våga vinka adjö när den ökända verkligheten står och flåsar utanför dörren, där CSN-lån ska betalas och själen ska säljas ut i arbetsansökningar. Min rädsla är inte unik. Majoriteten av studenterna som gick praktikkursen uttryckte en ängslan inför det som stundar. Låt mig förtydliga varför.
”Humanioran är med andra ord akademins snuskgubbe som studenterna uppmanas att undvika.”
Att humaniora påstås krisa har inte undgått någon. Den sägs vara utdaterad, diffus och framförallt främjar den inte studenternas anställningsbarhet. Flera av er kanske minns Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv från 2011, där de argumenterar för att studenterna borde styras bort från den olönsamma (!) humanioran. Humanioran är med andra ord akademins snuskgubbe som studenterna uppmanas att undvika. DIK:s rapport från 2021 visar att attityden speglas i resursfördelningen. Humanioran, tillsammans med samhällsvetenskapen, drar det kortaste strået – trots att just dessa fakulteter huserar majoriteten av studenterna. Cynikern skulle säga att fakulteterna är populära eftersom de är öppna och breda, en plats för vilsna stackars själar som ännu inte kan svara på frågan om vad de vill bli.
Men den här ‘riktningslösheten’ är det slut på nu, åtminstone om vi ska tro utbildningsminister Mats Perssons utspel i Svenska Dagbladet (04/09). Persson deklarerar att han vill se ett minskat antal fristående kurser – vilka utgör en central del inom humaniorans och samhällsvetenskapernas utbildningsutbud – och att “kursexpansion har skett på bekostnad av kvaliteten på de utbildningar samhället behöver som mest”, enligt Persson de tekniska och medicinska. Jag invänder inte mot att stärka dessa utbildningar, det vore befängt, men det är oroväckande att Persson premierar kortsiktiga behov framför långsiktiga. Den högre utbildningen torde ha andra uppgifter än att anpassa sig till den befintliga arbetsmarknaden, men vad vet jag, jag är bara en simpel filmvetare.
Trots att forskare och lektorer flitigt strider för humaniorans existensberättigande i debattartiklar – inte minst efter Perssons uttalande – har det under min utbildning ägnats lite tid åt att kommunicera dess betydelse till oss studenter. Men jag förstår dem. De lärarledda timmarna på humanistiska utbildningar är knappa, ingen tid får spillas åt brandtal, kursmålen måste uppfyllas!
Hand i hand med humaniorans kris går filmkritikens påstådda död. Vid årsskiftet 2022-2023 upphörde TT med sina filmrecensioner, vilket lämnade många av landets tidningar utan filmbevakning. Det filmkritiska samtalet har marginaliserats och någon löneutveckling för skribenterna finns inte att tala om. Vidare har digitaliseringen ställt till med problem. För att nå fram genom det digitala bruset krävs ‘clickbaits’, och när man väl kommer fram väntar den svåraste uppgiften: att nå in. Den bristande uppmärksamhetsförmågan och den skoningslösa stressen är symptomatisk för vår tid och det finns aldrig en garanti att det som läses faktiskt når in.
”Visserligen var jag en gnutta vilsen och osäker på vilket område jag önskade förkovra mig i, men är det inte gällande för de flesta studenter oavsett fakultet? Vet varje läkarstudent vilken specialisttjänstgöring de vill påbörja efter examen? Eller om de ens vill specialisera sig?”
Ovanstående utsagor har resulterat i många sömnlösa nätter. I mikrovågsugnens sken har jag, med kaninpuls, legat i sängen och tänkt på min framtid. Samma fråga varje gång: Varför humaniora, varför film- och kulturskribent? Samma svar varje gång: Det finns inte, och har aldrig funnits, ett annat alternativ.
Cynikern har på så sätt fel. Mina första steg in på humanistiska fakulteten var bestämda; jag visste att jag ville studera humaniora och därefter arbeta med kultur. Visserligen var jag en gnutta vilsen och osäker på vilket område jag önskade förkovra mig i, men är det inte gällande för de flesta studenter oavsett fakultet? Vet varje läkarstudent vilken specialisttjänstgöring de vill påbörja efter examen? Eller om de ens vill specialisera sig? Och räcker det inte – åtminstone till en början – att de vet att de vill arbeta som läkare, på samma sätt som jag visste att jag ville arbeta med kultur?
Men med det sagt kvarstår det faktum att jag stundtals påverkats av den hätska attityden gentemot humaniora, och oron över att inte vara anställningsbar har resulterat i att jag motvilligt sökt efter andra alternativ. Mitt cv vittnar om försöken: operatör, butiksbiträde, kyrkogårdsvaktmästare, för att bara nämna några. Men icke. Trygg inkomst och 40 timmars arbetsvecka lockar inte. En del av mig hoppades att praktiken på FLM skulle bli en skräckupplevelse för att äntligen få mig att tänka om. Det visade sig bli det motsatta. Låt mig nu förklara varför jag stundtals också gladlynt skuttat fram under våren.
”Att jag växte upp i fucking jävla kuk-Vättlösa underlättade inte heller saken.”
Praktiken var, och nu överdriver jag inte, livsomvälvande. Det kanske framstår absurt att jag höjer en redaktionell praktik till skyarna, men den införlivade mig med en outtröttlig optimism. Hur skulle jag kunna tro att humanioran och filmkritiken var döende när de aldrig känts mer levande? Och för första gången, i rollen som humaniorastudent och filmvetare, kände jag mig anställningsbar. Plötsligt lyste nämligen omgivningens ögon upp. De förstod äntligen vad jag kunde åstadkomma med min utbildning, vilken mening mitt arbete kunde fylla, och bekräftelsen som följde värmde likt vårsolens strålar efter en isande vinter. Må hända att det är tragiskt att jag mäter mitt värde utifrån sådana termer, but don’t blame me, blame the system.
Känslan av att vara anställningsbar sprang inte bara ur det faktum att mina kompetenser, både de generella och ämnesspecifika, speglade praktiken på FLM. Framförallt kändes det äntligen som att jag hade kommit in i värmen. Inom kulturbranschen tycks nämligen anställningsbarhet likställas med ett socialt nätverk. För egen del har jag aldrig haft en naturlig brygga till kulturvärlden, och något ekonomiskt och kulturellt kapital har inte funnits att luta sig tillbaka mot. Att jag växte upp i fucking jävla kuk-Vättlösa underlättade inte heller saken. Praktiken kändes därför avgörande för att ens närma sig möjligheternas värld. Hur svartvitt det än må låta har mina kurskamraters utsagor om deras praktikplatser gjort det tydligt att kompetenser ofta bleknar i relation till ett socialt nätverk.
På gott och ont utförde jag praktiken på distans. Olga och Rebecca i huvudstaden, jag i Göteborg. Otaliga tankeexperiment har snurrat i huvudet om vad som hade kunnat hända om jag också befann mig i Stockholm. I min irrationella fantasi springer nämligen möjliga arbetsgivare in och ut på FLM:s kontor varje dag medan jag sitter fast på västkusten.
Till ingens förvåning kräver distansarbete självdisciplin utan dess like, vilket till en början minst sagt var en utmaning. När jag satt hemma var det ingen som stoppade mig från att damma hyllor eller doomscrolla på Tiktok. Jag insåg snabbt att jag behövde ta mig ut ur lägenheten för att få saker och ting gjorda. Den möjliga skammen som skulle skölja över mig om en cafébesökare kom på mig med att kolla på thirst traps på Cillian Murphy var ett effektivt sätt för att behålla koncentrationen på korrekturläsningen.
Märks det att jag svävar iväg? Jag försöker återigen undvika avskedet. Helst av allt hade jag gjort en irish exit. Men för att den här essän ska omvandlas från ofärdig till färdig krävs några avslutande ord.
”Under praktiken sköljde ett storhetsvansinne över mig och jag ställde mig undrande inför hur någon skulle kunna påstå att jag, som humaniorastudent, inte är anställningsbar.”
Under min utbildning har dämonerna – som Bergman hade skrivit – varit högljudda. Därför måste fler lärare artikulera den livskraft humaniora bär både i och utanför akademin, och jag vill hävda att utbildningarna bör inkludera fler praktiska inslag för att humaniorastudenters självbild ska stärkas. Det var nämligen när jag påbörjade praktikkursen som dämonernas röster ekade ut till intet. Som om Gud själv uppenbarat sig och kungjort mitt öde, gick humaniora från att vara något teoretisk till verkligt och åskådbart; Halleluja! Färdigheter och egenskaper såsom kritiskt och kreativt tänkande, språkkunskaper och nyfikenhet tjänade ett lika stort, om inte större, syfte utanför universitetets väggar – speciellt i en tid som kännetecknas av antidemokratiska vindar och inskränkthet. Under praktiken sköljde ett storhetsvansinne över mig och jag ställde mig undrande inför hur någon skulle kunna påstå att jag, som humaniorastudent, inte är anställningsbar.
Men tro inte att jag är naiv. Jag är väl medveten om att jag nu ger mig in i en snårig bransch och att filmrecensionerna kommer att skrivas i lunchrummet på en valfri, medioker arbetsplats framöver. Hyran måste trots allt betalas. Så om livet är en chokladask kan det hända att det blir romrussin ett par år framöver – och jag är helt okej med det. Praktiken har fått mig att inse att det är värt att vänta på gräddnougaten.
Stina Andersson gjorde praktik på FLM:s redaktion under våren 2024 som en del av sina studier vid Göteborgs universitet.
