I veckan frågade sig författaren Tone Schunnesson ”Vad är ett fotografi värt nu för tiden?” Till sin hjälp har hon nyutgåvan av Susan Sontags bok Om fotografi och Alex Garlands Civil war. Garlands inbördeskrigsdrama hade premiär i våras och skapade diskussion om huruvida den speglar det amerikanska politiska läget, vilket bland annat Oscar Westerholm skrev om i FLM. Men den har visat sig bli en intressant slamkrypare som fortsätter röra upp både kritik och förundran. Bland annat pekar Schunnesson på Garlands överdrivna tro på fotografiets makt att möjliggöra förändring.

I dagens samhälle som bygger på en aldrig sinande ström av bilder är det snarare mer relevant att tala om en devalvering av fotografiets värde. Jag är den första att sträcka upp en hand för att erkänna att jag dragit mitt strå till stacken med bilder på solnedgångar, mig själv, vänner, mat, you name it. Här kastas det sten i det egna glashuset – med utlovad före- och efterbild.

Samtidigt lyckas vissa bilder ibland bryta sig ut ur flödet och uppnå en ikonisk status. Som den fruktansvärda bilden på den treåriga Alan Kurdi som 2015 spolades upp död på en strandkant. För en stund väcktes en spontan, gemensam reaktion av avsky. Men sen då? Bilden inkorporerades i var och ens egna världsbild. Medan många såg den som ett argument för öppna gränser, valde andra att se den som en anledning att stärka gränskontrollen. Bilder på döda människor eller ej – aldrig har väl Fort Europa varit lika starkt som nu? Som Schunnesson skriver om Garlands krigsfotograf så lämnas ansvaret för vad bilderna visar över till oss som ser dem. ”Men vid det här laget vet vi att tittandet på egen hand inte leder till något annat än att vi blir voyeurer.”

Visst kan bilder påverka, att säga något annat vore straffbart för en filmtidning! Men om bilden på Alan Kurdi kunde väcka en förfäran kan den aldrig bli en fanbärare så länge ingen finns där för att fånga upp den verklighet som bilden avbildar från första början. Och för det krävs att bilden bryter sig loss från strömmen och greppar tag i något annat: en diskurs, en politisk rörelse, en idé om att en annan värld är möjlig. Först då kan vi betrakta utan att reduceras till enbart åskådare. Och bilden då? Tja, den återfår ett värde.

 

Av Rebecca González León och Olga Ruin, redaktörer för FLM.

Texten publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev från FLM 30 augusti. Prenumerera på nyhetsbrevet här.