FLM: Hur känns det efter visningen?
Herbert Nordrum (HN): Det var så otroligt dejligt!
Norske Nordrum, som bland annat känns igen från Världens värsta människa, talar med en flödande skandinavisk blandning av norska och svenska.
Asta Kamma August (AKA): Det var en sådan otrolig urladdning och samtidigt väldigt lustfyllt!
Ernst De Geer (EDG): Jag är också glad men det var så oerhört mycket nerver innan. När jag vaknade idag kände jag mig helt tom. Att för första gången se filmen med en så stor publik är som att se sig själv utifrån vilket är fruktansvärt jobbigt. Men också kul.
Filmen handlar om det snygga, yrkesarbetande paret André och Vera som ska delta i en prestigefull pitchtävling för att där sälja in sin app för kvinnohälsa. Innan de åker iväg till tävlingen söker Vera upp en hypnosterapeut för att få hjälp med att sluta röka. Men sessionen leder istället till att hon plötsligt ifrågasätter sitt behov av att vara andra till lags. Parallellt med att paret ska coachas och förbereda sig inför pitchen tillsammans med de andra deltagarna på hotellet blir Vera, till Andrés stora frustration, alltmer utlevande och personlighetsförändrad.
FLM: Det var både komiskt och plågsamt att se förberedelserna inför pitchen, som satte fingret på en typ av entreprenöriella situationer som eftersöker något personligt och autentiskt i en högst artificiell miljö. Varifrån kom inspirationen?
EDG: Jag och filmens manusförfattare Mads Stegger har varit på sådana tävlingar och pitchat andra filmer. Man ska gärna lyfta fram något personligt och samtidigt paketera sitt budskap så bra som möjligt. Och som nu, man ska klippa en trailer, göra en affisch, hitta ett bra sätt att prata om filmen. Det är ju både sälj och konst samtidigt, det är väldigt konstigt. Det är därför jag tycker det är roligt att vara på inspelning, där det känns som att “nu kan vi göra typ vad vi vill. Nu kan vi ha kul!”
FLM: Jag har förstått det som att ni använde ganska mycket improvisation i arbetet?
AKA: Jag har ibland upplevt att regissören har ett rätt svar och så försöker man som skådespelare hitta det rätta svaret. Men oftast hittar man fel för att man bara är fokuserad på att försöka förstå vad svaret är. Men här arbetade vi tvärtom med olika variationer hela tiden vilket var väldigt kul.
FLM: Jag ska erkänna att jag till en början satt och funderade på om Vera skulle bli någon form av manic pixie dream girl som ska ge sin stela kille en inre utvecklingsresa eller en version av Gillian Flynns cool girl som är skön och äter chilinötter. Men sen börjar det spåra ur på riktigt.
EDG: Jag tror vi var väldigt ifrågasättande under hela processen. Är Vera till exempel för mycket manic pixie dream girl eller är det fortfarande en rolig kritik av det begreppet? För det var lite så det var tänkt från början. Vi som har skrivit filmen är väldigt självmedvetna och därför ville vi vara det så lite som möjligt under inspelningen. Vår inställning var: Vi testar grejer och tänker att vi fixar det i klippningen sedan.
FLM: Hur hittade du Asta fram till din rolltolkning?
AKA: Disciplinen i arbetet gick ut på att kunna släppa all förväntning och självkritik när vi filmade. Vi pratade mycket om ifall Vera är medveten om sin personlighetsförändring eller inte. Det kändes som en nyckelfråga där vi landade i att hon var medveten. Men det svaret växte fram. Sen var det väldigt många roliga improvisationsscener. David Fukamachi Regnfors som spelar pitchcoachen Julian hade långa improsekvenser med Herbert.
EDG: David hade straight face hela tiden.
HN: Han körde mig så hårt och kom liksom opp i trynet mitt. Jag blev väldigt imponert av att det blev en scen i slutändan för jag log så mye hela tiden, då jag blev så stressad av David.
AKA: Det är samtidigt någonting i det där, när man är sådär fnissig. Som skådespelare är man väldigt känslomässigt öppen precis då. Det är sårbart och man vet att det är någonting som är bra precis när man är på väg att börja skratta. Det är väl när det känns äkta på något sätt.
FLM: Men som regissör tänker jag att man blir nervös om ens skådespelare börjar fnittra under en scen?
EDG: Ja, jag skrattade inte.
De Geer sätter sig ännu rakare upp i fåtöljen men ler samtidigt mot Kamma August och Nordrum som ger ifrån sig ett litet fniss från soffan.
När Vera och André kör till pitchen spelar en irländsk folkdanslåt i bilradion varpå Vera påminner André om scenen i Titanic där Jack tar med Rose ned till arbetarklass-passagerarnas däck för att dansa med “the common people.” André undrar ängsligt om det verkligen är rätt ordval.
FLM: Replikskiftet fick mig att tänka på Pulps berömda låt Common people. Samtidigt undrar man vad det har för betydelse när Vera senare i filmen hellre hänger med hotellets servispersonal än med pitchdeltagarna?
HN: Detta kommer ikke fram i filmen utan är min tolkning, men André är väldigt opptatt av att komma sig upp i status och värde på något sätt. Så för honom är det en provokation när Vera – ja, det är lite vanskligt att snacka om.
EDG: Det är kul för det här är en sådan sak som vi var ganska självmedvetna om i processen. Vad säger vi med det här? Det som är roligt med sekvensen i Titanic är den här känslan av att nu ska vi sticka ner till ”the common people” där alla bara är så jävla härliga, medan alla är så stela där uppe.
De Geer och gör en dansant gest med armarna.
EDG: Det var absolut en lek med det.
FLM: Hade ni några andra referenser när ni gick in i arbetet?
EDG: Vi höll på mycket med musik för att hitta låten till scenen där Vera dansar för sig själv på hotellet. Det blev Asta som hittade låten.
HN: Så fet den låten. Var det du som fann den? Så fukkin fet.
AKA: Tell no one about tonight av Le sport. Den är väldigt mycket tonåren, jag laddade ner den från Limewire och lyssnade på den på repeat på min mp3.
FLM: Hur presenterade du den för Ernst?
AKA: Jag tror jag gjorde en spellista?
EDG: Precis, vi bollade ganska många förslag.
AKA: Sen skulle vi ha en låt som vi hade råd med…
EDG: …och det skulle ändå vara en låt som du kände var kul, det blir så svårt annars.
AKA: Jag hade en spellista som var rangordnad efter mina favoriter och den var först.
FLM: Men det var något du dansade till som tonåring?
AKA: Gud ja, väldigt fint.
FLM: En stor del av filmens berättelse förmedlas genom Andrés blick på Vera som rymmer både rädsla, förundran och frustration. Hur hittade du Herbert fram till det uttrycket?
HN: André är en väldigt konflikträdd person. Han är dominerande men samtidigt en modern man. Han är icke dominerande på det där gamla man-måten.
EDG: Jag tror att både jag och Mads är väldigt konflikträdda. Det är så naturligt för oss att inte göra någonting åt någon situation någonsin. Sen ser man filmen med andra och alla undrar, men varför gör han ingenting? Då inser man att det är så man ska göra, man ska ta tag i saker och prata om dem.
FLM: Jag läste i Point of View att du och Mads Stegger pitchade in filmen som att den handlar om en feministisk kille som inte kan hantera att hans flickvän blir alltmer utlevande. Men jag upplevde den framförallt som en kritik av en modern föreställning om parförhållandet som ska vara både en kärleksrelation och samtidigt fungera som ett team?
EDG: Den feministiska killen var en tidig första tanke men om man bara följer en idé blir det väldigt dogmatiskt. Det fanns nog från början att det här är ett par som har skapat sig en identitet som de kanske inte passar in i helt. Sedan börjar en av dem se igenom det. Men all förändring är svår i en relation för det påverkar den andra människan när man själv förändras.
De Geer tar en liten paus, tänker efter och byter sedan till ett mer ironiskt tonfall.
EDG: Det är också en vanlig ursäkt i relationer: “Vi har växt ifrån varandra.”
FLM: Är Andrés och Veras relation bra?
HN: Vi snackade faktiskt mye om det igår, om de håller samman. Jag føler att det är upp till var och en i publiken att känna efter. Man speglar sig i deras förhållande. Det är lite kul, om man har en tro på dem som ett par eller icke handlar väldigt mycket om vem det är som ser på dem.
EDG: En person som gav feedback på klippningen gav en väldigt fin tolkning. Personen sa att hon kände att André ser lilla Vera för första gången i slutet.
FLM: Hypnosen 2: Vera ser André.
HN: Bra pitch!
FLM: Har du Ernst fått några frågor från dina skådespelare som har varit svåra att svara på under arbetets gång?
EDG: Ibland blir man själv förvirrad, framförallt när man har gjort hur många versioner som helst. Plötsligt har man tappat bort sig och precis då kommer någon och frågar, vad handlar den här scenen om egentligen? “Ehh, jag måste gå och tänka lite”, får man säga då. Du Asta var väldigt intresserad av att fråga om deras relation innan tidpunkten för där filmen börjar.
AKA: Man hade kunnat hitta på det själv också, kanske är det ett tecken på att man är en dålig skådespelare.
EDG: Nej, jag tycker det är skönt när man har en gemensam bild innan inspelningen börjar. Vi vet ju precis hur de är, nu gör vi dem bara i den här situationen. Kör!
FLM: Hade ni något som ni oroade er för inför att påbörja arbetet?
AKA: Jag var inledningsvis lite rädd för att inte våga gå hela vägen, att våga testa.
HN: Jag bara gladde mig… Jag hade gjort en kortfilm tillsammans med Ernst så jag trodde mye på måten han jobbar på.
EDG: Jag var rädd för allt. Det är superläskigt att göra en film.
FLM: Trots mycket nervositet låter det som att du är en regissör som verkligen tycker om att vara på inspelning?
EDG: Man förlorar lite kontrollen över sitt projekt på inspelningen och det tycker jag egentligen är ganska skönt. Det är kul med en film där det spricker lite.
FLM: Vill du utveckla?
EDG: Lars von Trier är ju till exempel väldigt upptagen av att sätta krokben för sig själv så att han inte kan ha total kontroll, och så har han den här idén att en film gärna får skava. Jag förstår verkligen den första delen, det finns en förtjänst i att man som regissör inte kontrollerar allt. På något sätt tänker jag också att det kan leda till det andra, att filmen skaver, det blir en sten i skon. Kanske inte som hos von Trier, men i det där lilla.
Intervjun publicerades ursprungligen i FLM Nr. 66 Våren 2024. Filmen Hypnosen finns nu att se på SVT Play.
