Olga Ruin: Hej Oscar! I skrivande stund ligger jag på mage på en hård IKEA-soffa med inbyggda förvaringslådor. Men det är inte compact living som främst upptar mina tankar utan den film som utgjorde kultursommartorkans händelsehorisont förra veckan. En ny svensk regissör debuterade! Du och jag såg Niclas Larssons Mother, couch som bygger på Jerker Virdborgs roman Mamma i soffa. En amerikansk produktion med Ewan McGregor, Ellen Burstyn, Lara Flynn Boyle och Rhys Ifans i huvudrollerna. En mamma (Ellen Burstyn) slår sig ner i en soffa inne på ett konkursnedlagt varuhus och vägrar gå därifrån till sina vuxna barns förvånade förtvivlan. Den har väckt blandade meningar: hyllad i SvD och DN medan Lucia Haag på Sydsvenskan gav dess förmenta misogyni en skramlande etta. Vad ligger bakom hyllningarna och vad döljer sig under soffan?
Oscar Westerholm: Hej Olga! Låt oss tala om möbler. Jag har haft enormt ont i ryggen sedan ett par dagar. Det är något som till och från har plågat mig sedan tonåren, och det är ett tillstånd som har påverkat min inställning till sittplatser. Ser den där fåtöljen för bekväm ut? Kommer soffan att ge min kropp det stöd den behöver för att inte säcka ihop? Jag har inte tänkt på detta tidigare, men min inställning till film kan nog vara snarlik: jag vill att det ska vara bekvämt, och beståndsdelarna får gärna hänga ihop. Vilket jag tycker fattas i Mother, couch. Den är snygg att titta på, men saker ligger huller om buller. IKEA-ritningen försvann i försändelsen.
OR: Oscar! Hoppas du inte led för mycket av de mjuka stolarna inne i Bio Capitols mörker. Själv försökte jag dölja ansiktet när tårarna började trilla – men inte på grund av fysiska krämpor utan för att jag blev så tagen av den medelålders David (Ewan McGregor) som gungar runt i ett öde möbelvaruhus på ett stormigt hav. Det är den perfekta bilden av en människa som i skuggan av sin åldrade förälders bortgång krisar i sina roller som son och far. Alla förtöjningar har lossnat. Jag faller för den grejen, fan vad det är synd om alla över 40. Inget av detta antyds dock i filmens titel som stället har två andra bärande element: en mor och en möbel. Sällan har väl scenografi haft en så avgörande betydelse. Inte ens filmen Locke, i vilken Tom Hardy sitter fastnaglad i en bil i 85 minuter heter ”Dad, car”.
OW: “Pappa i bil”. Jag gillar den titeln. Men angående Mother, couch: Jag håller delvis – eller kanske helt? – med Lucia om att filmen är en uppvisning i misogyni, och just därför är jag lite förvånad över att den blivit så väl mottagen. Mamman har praktiskt taget reducerats till ett objekt, soffan en svulst av tyg och trä som har vuxit fast i hennes ändalykt. Detta är en film där kvinnor sitter och män står. McGregor ränner runt i möbelvaruhuset och flörtar handfallet med det unga sexiga och omotiverat avklädda butiksbiträdet (Taylor Russell). Flynn Boyle surar mest i varuhusets lilla pentry samtidigt som hon arbetar sig igenom en limpa Marlboro.
OR: Den blonderade Burstyn känns tyvärr hämtad från en tid när man fortfarande talade om kylskåpsmammor. Papporna syns inte till varpå mödrarna blir bulvanföretag för alla barns skambeläggning av dåligt föräldraskap. Ändå älskade jag det surrealistiska skräckscenariot. Butiken Oakbed blir en metafor för Davids bearbetning av mammans bortgång, ett dödens väntrum som hade kunnat ingå i en illustrerad sagobok av Hans Arnold. Jag tror att hyllningarna beror på att sammansmältningen mellan ting och människa, som du beskriver, redan existerar i våra freudianska associationsbanor. Men just soffan verkar ha en särskild, oförlöst lockelse på publik och kritiker och frågan är varför? De är inte lika sexiga som fåtöljer (Lex: “It all started with a chair”, från Jason Reitmans Juno), men bär inte heller på samma äktenskapsknirrande ångest som sängen. Så vilken är soffans position i filmkonsten?
OW: Det finns verkligen något vardagligt intimt med möbeln, som är avsedd för fler personer. En fåtölj är dock till för en person, så objektet laddas automatiskt med något slags löfte om erotik. Det blir väldigt trångt om ytterligare en person får för sig att klämma ner sig i den. Soffor däremot. Det finns något geriatriskt och passivt med dem. Folk sitter (fast) i soffor. Jag tänker på sitcom-serien Frasier, där ett återkommande skämt är att den freudianskt (!) skolade psykologen Frasier Cranes pappa Martin älskar sin risiga gamla fåtölj mer än sin son. Jag kan dock inte komma på någon film eller tv-serie där en mamma är så tätt förknippad med en fåtölj. Nej, mammor är förpassade till soffan, som hon dessutom måste dela med andra. Jag läste förresten att Larsson satte sig för att skriva manus efter bara tio sidor i Virdborgs roman. Det stämmer säkert. Virdborg skriver som en revisor och betraktar människan som ett kalkylark. Men det finns en intressant diskrepans mellan förlaga och film: boken heter Mamma i soffa. Filmen däremot: Mother, couch. Prepositionen “i” har plockats bort och ersatts av ett gäckande kommatecken. Varför?
OR: Klok anmärkning. Kvalificerad gissning: i likhet med alla regissörer som aspirerar på att ge publiken klaustrofobiskt förmaksflimmer har Larsson ersatt “i” med ett kommatecken för att begränsa andningsutrymmet. Utan prepositioner som förmedlar relationen mellan subjekt och objekt blir personerna oförmögna att separera sig själva från scenografin. “Ni får inte stanna för länge”, uppmanar Bella, men att stanna är precis vad de gör. Trots det sätter sig David aldrig ner bredvid mamman. Är soffan en symbol för utebliven tvåsamhet och samvaro? Ett osäkrat utrymme? Känns typiskt att det är på en vit liten tvåsitsare som mamans kille Connor och den unga Mia har sex i Fish tank. Till skillnad från sängen hör soffan till dagens mer sedliga umgängen men den kan snabbt bli en förbjuden farkost genom natten om någon bara säger, “Come here”. Och när vi ändå pratar om Lara Flynn Boyle som slog igenom som Donna Hayward i Twin Peaks, finns det någon läskigare soffscen än den i vilken seriens demoniske Bob med bindgalen blick långsamt klättrar över ryggstödets svällande dynor, rakt mot kameran? Bottenlös fasa. Hur kände du inför slutscenen där, spoiler, den kapsejsade klenoden påträffas i ett vattendrag?
OW: Oj, hur jag kände för den? Mitt intryck var faktiskt rätt cyniskt: Larsson behöver hitta ett sätt att binda ihop sin röriga film, så varför inte slänga in någon vag förbindelselänk mellan skärselden och den vardagliga tillvaron? Twin Peaks är en bra referens, men jag kom faktiskt oftare att tänka på Lost. Upplägg och anslag är starkt, men sedan flyter allt ut i sanden.
OR: För att vara en så tillsluten film – den börjar ju i ett stängt varuhus – så håller jag med om att allt känns provocerande poröst i slutet. Likt Davids blödande skåra i handen är familjeproblemen övertydliga som ett öppet sår. Grymheten i frankerade brev som aldrig skickats av den iskalla modern förklaras inte heller av Burstyns påstående att “en mamma måste göra vad hon måste göra”. Som spökhistoria betraktat är det fantastiskt och fasansfullt. Familjeskildringen däremot rämnar i ett fult fuskbygge utan fjädring.
Mother, couch vann Dragon Award på Göteborgs Filmfestival tidigare i år och hade svensk biopremiär 5 juli 2024.
