Regissören Isabella Eklöf långfilmsdebuterade 2018 med filmen Holiday, en soldränkt studie i våld, sexualitet och makt. Samma år skrev hon i FLM att Sverige har ett rejält problem med självcensur. Nu är hon tillbaka med Kalak, en grönländsk övergreppshistoria baserad på Kim Leines självbiografiska roman. FLM:s Stina Andersson har samtalat med Eklöf om flight or fight response, 70-talets dubbelmoral och betydelsen av att vilja provocera på film.
Första gången jag får kännedom om Isabella Eklöf är under årets upplaga av Göteborgs filmfestival. Det är en regnig fredagsmorgon, siktet är inställt på Chimären men visningen blir inställd. Jag rekommenderas att istället gå och se Eklöfs Kalak – vilket jag gör utan vetskap om varken regissör eller film. När jag lämnar salongen känner jag mig omkullkastad. Ett akut behov av att veta mer om Isabella och hennes konstnärskap växer fram.
Fem fredagar senare sitter jag och rättar till luggen genom zoom-fönstrets grumliga upplösning. Isabella ansluter från ett soligt Köpenhamn och vi inleder samtalet med att blicka bakåt.
Det är inte första gången du dyker upp i FLM. I sommarnumret från 2018 skrev du att Sverige har ett reellt problem med självcensur och att det på svenska filmskolor skapas ett utanförskap för de som inte passar in i den förutbestämda ramen. Nu har texten några år på nacken och du har, om jag räknat rätt, bott i Danmark i sexton eller sjutton år. Hur ser din relation till Sverige och svensk filmindustri ut idag?
– Jag har ingen aning om vad som händer i Sverige om jag ska vara ärlig. Jag har ingen aning om vad som händer någonstans egentligen. Jag läser typ inte nyheter, jag lever i en väldigt isolerad bubbla som består av mina kompisar och Tiktok. Jag var på Bergmanveckan i somras och då var folk extremt sugna på att prata om det här. Oavsett vad jag tycker, känner och vet eller inte vet så har jag en känsla av att alla andra vet det i alla fall. Att de använder mig som en katalysator för att säga “hjälp oss”.
Ja, det känns som att den svenska filmindustrin försöker ropa efter hjälp utan att riktigt få gehör.
– Precis. Kom utifrån och rädda oss från vår egen mentalitet för vi kan inte ändra oss. Men utan att ha superkoll på industrin som sådan upplever jag vagt en känsla av pessimism, lite maktlöshet och uppgivenhet. Och det görs extremt konstiga filmer, som den där Stockholm bloodbath. Jag förstår inte hur den har fått stöd, den har liksom fått offentligt stöd eller hur? Why, vem, varför? Det är ett så vansinnigt bottennapp så det finns inte, hade de ingen annan att ge pengar till? Det är någonting skumt med svensk filmindustri. Att Hammarskjöld skulle göras av en dansk är också pinsamt. Det ser mörkt ut, säger Isabella och vi båda skrattar till.
– Den enda som gör film är Ruben Östlund som har någon slags överklassinställning. “Nu ska vi prata om överklassen och hur dåliga de är”, samtidigt som han sitter i sitt hus på Mallorca och är supermeta kring det. Jag läste aldrig den där artikeln där han säger att danskar inte kan göra film, men jag tycker tvärtom, svenskar kan inte göra film.
Isabella funderar en kort stund innan hon sammanfattar sina tankar.
– Summan av kardemumman är att det är något ruttet men jag vet inte riktigt vad… Det är nog pengar i slutändan. Det är en underfinansierad bransch som inte har ekonomisk grundlag att blomstra, som till exempel i Danmark, Storbritannien, USA och Frankrike där det finns jättemycket pengar. Då törs inte folk ta risker heller. Jag vet inte om det fortfarande är sant men någon gång för länge sedan hörde jag att Dramaten och operan var för sig har lika mycket statligt stöd som hela filmindustrin. Om det är sant är det kanske där man kan börja rota.
Din klasskamrat från danska filmskolan Milad Alami har talat om liknande upplevelser rörande det danska versus svenska. Milad har beskrivit hur han först upplevde att han behövde ta ett beslut att antingen arbeta i Danmark eller Sverige, men att han senare kände att det är historierna som tar besluten. Känner du också att historierna är styrande i var du hamnar eller placerar du berättelser i miljöer där du vill befinna dig?
– Nej men absolut, jag försöker faktiskt sätta upp en svensk film nu. Jag har ingen aning om hur det kommer gå men det är klart att om man har någonting man vill berätta försöker man berätta det och det hör ofta hemma i en bestämd kultur. Jag vill göra något om de von Sydowska morden och det kan såklart bara göras i Sverige.
På tal om att låta historier bestämma platser så var du senast på Grönland, med din film eh…jag har försökt öva på uttalet.
– Ah, få se då!
I hopp om att göra titeln rättvisa, som är ett begrepp för en äkta grönländare, har jag antecknat en kryptisk uttalsnotation: “Galäck (mjukt)”. Spänt väntar jag på Isabellas utlåtande.
– Det är inte alls dåligt! Det är ett sånt där ä-ljud.
Kalak är baserad på Kim Leines självbiografi och i intervjuer har du berättat att du, efter att bara ha läst bokens baksida, hörde av dig och ville inleda ett samarbete. Vad var det som fick dig att känna “jag måste göra en film om detta” innan du ens hade läst boken?
– Jag blev väldigt nervös när jag väl skulle läsa den för tänk om jag tycker den är jättedålig och måste säga “eh förresten jag ångrade mig”, haha. Men i grunden känner jag att en bra historia är en bra historia. När man ser en bra historia känner man igen den direkt, alla känner igen den, det är därför boken var en bestseller och det är därför filmen hittills har gått väldigt bra i Danmark; nu har den bara gått en kväll men det var en bra första kväll och den har fått mycket uppmärksamhet.
Utöver att vara en fängslande historia finns det mycket i Kalak som Isabella speglar sig i.
– Jag hade en psykopatisk pappa och växte upp i en ganska stökig miljö. Det var tidigt 80-tal, lite som på 70-talet; den sexuella frigörelsen handlade fortfarande om att pedofilerna hade en intresseorganisation som tyckte att det borde göras lagligt. Feminismen hade inte brutit igenom på det sättet det har idag, så det var väldigt sexfixerat och sexistiskt samtidigt. Jag tror att väldigt många kvinnor for illa eftersom det var en speciell kombination av “nu har vi inga moraliska regler längre” samtidigt som kvinnor inte riktigt var människor, huvudkaraktärerna var män. Jag var feminist långt innan jag hade hört ordet och var väldigt upprörd över ojämlikheterna. Dessutom växte jag upp på Lidingö – som du hör på mina i:n – i en bohemisk, dysfunktionell, akademisk medelklassfamilj bland en hämmad, tråkig och dödsförmögen överklass. Så jag är både feminist och väldigt klassmedveten, och allt det där speglas ju i Kalak. Det finns så tydliga klassaspekter, nu råkar de ligga på etniska gränser också, men egentligen är det klass det handlar om.
Jag blev totalt överrumplad av den första scenen, som präglas av en påtaglig tvetydighet där den kroppsliga reaktionen går helt emot den psykiska. Det är något som är väldigt tabubelagt men inte alls ovanligt. Jag skulle gärna vilja höra om dina tankar kring den scenen.
– Jag tycker bara att det är ett väldigt centralt tema som fortfarande är missförstått. I många kulturer har vi inte kommit längre än “du hade på dig en kort kjol så därför förtjänar du att bli våldtagen”. Om man dessutom har stånd, är våt eller har rapefantasier är det helt kört, då kan vem som helst göra vad som helst mot dig och det blir ditt eget fel. Det är väldigt viktigt för mig att visa alla nyanser där, för det spelar ingen roll hur mycket stånd du har, det är ändå ett övergrepp. Egentligen vet alla att ett övergrepp är ett övergrepp. Människor är inte så dåliga på att avläsa utan det är bara något som övergreppsmännen inbillar sig, så att de ska kunna leva med sig själva, men de vet mycket väl vad de gör. Det var väl det jag försökte spegla, och hans pleaser-reaktion – att han försöker pleasa och säga “åh vad skönt det är” – gör att det fortfarande, eller ännu mer, är ett övergrepp. Om man har den pleaser-reaktionen blir skammen och traumat ännu större eftersom man skyller på sig själv. Du känner till det här fight or flight response?
Mhm, precis.
– Nu har det utvidgats till freeze, men också fawn. Det finns ingen bra översättning, men det innebär att man är överväldigande snäll och gullig mot den som utför övergreppet.
Jans pappa är en av de obehagligaste karaktärerna jag har sett på länge. I scenen där han bryter fjärde väggen och reciterar sitt brev blev jag väldigt besvärad, men också lite förhäxad. Samma känsloläge uppstod när jag såg din examensfilm Anteckningar från ett källarhål (2011), där förövaren också talar rakt in i kameran. Det känns nästan som att man själv blir utsatt genom den där blicken. Hur gick tankarna när du utformade de här scenerna?
– Vid bägge tillfällen handlar det om att sätta publiken i Jans och flickans sits. Jag tror att uttrycket kognitiv dissonans är supercentralt i många av de där problemen. Att folk till exempel har en trevlig kompis som de har cyklat runt kvarteret med och haft en massa kul med, och så kommer någon och anklagar honom för att vara våldtäktsman – då säger man såklart “självklart inte, han är min trevliga kompis som jag cyklade runt kvarteret med”. Jag tror att det är extremt svårt för människor att emotionellt förstå att någon kan vara din trevliga kompis i ett ögonblick, och sen vara den här personen mot någon annan. Även för dig och mig, det är bara så grundläggande, vår hjärna är inte gjord för att processa det. Så jag tror att det var en av poängerna, att sätta åskådaren i en sits där den här personen talar direkt till dig.
– I Kalak var det såklart också ett sätt att förmedla ett brev. Att sitta och titta på någon som skriver går ju inte. Det tar alldeles för lång tid och är dödstråkigt, och att sätta voice-overs över ett montage blir lite töntigt om det inte är typ von Trier som läser, säger Isabella skrattandes.
Filmen uppmärksammar också den koloniala relationen mellan Grönland och Danmark. Du kommer in med både en svensk och vit blick här, hur påverkade det arbetet med filmen?
– Ja, det var knepigt såklart. Jag tvivlade många gånger på om jag borde göra den, men till syvende och sist kändes det väl kanske större än det, som att historien transcenderar frågan om vem som är avsändaren. Men jag var orolig hela tiden och är fortfarande lite orolig egentligen, men på premiären i Nuuk förra veckan blev jag validerad – de skrattade så mycket, genom typ hela filmen ända in i slutet när det blev allvarligt. Jag insåg inte förrän jag satt där att det här är den enda publiken som någonsin kommer förstå alla språkskämten och de små blinkningarna till olika traditioner.
– Det var en artikel som beskrev hur det var en allvarlig tystnad efteråt och att folk hade svårt att uttrycka sig kring det. Jag tar det som ett tecken på att vi berättade något som var viktigt att berätta och att det var större än vad min bakgrund är. Det har egentligen alltid varit min inställning: vem som helst kan faktiskt berätta vilka historier som helst om man gör det med empati, inlevelse och omsorg.
I en intervju berättade du att ni hade en workshop med grönländska kvinnor om sexualitet. Det måste ha varit en viktig process för att få dem att känna sig delaktiga i arbetet, att de inte bara får stå vid sidan av berättelsen.
– Precis. Det var mitt sätt att göra en snabbdykning in i kulturen så att jag fick en förståelse som om jag hade bott där i flera år. Men ännu viktigare än det var att skådespelarna som var med i filmen läste och gillade manuset. De ville vara med och gestalta de här figurerna och influerade också manuset – ändrade saker och skapade scenerna tillsammans. Vi lärde också känna massa människor i Nuuk och det var ingen som sa “du borde inte göra det här”. Jag är väldigt väldigt politisk i hela min verksamhet så jag skulle inte vilja göra en film som inte var okej, även om jag kunde.
Efter att ha sett Kalak blev jag som besatt av soundtracket. Isabella skrattar när jag berättar hur jag sökt upp hennes namn på Spotify i hopp om att hitta en spellista med låtarna. Jag frågar om det fanns någon låt som kändes självklar att ha med i filmen.
– Det var nog ingen som kändes självklar. Slutsången fanns med ganska tidigt, och Big in Japan med Ane Brun som inte kom med sen, de två var väldigt centrala. Men också Miss Lis version av Här kommer natten. Fast kanske mest av allt den här orgelmusiken som är med i brand-scenen: Gammal fäbodpsalm från Dalarna av Oskar Lindberg. Det är ett väldigt personligt val. Min mormors syster Dorothy var konstnärinna och hade inga egna barn så hon uppfostrade min mamma väldigt mycket som flydde till henne från sin egen rätt jobbiga kärring till mamma. Natten Dorothy dog hälsade hon på oss, hon satt och lyssnade på den skivan och sen dog hon, så det blev vår familjs begravningsmusik. Mamma dog nyligen och även då spelade vi den, och jag vill ha den på min egen begravning om jag får som jag vill. Den låten har haft en enormt stor emotionell påverkan på mig så det var på något vis väldigt naturligt att ha den där.
– Dessutom hade jag ett ideal att vi skulle ha antingen religiös musik eller popmusik som på något annat vis kändes som att man ropar till himlen, som att man ropar till gud. Alltså en slags mänsklig förtvivlan, en slags bön om hjälp. Många av dem har gemensamt att det är en hög kvinnostämma eller att det finns ett religiöst innehåll eller en slags intensiv längtan till någonting större. Det speglar också en känsla man kan ha på Grönland, att himlen är så stor och att man är ensam med elementen.
Det var verkligen den känslan jag fick, av något större. Det var väldigt fint.
– Willy Kyrklund som är min favoritförfattare på svenska har också skrivit om det i sina texter: “om gud visste hur högt vi ropar efter honom skulle han bli glad”, eller något sånt.
När du ändå tar upp Willy Kyrklund; du har ju gjort en kortfilm om honom och många av dina filmer är inspirerade av självbiografier. Därtill är du manusförfattare och skriver mycket utöver det. Det känns som att litteraturen har en tydlig närvaro i ditt filmskapande. Hur ser du på relationen mellan de två konstformerna?
– Såg du Willy-filmen?
Ja!
– Vad roligt! Det är inte många som har sett den kan jag säga.
Jag blev väldigt drabbad av att se en person i slutskedet på det sättet.
– Ah gud, jag blev också det när jag var där och spelade in filmen. Men ja absolut, jag kom från litteraturen och trodde att jag skulle bli författare. Pappa blev aldrig någonting eftersom han var för psykopatisk för att kunna. Om man är för narcissistisk eller psykopatisk kan man inte skapa konst eftersom man är för instängd i sig själv, man känner inte tillräckligt med empati för att skriva om människor och världen. Men han hade en enorm ambition, en väldigt begåvad och intelligent man, och så förde han över det till mig – jag skulle bli stor författare istället. Och det försökte jag men jag skriver så himla konstigt. Jag skriver jättemaniska, sjuka texter som inte är publicerbara, så det fick bli film istället. Men ordet är en väldigt spännande konstform. Film kommer snarare ur dansen, och ordet är något annat.
Det känns som att du hämtar mest inspiration till filmerna från verkliga berättelser.
– Ja precis, jag gillar poesin i språk men min drivkraft är att förstå verkligheten. Jag använder självbiografiska romaner för att undersöka någonting som existerar i verkligheten och jag har haft turen att kunna arbeta med de här författarna som faktiskt har upplevt det som jag filmar. Med Johanne särskilt, som jag skrev min första långfilm Holiday med, hon har skrivit en bok som egentligen satte igång alltihop. Även om jag knappt använt någonting från den, mer än typ en scen, så har jag använt henne som källa. Kim också, även om källan då kom mer från boken snarare än direkt från honom eftersom allting redan fanns där.
I boken Provocation in women’s filmmaking, skriven av Janice Loreck, analyserar hon utvalda verk från bland annat Liliana Cavani och Claire Denis, och även din film Holiday (2018). Hon fokuserar främst på våldtäktsscenen som är en väldigt lång scen med få klipp utan närbilder. Kameran befinner sig på tydlig distans och gör att åskådaren blir väldigt medveten om sin egen blick. Hon argumenterar för att sättet som du utformat scenen på, och hela filmen egentligen, gör dig till en provokativ filmskapare. Skulle du hålla med om att du är det?
– Jag tycker det är ett ord utan innehåll om jag ska vara ärlig. Folk vill gärna prata om det men jag förstår inte vad de menar med det egentligen. Det låter som att de menar att jag inte borde ha gjort det, utan att förklara varför. De människor jag känner som tycker om att provocera är på något vis toxic, som tycker det är roligt att retas så att folk blir upprörda, arga och ledsna. Så om frågan är ifall jag tycker om att folk blir upprörda, arga och ledsna så är svaret nej. Om det är det hon menar med det provocerande så har hon fel.
Hon skriver bland annat att det är ett begrepp som ofta tillskrivits manliga filmskapare, speciellt i art house-scenen. Jag tolkar det som att hon vill byta perspektiv, ge begreppet en ny innebörd.
– Om hon menar att man försöker flytta gränser är det såklart det jag gör. Jag har inte gjort scenen eller filmen för att provocera, men det finns en glädje i att människor vars normer man tycker är fel blir upprörda – som om man är gay och går hand i hand på gatan och någon tant clutches her pearls, och man känner “haha du kan inte stoppa oss”. Så okej då, den nyansen är nog provokation.
Du har pratat om att du är ointresserad av att skildra starka människor och att göra film där alla problem löser sig, men samtidigt kan film lätt bli manipulativt genom exempelvis klippning. Vilka verktyg är viktiga för att du ska känna att det är en sanningsenlig porträttering?
– Alltså ibland löser sig problemen. I Kalak löser sig Jans problem när han har ihjäl sin pappa, en elegant lösning, säger Isabella och skrattar innan hon fortsätter.
– Men det är väldigt klassiskt, det där med att inte klippa förstås. Jag blev väldigt inspirerad av Roy Andersson när han sa att varje klipp är en lögn, varje klipp kastar ut åskådaren ur filmen och in i en ny. Det blir en slags avsändarens trollstav som kommer in och säger “kolla här borta, nej kolla här”. Ju mindre man gör det desto mer får åskådaren en känsla av att de tittar på något som händer – det här händer exakt såhär mellan de här två skådespelarna och på det viset blir det en slags analyserande eller vetenskaplig blick, det blir nästan lite gestaltterapi. Att arbeta med amatörer och folk som förstår karaktärerna på ett djupare plan och är nakna nog för att förmedla det är också ett viktigt verktyg – samt att försöka hålla sig sanningsenlig till hur världen fungerar.
Isabella tar en kort paus och fortsätter.
– Jag får så många skitmanus från Hollywood och det genomgående temat är att de hatar sanningen. Det handlar alltid om superrika människor som har superegenskaper: de är jättecoola assassins och kan förföra vem de vill och det slutar med att de får prinsen och rikedomarna. Jag undrar varför, jag undrar verkligen varför, och jag tror att det är åskådarförakt. Jag tror också att avsändarna är rädda, rädda för att prata om svåra saker och deras egna svåra saker, deras egen smärta.
Zoom-mötets gratisversion har nått sin tidsgräns och vi avrundar samtalet. När Isabella försvinner från skärmen konstaterar jag att behovet av att få veta mer om hennes konstnärskap nu har ersatts med en ivrig längtan efter att få ta del av nästa projekt.
Kalak har svensk biopremiär 12 april.
