Den palestinska skådespelerskan Hiam Abbass är bland annat känd för roller som Maysa i serien Ramy och Marcia i Succession. Nu är hon även aktuell i dokumentären Bye bye Tiberias, regisserad av äldsta dottern Lina Soualem. I tjugoårsåldern flyttade Abbass från sin hemby till Europa för att bli skådespelare – nu återvänder Soualem tillsammans med sin mor för att förstå hur familjen påverkats av den palestinska fördrivningen och sin mors beslut att själv lämna. FLM:s Rebecca González León träffade Abbass när filmen hade svensk premiär på Tempo Dokumentärfestival tidigare i år.
Det är något speciellt med Hiam Abbass. Blicken är skarp men vänlig och hennes närvaro expanderar snabbt och fyller rummet. I entrén till Scandic Malmen omfamnar vi varandra och skrattar till i samförstånd – kvällen innan blev lång. För några timmar sedan sågs vi på Tempos avslutningsfest som slutade med att Abbass något motstridigt vinkade av sin andra dotter Mouna när hon följde med mig till en svartklubb söder om stan. Jag försöker ruska av mig den akuta sömnbristen och tackar för att hon tar sig tid att träffa mig.
– Du behöver inte säga tack. Jag tycker att det är viktigt att kunna kommunicera med människor. I mitt liv finns det sådant arbete som bidrar till ens ego och sedan finns det även det verkliga livet. För mig hör båda ihop, de är inte två separata världar.
Hur menar du? Har du något exempel?
– När jag inte arbetar med en film eller en stor produktion ägnar jag mig åt teater. Den teater som jag spelar involverar människor som på olika sätt är exkluderade från den kulturella världen. Jag har arbetat med detta de senaste tio åren tillsammans med min partner som är teaterregissör. Jag trodde alltid att alla svar fanns inom film, men tack vare teatern känner jag att konsten har en mening: konst som berör oss som en gemenskap, som en grupp, som en del av en kamp, som en minoritet, som uteslutna. Det betyder mycket mer för mig än konst för konstens skull.
Jag visste inte att du även spelar teater. Vad är skillnaden med att gestalta en karaktär i en spelfilm, i en dokumentär eller på teatern?
– Ärligt talat, dokumentär kommer bara att vara den här gången eftersom det är en mycket speciell film – det är min dotter som undersöker sin koppling till mig, sitt förflutna, till sin mormor, gammelmormor och sin palestinska sida. När jag är med i en spelfilm försöker jag förena min vision av den karaktär som jag har erbjudits att spela med visionen från personen som skapat karaktären. Teater är helt annorlunda, då pratar jag om att arbeta med människor som är sköra och inte nödvändigtvis bekväma med att vara på scen. Att kunna skapa den stunden där de känner stolthet över vilka de är eller när de får en relation till litteratur och plötsligt kan kommunicera den delen av sig själva till publiken, det är en sådan otroligt tillfredsställande känsla. Det är en känsla av att dela sitt kall med andra människor.
Dokumentärfilm har såklart en aspekt av redigering: det vi ser på filmen följer inte nödvändigtvis det pågående livets kronologi. Men skulle du hålla med om att teater kan likna dokumentären på så sätt att man intresserar sig för att fånga händelserna i stunden då de utspelar sig framför kameran eller på scenen?
– Oavsett vilken form av närvaro som finns framför kameran eller på scenen så är det en kombination av ett jag som du visar utåt och ditt inre jag. Jag tror det krävs en ackumulering av båda för att kunna existera i en stund där kameran fångar något verkligt. I teater fungerar åskådarnas ögon likt kamerans. Jag tror att detta är exakt vad som hände i Bye bye Tiberias, då det nästan var som en teatralisk uppsättning. Jag är inte så bra på att prata om mig själv framför kameran och Lina upptäckte att det fungerade att iscensätta vissa samtal eftersom skådespel är mitt kall. Men att arbeta med en spelfilm är annorlunda eftersom det inte finns någon kontinuitet. I både teater och i dokumentärfilmer finns det en kontinuitet av känslor, som tar berättelsen vart det än bär av, eller hur? I spelfilm säger de ”klipp” och då måste du komma ut ur det och gå vidare till något annat.
Det är väldigt fint i Bye bye Tiberias att filmen berättas genom familjen. Men varför är den enbart ur kvinnors perspektiv? Var är männen?
– Jag tror att de är där. De syns inte på kameran, men de är där. Jag menar, min pappa är väldigt närvarande. För mig är han symbolen för manligheten i familjen och det patriarkala samhället. Lina bestämde sig för att ta itu med detta ämne från ett kvinnligt perspektiv på grund av att alla hennes minnen domineras av kvinnor och den närvaro de hade i hennes liv. Det var kvinnorna som matade henne, berättade historier för henne, körde henne överallt och följde med henne till sjön. Alla värderingar som överfördes kom från kvinnor. Men vad jag tycker om är att kvinnorna syns i förgrunden, medan männen gömmer sig bakom, för det var så kvinnor existerade i en mansdominerad värld. Den värld jag kämpade med var den här patriarkala sidan av samhället som verkligen tvingade sig på mig.
Hur var det att arbeta på ett projekt tillsammans med din familj?
– Att arbeta med mina systrar var väldigt roligt. Alla var redan vana vid kameran eftersom Linas pappa alltid filmat när han var med. När Lina sen kom med sin kamera var det samma sak. Alla glömde bort att kameran var där och välkomnade henne med en bricka kaffe och sa: ’Lina, vill du äta? Vill du ha en macka?’ Och hon svarade: ’Åh, inte nu jag filmar.’ Men när vi filmade min mamma… det var väldigt smärtsamt för henne. Hon bara grät och grät och grät. Som den gången vi tog henne till Tiberias. Hon började gråta fem minuter efter att bilen lämnat byn och fortsatte att gråta i tre dagar efter besöket. Lina ville inte att den smärtan skulle utgöra anledningen bakom hennes frågor så därför kom hon på att hon kunde placera min mamma, mormor och moster i sin egen fantasi. Hon försökte föreställa sig vad de kunde ha känt istället för att fråga min mamma direkt. På så sätt blev det mindre dramatiskt och mindre tragiskt. Men det fanns stunder när min mamma kände sig bekväm och kunde dela alla dessa roliga stunder med mina systrar. Det var viktigt för Lina att även inkludera detta i filmen eftersom det var något hon alltid omgavs av – varje gång vi var där med Lina som barn handlade det om att skratta och ha roligt tillsammans.
Även om du säger att kameran alltid var där, kände du någonsin att den påverkade din relation med Lina eller andra familjemedlemmar?
– Nej, inte direkt. Jag och Lina har ett stort förtroende för varandra. När mina flickor var yngre och jag ville träffa dem så fick jag dem att komma till mina inspelningar. Det är en del av våra liv att ha en relation där kameran alltid är med. Däremot sa Lina att något hände med henne under den här filmen och det var upptäckten hon gjorde om mig. Mer specifikt, att läsa den poesi jag skrev när jag var tonåring fick henne att upptäcka mina drömmar som yngre, vilket är något ett barn vanligtvis inte har tillgång till. Vad Linas kamera fick mig att inse var att jag har fört vidare det jag älskar allra mest till Lina.
Vilket är?
– Film.
När vi ändå talar om film såg jag nyligen ett klipp från Notre musique av Jean-Luc Godard i vilken den palestinska poeten Mahmoud Darwish intervjuas. När Darwish talar om relationen mellan Palestina och Israel säger han: “Judar blev fiktionens subjekt och palestinier dokumentärens.” Vad är dina tankar om det?
– Jag skulle inte säga judar eftersom det inte är korrekt i sammanhanget, det handlar snarare om israeler – men ja, det är sant. Det är något jag tänker mycket på. När vi pratar om palestinier så talar vi om dem som siffror och om vikten av att dokumentera allt på grund av denna konflikt. De har ingen plats för fantasi, eller hur? Israeler har haft privilegiet att leva i framväxten av ett land som gav de yngre generationerna möjligheten att vara ”normala människor” och medborgare i ett land som försvarar dem. I den bemärkelsen kunde de ägna sig åt konst, göra film och skapa fiktion. Men jag tror att det har tagit mycket längre tid för palestinier eftersom behovet att växa upp och ha utrymme att använda sin fantasi aldrig erbjöds oss som barn. Det är lättare att prata om palestinier som en del av en verklighet än av en imaginär värld. Så ja, jag håller med Mahmoud Darwish. Men jag och andra konstnärer i Palestina försöker just nu hitta en balans i att ägna oss åt fantasi: i åratal kände vi att vi inte kunde prata om något annat än kampen, lidandet, kolonialismen och ockupationen. Idag tror jag att vi försöker föreställa oss en värld bortom det. Det pågår en utställning på Palais de Tokyo i Paris som jag älskar. Ett av verken som ställs ut heter Sahaab, vilket betyder moln. Sahaab är ett imaginärt museum där de gav möjligheten till konstnärer i Gaza idag att virtuellt visa sina verk i realtid. Jag har deltagit i den här utställningen genom att ge min röst till huvudkaraktären, en tiger, i den imaginära världen. Jag ser detta som en referens till vad vi sa tidigare; vi palestinier blir alltid föremål för dokumentärer men vad kan vi göra om vi vill föreställa oss Gaza på ett annat sätt?
Jag tycker själva idén om att föreställa sig en annan värld är väldigt vacker, men när man ser hur den faktiska platsen håller på att utplånas är känslan dubbel: kan Gaza enbart existera som ett virtuellt moln?
– Lina säger i filmen, inspirerat av Edward Said: i exil måste vi, på den plats där vi befinner oss, uppfinna och återuppfinna oss själva. Så det är en process att återuppfinna platsen, eller hur? Det är därför den här utställningen verkligen berörde mig och det är därför jag accepterade att vara tigerns röst. För mig handlar det om att återuppfinna en plats för Gaza och för människor att kunna existera på. Så länge det inte finns någon lösning på palestiniernas självbestämmande tror jag att vi är de röster som måste tala för att få Palestina att existera, till dess att något händer rent politiskt.
Konflikten mellan Israel och Palestina har lett till en del kontroverser på exempelvis Berlinale, IDFA och Stockholms filmfestival, är du någonsin orolig att det kommer att uppstå liknande problem för Bye bye Tiberias? Har den tanken förekommit?
– Självklart, för om du lyfter en palestinsk röst så är du plötsligt av intresse för ena sidan eller den andra.
Abbass tillägger att det inte är något du kan välja att vara och ger ifrån sig ett försiktigt skratt.
– Jag skulle inte påstå att jag inte har den här rädslan, för jag känner den inför Bye bye Tiberias eller egentligen inför vilket palestinskt verk – eller progressivt israeliskt verk – som helst som kritiserar dagens regering. Men jag vill tillägga en sak när det gäller vår film; för mig är det inte en film som anspelar på någon propaganda. Idén till filmen kommer inte från politisk kritik. Den berättar historien om kvinnors resor. Även om de är placerade i en historisk större bild, lägger den inte skulden på någon. Idag lever vi i en värld där man antingen är för eller emot. Svart eller vit. Det här sättet att behandla politik, konflikter och tillhörighet… Jag klarar inte av det längre. Vi är alla människor; vi kan sitta och diskutera. Vad kan vi säga för att få andra att förstå varandras ståndpunkter? Jag är inte intresserad av att strida för mina tankar eller mot dina. Vilket utbyte har du med människor som stänger sina sinnen för det som kan öppna ett perspektiv de inte var medvetna om innan?
På tal om det, vad vill du att folk ska ta med sig från den här filmen?
– Vad de än vill, vad de än känner, vad de än relaterar till. För mig är betydelsen av dessa kvinnors resa evig. Om människor accepterar den insikten är jag väldigt glad och tacksam eftersom det betyder att jag hedrade min mormor och min mamma, som förmedlade så mycket till mig. Dessutom hedrar jag min dotter genom att visa att jag försökte förmedla något positivt till henne. Jag hoppas att människor läser filmen på det sättet.
En sak som verkligen träffade mig i filmen var att se telefonens roll i att upprätthålla familjeband. Min familj är också utspridd över världen så jag sa till min mamma: du måste se den här filmen. Hon älskade den och kände igen sig i dig. Det kommer från en familj av svenska kubaner, vi kunde känna igen oss i en palestinsk familjehistoria.
– Det är precis det jag menar. Du hittar ditt sätt på vilket filmen talar till dig. Vi är alla familjer. Vi har alla förmedlat något vidare och ärvt något annat. Så oavsett vilken riktning du går mot – låt filmen leda dig. Och ’du’ är självklart varje åskådare.
Bye bye Tiberias hade svensk premiär på Tempo Dokumentärfestival och visas under Malmö Arab Film Festival som pågår 22 – 28 april 2024.
