“Dokumentären gör anspråk på sanning på grund av sitt innehåll, men den innehåller också något annat, men vad är det för något?” FLM:s Rebecca González León har träffat Emily Norling som är aktuell med dokumentären Megaheartz.
Vi har bestämt träff utanför Mariatorgets tunnelbanestation. Emily kommer gåendes mot mig och vinkar glatt. Jag fimpar min cigarett och sträcker fram handen och hälsar med: “Hej, Rebecca”. Även om vi aldrig har träffats utanför the world wide web så infinner sig en mikrosekund av tystnad. Jag anar en något förvirrad blick till svar – vi är ju trots allt vänner på Instagram. “Ey vad fan, förlåt. Ge mig en kram”, säger jag. “Jag tänkte väl”, säger Emily och kramar mig tillbaka innan vi söker upp ett café för vår intervju.
Vilken film du har gjort! Jag är så nyfiken på vad som har inspirerat dig i skapandet av Megaheartz, den är på många sätt väldigt annorlunda från mycket annan dokumentärfilm.
– Inspirationen var väldigt många olika saker. Det kunde vara allt från ett samtal med en viss person, till ett album eller något random shit på Youtube. Alltså, det var så mycket. Jag tror att formen blev som den blev just för att inspirationen var så fragmentarisk. Jag ville inte låta formen diktera för mycket, vissa saker skulle bara vara med.
Just ordet fragmentarisk dök upp gång på gång medan jag tittade. Sen tänkte jag också på att filmens voice over har en stor påverkan när det kommer till att hålla ihop det fragmentariska. Men vad kom först, berättarrösten eller bilderna? Visste du hur det skulle hänga ihop från början?
– Absolut inte! Jag visste inte det förrän mot slutet. Den här filmen hade kunnat se ut på hundra olika sätt. Det fanns ju inget manus men jag skrev VO under hela tiden. Men att jobba med fyra olika karaktärer som inte är med på varandras inspelningar var ibland svårt. Det var mycket “lita på mig, det här hänger ihop”. Men det som kom allra först var någon slags stämning. Jag visste hur den kändes i kroppen. Det var så jag började samla material och även så jag började skriva. Jag samlade med den stämningen som utgångspunkt och sen började Neil [Wigardt] att klippa små experiment. Han fattade vilken stämning det var jag pratade om. Vi har liksom ett sådant samarbete.
Men är det inte så med dokumentärfilm, man samlar skitmycket och sen står man där och tänker “vad ska jag göra nu”?
– Ja, exakt! Men jag har bara jobbat med Neil som klippare och det är halva arbetet. Hans blick på materialet… Han får verkligen fram vad jag försöker göra.
Var det något som skiljde sig i hur ni arbetade med Allt vi äger? Har ni hittat en gemensam metod nu?
– Metoden är väldigt mycket att jag säger “kolla här” och att han säger “öööh, vad har du filmat?” Framför allt så säger jag “i den här mappen har jag bara lagt skit” och han kommer kolla för han är så jävla nyfiken. Så metoden är att jag ger honom en massa saker som är ofärdigt. Sen klipper vi ihop något och så blir vi jättehype. Sedan gör vi en långfilm av det, typ.
Apropå metod så såg jag att Sara Stridsberg står med som konstnärlig handledare. På vilket sätt har hon varit med och påverkat arbetet med filmen?
– Hon har varit inne och sett filmen under processens gång och ställt jättejättejättebra frågor om vissa delar men också tagit mitt textdokument och hittat saker som jag har skrotat och fått mig att omvärdera dem. Då har hon sagt “De här meningarna sitter ihop på det här sättet.”
Du nämnde tidigare att du har behövt intala de andra att lita på dig. Var det någon dag som utmärkte sig som den absolut värsta eller bästa dagen?
– Det har varit många speciella dagar. Apropå det jag sa om metoden så finns det vissa människor som det är spot on att arbeta med på det här sättet. Till exempel ville konstnären Carro [Nord] “bara bränna något” och jag sa “Perfekt, jag tror verkligen att du kan göra det!”
Emily skrattar till när minnet kommer tillbaka.
– Vad jag menar är att det bara hände så naturligt. Sen kommer den här skulpturen av slagg till, parallellt finns det en berättelse där Jacquline pratar om slagg utan att de ens visste om varandra. Det bara kommer ihop. Men i alla fall, vi sätter eld på den här skulpturen och brandsläckaren slutar funka.
Oj, men vad hände?
– Vi fick låna ett landställe och åker dit med den här jävla skulpturen och får några feta bilder. Det är bara jag, Carro och fotografen. Sen ska jag tända eld på den och jag kör tändvätska över heeeeela skiten.
Arbetar inte hon med gammalt vax? Är inte det farligt att andas in?
– Det tror jag verkligen.
Okej, med livet som insats alltså.
– Haha, vi hade masker. Men vi tänder på och det var den mest aggressiva elden jag har sett i hela mitt liv. Men det blev skitfina bilder. Sen när vi ska släcka den så funkar inte brandsläckaren. Vi står mitt i skogen med den här galna elden och då exploderar skulpturen på hälften.
Herregud.
– Efter att den trillat ner börjar vi skyffla grus på den och lyckas släcka elden. Det var en speciell situation.
Bara så att jag förstår, var det här en bra eller dålig dag?
– Det här var rätt kul, vi skrattade en hel del på vägen tillbaka.
Men låt oss gå tillbaka till formen, varför kalla den för en dokumentärfilm? Varför inte kalla det fiktion?
– Jag vet inte, det finns väldigt mycket dokumentärt material. Det är svårt för om jag hade kallat den för en fiktion från början så hade jag behövt ett manus och det hade jag inte. Jag hade absolut kunnat kalla den för en fiktion men det hade inte varit helt sant heller. Sen tycker jag inte att folk har att göra med vad som är sant och vad som inte är det.
Att folk inte har att göra med vad som är sant eller inte?
– Det känns som om många verkligen ser varje del av filmen helt självbiografiskt: Var är Earnie? Heter han så? Det blir som en slags skvallergrej, förstår du hur jag menar? Vi har undvikit många detaljer för att filmen ska vara mer öppen och för att man ska kunna projicera sina egna tankar och känslor på den. Samtidigt förstår jag att man vill luska i de mer upphöjda delarna.
Det återspeglar ju en tradition inom det dokumentära att berätta eller avslöja en sanning. Ordet dokumentär bär på ett sanningsanspråk.
– Absolut! Det finns så många sanningar i filmen, men det finns också väldigt mycket lek med sanningen för att skydda oss på olika sätt. Dokumentären gör anspråk på sanning på grund av sitt innehåll, men den innehåller också något annat, men vad är det för något?
Ja, vad är det för något?
– Det är känslor. Saker som är och som har hänt men som inte alltid går att redogöra för.
När jag sa till min vän Nadia Maghder, som är poet och som även du känner, att jag skulle göra den här intervjun så frågade jag om hon ville skicka med en fråga. Hon undrar hur du speglar dig i din konst? Eller vilken sida hos dig du speglar just nu?
– Oj, vilken fråga! Har vi tid? Jo, men den där stämningen jag pratade om tidigare kom inte från något vakuum. Det var något som jag tänkte mycket på och befann mig i. Men det är det som är så konstigt med film för det tar så lång tid att göra den. En del hinner förändras under tiden. Så när man pratar om vilken sida man speglar så kan det vara annorlunda från början till slut. Ska man hålla kvar i den stämningen man började med? Men den grundstämningen som filmen bygger på är väl en sida hos mig själv som var, vad fan ska man säga: Jag vet inte ens om det är en sida, det är bara en känsla av att verkligen vilja börja om. Jag fantiserade om andra scenarier. Det var något slags upplösningstillstånd.
När jag såg om Allt vi äger så slog det mig att det är en del teman som kommer tillbaka i Megaheartz: vanor, vänskap, kanske allra mest sökandet efter frihet och såklart kärlek. Vad är grejen med kärlek? Varför är vi så besatta av den?
– Nu kommer jag referera till mig själv i filmen, men jag håller fast vid det: Det är liksom det mest otroliga maxade tillståndet man kan vara i men också livsfarligt. Den kraften som kärlek har att bara ta dig. Jag älskar det. Jag är väl intresserad av det.
En av mina bästa vänner sa till mig att 2024 är kärlekens år. Jag vet inte vad källan till hennes påstående är, om det är skrivet i stjärnorna eller något annat, men vad känner du kring det?
– Haha, asså va? Vad ska hända då? Liksom VAD SKA HÄNDA? Jag ska göra en skräckfilm i år.
Är det en dokumentär skräckfilm eller kommer det finnas ett manus den här gången?
– Det ska finnas ett långfilmsmanus. Det är så sjukt, det är det mest konkreta jag kommer ha på år och dar.
Kommer kärleken spela en roll i den också?
– Det finns en referensbild som är jättehemsk, det är en bild på en tatuering där det står “I’ve seen love die”.
Så?
– Kanske betyder det här att jag är i denial över kärlekens år, vi får se.
Megaheartz har biopremiär den 16 februari.
