”Nu jobbar vi med barn och det är svindyrt. Det handlar om att skapa tillit, utveckling och hela förarbetet som krävs för att lära dem att bli bra skådespelare.”
Christian Rossipal har träffat Mika Gustafson som är aktuell med hyllade spelfilmsdebuten Paradiset brinner.
2019: Jag stöter på filmregissören Mika Gustafson på en fest i en gammal fabrikslokal i Axelsberg, invid Mälaren. Hon börjar berätta om sin kommande långfilm – ett “maximalistiskt möte mellan Andrea Arnold och Tarkovskij” – och drar upp sin mobil för att visa en moodreel (en sekvens av inspirationsscener). Entusiasmen smittar av sig och det går inte att säga nej även om klockan är två på natten, skärmen är fem tum och ljudet dränks av musiken från dansgolvet.
2023: Nästa gång vi träffas är det långt ifrån Stockholms röda linje. Mälaren är utbytt mot kanalerna på Lido – ön där Venedigs filmfestival hålls. Paradiset brinner ska ha sin världspremiär i sektionen Orizzonti där den några dagar efter intervjun vinner priset för bästa regi. Jag lyckas få till en pratstund med Gustafson (som skrivit manus och regisserat) och Alexander Öhrstrand (medmanusförfattare och kreativ partner) innan de ska möta världspressen. Vi ses på ett lummigt trädgårdscafé inne på festivalområdet och jag påminner om entusiasmen under festen några år tidigare – om de första inspirationskällorna för filmen och den långa resa de gjort sedan dess.
– Vi pratade ju många referenser. Arnold, Tarkovskij, fotografen till Y tu mamá también [Emmanuel Lubezki, reds. anm.]. Vi plockar mycket, jag och Alex. Det är också det som är väldigt roligt med att skriva ihop. Alex kommer från teatern; från dramatiken och långa bågar. Det man lär sig som teaterskådis är ju att hålla fysiskt på scen i en, två eller tre timmar. Man bygger liksom dramaturgin själv, med sin kropp. Men vi samlar också in material, olika platser, gör playlists, samlar på bilder, stunder i verkligheten och filmiska stunder. Vi håller på mycket med att samla in och diskutera. Det är som en verkstad och det är väldigt roligt, men sen är det ju mycket att man pushar varandra också, ställer krav… det är klart att man kan ha konflikter om saker.
Alexander flikar in att det också är mycket hårt arbete.
– Mycket omskrivningar. Det är mycket kunskap som går in i allt.. Det är inte bara att vi leker såklart. Men grunden är att vi har kul när vi jobbar. Att skriva med Mika – det här kan du citera mig på – det är som att vara på världens bästa förfest, det är så jäkla roligt. Det är så lekfullt.
Lekfullheten och den brokiga blandningen av referenser syns också i den färdiga filmen. Paradiset brinner skildrar de tre systrarna Laura, Mira och Steffi, som har en frånvarande mamma och i stort sett bor ensamma. Socialtjänsten börjar ana oråd, vill ha ett möte och den äldsta systern måste hitta en lösning så att de kan bo kvar tillsammans. Filmen är en genrehybrid som blandar komiska inslag med rå socialrealism och övernaturlig symbolism. Tidigare är Mika Gustafson mest känd för dokumentären Silvana: Väck mig när ni vaknat (2017) som hon vann en Guldbagge för, tillsammans med Christina Tsiobanelis och Olivia Kastebring. Så jag är nyfiken på hur idén till långfilmsfiktionen Paradiset brinner uppstod.
– Vi var i Albanien. Jag fick en idé om att det är några systrar som bor ensamma. Det var nånting med den euforiska friheten tillsammans med allvar och existentiella frågor ur ett barnperspektiv. Alex satte sig ner på nåt internet-café och skrev en pitch. Och så kom jag in i skrivandet och ville ändra. Då sa vi direkt: ”Ska vi inte skriva ihop? Det vore så jävla kul”. Jag kommer ju från hybridvärlden och är ganska öppen för att skissa ett manus och att man går ut och testar. Men jag hade en bestämd idé från början om att det skulle finnas ett manus. Och att vi sen kunde frångå det och improvisera. Mycket som ser ut som improvisation är skrivet. Det kunde vara allt ifrån detaljen att Steffi biter i en macka och sätter ihop den med strösocker. Det är ju skrivet.
Alexander blir närmast lyrisk när jag nämner att jag inte var säker på om de alls hade haft ett konventionellt manus.
– Det låter kanske motsägelsefullt, men nånstans är min dröm som manusförfattare att när publiken går ut från en film ska de prata med varandra och säga ”den där scenen, var det skådespelarens infall, improviserat, eller stod det i manus?” För om man är osäker på den biten, då tänker jag att det finns en viss magi i filmen.
Det finns även en del professionella skådespelare i Paradiset brinner; förutom Alexander så är ju Ida Engvoll är rätt välkänt ansikte för den svenska publiken. Hur var det att mixa amatörer och proffs?
– Jag gjorde det redan i min examensfilm Mephobia. Alex spelar också i den, med Elmira Arikan och Anja Paulsson, som är med i Tunna blå linjen bland annat. De tre är etablerade skådisar men resten var streetcastade. Christian, som är med i Mephobia, såg jag till exempel nere på gatan när han höll på att slänga skräp på nån byggarbetsplats. Det blir en väldigt fin dynamik att mixa, för då kan professionella skådespelare släppa blicken de har på sig själva. Men sen är jag noga med att välja lagspelare. Det var till exempel jätteviktigt när vi valde Mitja Sirén till Sasha som spelar mot Mira (Dilvin Asaad): Hur spelar de ihop, mot varandra?
Du har själv en bakgrund som castare för andra filmer. Hur involverad var du i castingen för Paradiset brinner?
– Jag har jobbat med Gabriela Pichler och Archana Khanna och tycker att deras metod är väldigt bra. De har ett fint sätt att se på casting, som jag tagit med mig. Men vi hade också en castare, Elin Ström, som var jätteviktig. Hon är väldigt duktig på att jobba med klassisk scouting, men också streetcasting. Det är Elin som har lett arbetet men vi har varit delaktiga alla tre. Alex hittade Bianca utanför en ICA-butik. Elin hittade Safira på Tvärbanan. Och Dilvin hittade hon på en skola i Sollentuna. Elin kom in efter att hon varit på skolan och visade ett klipp med Dilvin. Och jag och Alex bara: ”Ta in henne imorgon, eller NU!” När jag väl träffade Dilvin så sa hon: ”Jag vill bara att du ska veta att jag är gjord för den här rollen, det är jag som är Mira.” Då kände jag att hon kanske var det. Hon hade aldrig tänkt på att hon skulle bli skådespelare innan; hon kommer inte från en kulturell bakgrund alls. Hon spelar fotboll. Men jag tror att hon bara fick en sån där insikt: “Det här kan jag göra.” Hon har ju lite av ett Zlatan-självförtroende.
– Det påminde om karaktären, lägger Alexander till. Karaktären Mira hade kunnat säga en sån grej. Den var ju skriven som lite finurlig och som en sanningssägare. Fast Mika, du brukar prata om att man inte ska spela karaktärer utan att man ska spela situationer.
– Precis. Vi pratar om situationer: Vad gör en människa i en situation? I vilket läge i livet hade man handlat olika i den situationen? Det kan ju handla om förutsättningar eller ålder eller tid på dygnet. Målet är snarare att försöka komma åt vad det är att vara människa. Vad är det för förutsättningar vi har? Vad är det som påverkar oss utifrån och vad är det som påverkar oss inifrån? Det är det jag vill undersöka. Det finns ju ingen som är en karaktär… då hamnar vi för nära stereotyper.
Vi kommer in på filmpolitik, finansiering och prestige i festivalsammanhang. Det blir tydligt att Gustafson är tävlingsinriktad men samtidigt vill hon vara delaktig i en filmkultur och ett kollektivt samtal, snarare än en konkurrensutsatt marknad. Vi kommer in på skillnaden mellan att bygga upp en robust filmkultur och att premiera de som redan tagit sig till toppen.
– Det finns ju ett konstnärligt klimat. En film kan ju ha betydelse i ett större sammanhang. Jag vill inte vara något ensamt företag. En film kanske inte blir en hit, men den kan bygga vidare på en filmkultur. Den kan behövas för andra. Något som går över gränsen, som testar något nytt. Det måste få finnas ett konstnärligt klimat att vara verksam i, vad ska vi annars ta något ifrån? Jag tycker också att det är viktigt att debutanter får en hög budget. Jag tycker nästan att det är ännu viktigare. Dels för att det finns något nytt som kommer fram: man vågar på ett annat sätt när allt är på liv och död i det första verket. Dels tycker jag också att man borde få ”klantarpengar”. Nu har vi inte klantat oss, men det borde finnas. Sen handlar det också om att kvinnliga filmskapare får mindre pengar än manliga filmskapare. Det kändes för mig som en viktig grej – jag ska ha samma som de manliga regissörerna, oavsett om vi spränger bilar eller inte. Nu jobbar vi med barn och det är svindyrt. Det handlar om att skapa tillit, utveckling och hela förarbetet som krävs för att lära dem att bli bra skådespelare.
Paradiset brinner är på vissa sätt en socialrealistisk film men redan när vi sågs för flera år sedan sade du att du ville gå ifrån den nedtonade, återhållsamma och minimalistiska svenska traditionen och göra något mer maximalistiskt. Det finns också uppskruvade, komiska och övernaturliga delar i filmen. Hur tänker du på den balansen? Vill du påverka film-Sverige åt ett nytt håll?
– Verkligen! Ganska tidigt i mitt filmskapande experimenterade jag med blandningen mellan det autentiska och att hitta en egen värld. Jag gillar det maximalistiska, någon slags Xavier Dolan-pampighet. Att låta karaktärerna vara ”larger than life” och samtidigt jobba med en träffsäker ton. Jag måste också säga att när Gabriela Pichler gjorde Äta, sova, dö så var det enligt mig en game changer. Det hon gjorde hade inte gjorts i svensk film. Så när den filmen plötsligt fanns var jag tvungen att tänka nytt. Historieberättande är ju att ta oväntade vägar och berätta en historia som vi inte kunnat tänka oss. Att vända ett perspektiv, att berätta på ett nytt sätt.
– Du sade också att du ville att filmen skulle göras fysisk, säger Alexander till Mika. Det pratade vi mycket om. Hur får man det? Skriver man fram svett? Få vet hur det är att bli slagen av ett basebollträ men alla vet hur det är att bryta en nagel eller att ha skrapsår. Hur kan man få filmen att kännas taktil?
– Ja, det finns en scen när den yngsta systern, Steffi, sitter på golvet och den äldsta systern Laura stryker sin hand över hennes bröst. Den vill jag att man känner. Att man lägger handen och liksom får den här känslan av att inte riktigt få luft. Att det skulle kännas. Det var någon som frågade vad som var svårast med att göra den här filmen? Fan allt. Djur, barn, amatörer men också professionella, femtio locations, nattscener, stunts, slagsmål… Men det måste få kännas svårt.
Så det är medvetet på något sätt att du söker dig mot det svåra?
– Man vill ju höja sin ribba. Man vill ju bli bättre. Det handlar om någon slags egen utveckling. Att utmana sig själv att utvecklas. Man vill utforska nya grejer, nästa grej som känns svår.
Och vet du redan vad “nästa grej” är? Kommer du fortsätta med fiktion?
– Jag måste ändå säga att vi är i ett väldigt bra kreativt stadie just nu. Jag vill egentligen bara sitta hemma i vår ateljé och jobba. Men jag kan inte säga så mycket mer om det just nu. Jag hade nog aldrig gjort en dokumentärfilm om det inte var så att jag träffade Silvana. Jag bara ”shit, det här är som tjejerna jag skriver om”. Det var en energi hon hade – den frihetstörsten hon har och att våga vara obekväm. Det var mycket i det som jag tycker är intressant att undersöka, snarare än det dokumentära formatet. Och det finns kvar saker från Paradiset brinner som vi är intresserade av att fortsätta att utveckla. Som vi inte riktigt är klara med.
Paradiset brinner har biopremiär den 27 oktober.
