Sedan starten 2012 har Cinema Queer, Sveriges största hbtq-filmfestival, under en vecka i månadskiftet september-oktober erbjudit publiken filmiska verk som på olika sätt kontrar det i övrigt heteronormativa utbudet på landets biografer. En av punkterna under årets festival är kortfilmsprogrammet Rebellious bodies, curerat av libanesiske Mohamad Sabbah. FLM ringde upp Sabbah för att diskutera politik, ekonomi och filmarkivens aktivistiska potential.
När zoomfönstret öppnas lyser en blek sol in över väggen i bakgrunden av Sabbahs skärm.
Var befinner du dig nu någonstans?
-Just nu känns det som att jag rusar runt mellan olika saker men jag bor i Köln. Jag kommer från Libanon men flyttade hit för två år sedan när situationen blev för ansträngd i Beirut. Nu försöker jag egentligen ta en paus från film och istället ägna mig åt performancekonst.
Trots pausen har du curerat ett program med sex kortfilmer från Tunisien, Libanon, Marocko och Frankrike för Cinema Queer. Hur kom ert samarbete till?
-För ett par år sedan blev jag konstnärlig ledare för Cinema al Fouad, en queer filmfestival i Beirut. Men just nu kan vi inte ha festivalen då våldet och hatpropagandan mot det queera communityt har intensifierats. Så det bästa sättet att försöka få festivalen att leva är genom andra festivaler där jag vill erbjuda arabiska filmskapare en möjlighet att visa sina filmer.
Så Cinema al Fouad är nedstängd just nu?
-Vi har haft digitala upplagor av festivalen och hade hoppats kunna återvända till biograferna den här sommaren. Men för några veckor sedan attackerade en grupp extremkristna en gaybar i Beirut där en dragshow pågick (Jnoud al-Rab, ungefärlig översättning “Guds soldater” attackerade baren Madame Om den 23 augusti, reds. anm.). Det var en alarmerande situation. Det har funnits hatpropaganda även tidigare men det har inte lett till fysiska våldshandlingar. Händelsen har väckt mycket oro och vi bestämde oss för att pausa förberedelserna. Istället vill vi erbjuda filmskaparna verktyg som gör att de kan fortsätta skapa och samtidigt känna sig säkra. Vi vill tänka ut lösningar för hur vi kan visa film på andra sätt, genom hemliga filmvisningar och dylikt. Vi försöker förstå vår roll i en sådan här situation och har landat i att det just nu inte är att visa film utan att försöka stå enade tillsammans och möta den här våldsvågen.
Finns det ett tema som länkar samman de sex filmer du har valt ut för Cinema Queer?
-Blandningen är eklektisk, med verk från olika länder i regionen. Men titeln Rebellious bodies syftar till det motstånd som kroppen erbjuder genom att bara uttrycka sig i en fientlig miljö – utan att behöva gå till aktiv kamp. Vissa av filmerna har ett mer direkt aktivistiskt tema, som den tunisiska dokumentären Nidhal av Bassem Ben Brahim som berättar om en aktivist som blev tvungen att lämna landet.
Sido Lansaris film The last Paradise leker med arkivbilder och found footage för att lyfta fram queerhet från en tid när dessa uttryck var betydligt mer åsidosatta. Protagonisten i Selim Mourads film Du coq a l’annus tillhör en äldre generation av Beiruts queers och utgör därför en mer ovanlig representation. I filmen utspelas en vacker och intim konversation mellan regissören och filmens huvudperson medan de båda två står nakna i dennes kök. Kampen är där men jag föredrar alltid när kampen inte står i centrum av filmerna. När filmen berättar den historia den vill berätta, då blir kampen en del av det faktum att filmen finns till. Det påminner publiken om att vi finns och att vi inte behöver vara i en offerposition. Vi kan bara berätta våra historier på det sätt som vi vill.
Visningen följs av ett samtal om arkiv som aktivism mellan dig, George Chamoun och Marwan Kaabour. Kan du berätta mer om det?
-Flera av filmerna berör olika former av arkiv. Vår gäst är Marwan Kaabour som skapade en plattform som heter Takweer som samlar olika former av arkivmaterial – film, foto, musik, grafiskt material – från det queera communityt. Det avslöjar en annan historia som har åsidosatts. Samtalet kommer handla om andra ingångar till historien där vi tror på idén att gå tillbaka och lyfta fram äldre material som en metod för att motverka dagens klimat av hot och våld.
Vad finns det för äldre dokumenterade arkiv, hur långt tillbaka i tiden sträcker det sig?
-Genom Marwans arkiv kommer vi ibland tillbaka till början av förra århundradet, till en tid när musik- och filmindustrin dominerades av stora namn och stora divor men vars verkliga sexualitet ofta var dold. De presenterades på ett väldigt heteronormativt sätt men idag har dolda arkiv upptäckts. Egyptens filmindustri som var störst då hade alltid queera figurer på ett eller annat sätt men de presenterades aldrig så. Nu använder vi de bilderna för att påminna om att de personer som brukade hylla dessa människor därmed hyllade queerhet utan att veta om det.
Det låter lite som gamla Hollywood där många populära skådespelare var queera men passerade som hetero.
-Det fanns både skådespelare som dolde sin sexualitet men det fanns också filmer som uttryckligen berättade om queer kärlek eller representerade könsöverskridande uttryck men de använde inte samma ord för denna typ av uttryck då. Sen kom en fas när religionen fick mer inflytande i den arabiska regionen och då försvann denna typ av bilder från biograferna. De trängdes undan och man förnekade att de hade funnits. Men vi vill lyfta fram dem och påminna om att de alltid har varit där.
Våldsattacker sker ofta i samband med att man påtalar att queera uttryck är något nytt och främmande som inte tillhör vår kultur. Just därför är det viktigt att påminna om att dessa uttryck alltid har funnits, alltid har varit en del av oss och alltid har firats och hyllats.
Tyvärr brukade Beirut vara staden där det var minst svårt att vara queer, inte fullt lika öppet som andra platser men ändå en stad där uttrycksfriheten var stor. Men på senare tid har landets ekonomiska kollaps, i kombination med att det gamla systemet håller på att förlora det inflytande som det har haft, lett till att det queera communityt utnyttjas och förtrycks för att visa att man fortfarande har makten. Gulfstaterna har alltid varit väldigt konservativa och religiöst drivna men på senare tid har det blivit mer komplicerat där vi ser den här nya vågen av våld och hat i flera regioner i arabvärlden, även i Nordafrika. Det är därför vi vill förena filmskapare från olika länder för att kunna konfrontera detta motstånd tillsammans.
Även i Sverige har vi en förvärrad ekonomisk situation, delvis som en konsekvens av kriget i Ukraina och vi ser hur det parallellt med detta blir allt vanligare att högernationalistiska röster ger sig på en queer kultur. Hatet omformuleras som politisk oro och riktas mot minoriteter för att förleda uppmärksamheten från verkliga politiska problem.
Mohamad Sabbah ler ett litet ironiskt leende. Han verkar inte överraskad.
-Lustigt nog så fann vi efter att ha gjort efterforskningar om gruppen som attackerade gaybaren i Beirut att de har varit en del av säkerhetsteamet runt den störste bankägaren i Libanon. Så kopplingen mellan ekonomi och hat mot minoriteter är definitivt sammanlänkat.
Ett förenklat perspektiv som inte är desto mindre vanligt i nordeuropa utgår från att förtrycket av homosexualitet i arabregionen enbart har att göra med religion, och inte minst islam. Men här var det kristna som attackerade?
-Jag skulle säga att religionen används som det enkla verktyget för att skapa skuld i människors medvetande och för att hetsa det heteronormativa samhället till hat. Men det är inte kärnan. Det finns mycket hyckleri där många säger sig kämpa i religionens namn men de använder endast tron som skuldbeläggande verktyg.
För att avsluta den här intervjun med något mer positivt, finns det någon bild eller replik ur någon av filmerna som har gjort ett särskilt intryck på dig och som vi kan se fram emot att se när de visas onsdag 4 februari?
– Det är svårt att välja men på ett personligt plan så blev jag väldigt berörd av en sekvens med material på 8 mm i Chantal Partamians film Traces. Det kommer från tiden för inbördeskriget i Libanon och hon kopplar samman kroppen med hur staden förstörs. Hon visar upp en del av Beiruts historia som vi aldrig talar om. Diskussionerna som rör den tiden domineras alltid av hur komplex den politiska situationen var. Queerhet har aldrig varit en del av det samtalet och då pratar vi ändå om trettio år av stadens historia. Dessa bilder som Partamian visar upp kommer alltid tillbaka till mig när jag tänker på det här programmet.
Cinema Queer pågår i Stockhom mellan 2 – 8 oktober. Kortfilmsprogrammet Rebellious bodies visas onsdag 4 oktober. Se Cinema Queers hemsida för hela programmet.
