Torbjörn Axelman gick nyligen bort, 90 år gammal. Han var en tv-pionjär som senare gjorde mestadels sågade långfilmer med Sven-Bertil Taube och Lee Hazlewood – och dömdes för mordförsök. Bengt Forslund skriver om hans liv i och utanför offentlighetens ljus.
Det är obestridligt att Torbjörn Axelman var en ovanligt mångsidig talang. Han var en av pionjärerna på svensk television där han hamnade direkt efter en fil.mag i klassiska språk vid Uppsala Universitet 1956. Där hade han också gjort sig bemärkt på Studentteatern, bland annat flera revyer med Owe Thörnqvist. På tv var han en av dem som startade upp nyhetsprogrammet Aktuellt 1958 och kulturprogrammet Prisma och på 60- och 70-talet gjorde han en mängd uppskattade underhållningsprogram.
Men han skrev också dikter. Med åren blev det ett dussintal diktsamlingar som han i brist på förläggare gav ut på eget förlag, Warlocke. Det var ofta en blandning av naturlyrik och intellektuella djupsinnigheter, men de hade ofta vackra titlar – exempelvis ”Blå eld”, ”Inom natt och år”, ”Irrbloss”, fint illustrerade av honom själv med tuschteckningar; naturbilder och porträtt. I beaktande av hans levnadsöde är det ganska symboliskt att den näst sista fick titeln ”Verkligheten kommer för nära”, 1991.
Sedan han slutat filma på 80-talet prövade han också på att göra karriär som målare, ofta med marina motiv från sommarbostaden på Själsö. Även här hade han problem att finna intresserade gallerister men med sedvanlig drivkraft och goda kontakter blev det ändå en handfull mer privata utställningar, bl.a. på Grythyttans gästgivargård och Bromma flygplats. Ja, t.o.m. i London och New York. Kontakter och övertalningsförmåga saknade han inte och i affärsvärlden kunde han sälja sina tavlor, ofta marinmålningar, för femsiffriga belopp. Idag kan man – lite orättvist – inhandla hans målningar på auktionshusen för några hundralappar.
Parallellt med måleriet på 80-talet fick han också utlopp för sitt flygintresse. Flygcertifikat skaffade han på 70-talet och flög ofta i eget plan till Gotland men 1984 köpte han också Stockholm Aero AB för att under några år ägna sig åt flygreklam.
Men tillbaka till det han är mest värd att minnas för. På tv hade han sina största framgångar under 60-och 70-talet men han gjorde också uppmärksammade filmer – även om kritiken ofta var hård. Under denna tid var Axelman onekligen den kändis han så gärna ville vara. Syntes ofta i veckopressen, gärna med sportbil och vackra damer. I början av 60-talet med danska bombnedslaget Lotte Tarp, en tid musa åt Salvador Dali.
Och uppmärksamheten var inte oförtjänt. Dels gjorde han utmärkta tv-shower med populära artister, dels hade han charm och personlig karisma. Omtyckt av alla, inte minst artisterna, såväl svenska som internationella; Alice Babs, Lill Lindfors, Sven-Bertil Taube, Ove Thörnqvist, Monica Zetterlund… Donovan, Lee Hazlewoodƒ, Miriam Makeba … Han gjorde även en längre, personlig intervju med Alfred Hitchcock.
Sin största framgång fick han med den med Hazlewood samproducerade showen N.S.V.I.P’s/ ”Not so very important people” med Lee och Lill Lindfors. Den vann såväl Guldrosen som pressens pris på TV-festivalen i Montreux 1973. Hedersomnämnande fick han för flera och han kom också att själv sitta i juryn.
I sin första uppmärksammade tv-show, Kuckeliku, 1968, med Donovan och Owe Thörnqvist, lanserade Axelman även en ny komikerduo, Ardy Strüwer och Lasse Åberg, som sen fick återkomma med galna upptåg i flera program. Men de lockades även av filmen. Ett typiskt exempel är den crazybetonade kortfilmen Kanariehunden – i dag tillgänglig på Filminstitutets arkiv – som 1966 följdes av den första svenska popfilmen, Oj, Oj, Oj, eller sången om den eldröda hummern. Den var tveklöst inspirerad av Richard Lesters Beatlesfilmer, It’s a hard day’s night och Help! , 1964-65, och var löst konstruerad som en absurd saga om en kung (Sven Tumba), hans prinsessa (Lena Madsén) och hennes tre friare: Strüwer, Åberg och Axelman. Mer slapstick än saga, mer konstlad än konsekvent – och publiken svek. Flera kritiker var dock vänligt positiva och kunde uppskatta fantasin och de galna infallen, exempelvis när Strüwer spränger fram en färgstark spontanistisk målning på en isbelagd sjö.
1968-69 lanserade Axelman tre filmer i egen produktion. Lejonsommar, med Sven-Bertil Taube och utvikningsflickorna Essy Persson och Margareta Sjödin spelades in på Brucebo/Själsö, där Axelman hade sin gotländska sommarbostad. Den löst sammanfogade bagatellen, utan egentligt manus, sågades av en enig kritikerkår. Lite bättre gick det för gangsterfilmen Het snö, med Sandra Key-Åberg som huvudförfattare och Ernst-Hugo Järegård och Sven-Bertil Taube i huvudrollerna. ”Axelman som i sina bästa stunder är en skicklig imitatör har begåvat vår svenska avkrok med ett stycke i den högeffektiva amerikanskfranska stilen” (Hanserik Hjertén, SvD). För den gentemot filmbranschen satiriskt avsedda Kameleonterna, blev det dock tummen ner igen.
”Det var länge sen jag såg en otäckare och bedrövligare film” skrev Lasse Bergström i Expressen och fick en enig kritikerkår med sig.
Om Kameleonterna skrev Mauritz Edström i DN att ”det största hos Axelman är hans pretentioner”. Den analysen bekräftades av hans tre följande filmer och kan även sägas gälla en stor del av hans litterära och konstnärliga verksamhet. Men skam den som ger sig. Genom sina tv-produktioner hade Axelman blivit nära vän med den amerikanske sångaren och kompositören Lee Hazlewood, främst känd genom sitt samarbete med Nancy Sinatra och populära låtar som ”These boots are made for walking” och ”Summer Wine”. Med den relativt framgångsrika Het snö i åtanke skrev de nu tillsammans en våldsromantisk historia om en strejk och ett mord där Lee fick spela huvudrollen, Smoke (1971). ”Det var länge sen jag såg en otäckare och bedrövligare film” skrev Lasse Bergström i Expressen och fick en enig kritikerkår med sig. Och bättre gick det inte för Torbjörns och Lees följande alster, Må vårt hus förskonas av tigrar, (1975), där de två, filmen igenom, sitter på stranden vid Brucebo och filosoferar om livet som gått och livet som kommer. Till stor del på engelska och latin, som Axelman gärna briljerade med – utan översättning! Kanske den mest exklusiva och udda svenska film som gjorts. Filmen hade två ljuspunkter i Lee Hazlewoods soundtrack och Hasse Dittmers foto. Någon distribution utanför Gotland blev det aldrig.
1980 gjorde Axelman ett sista tappert försök att återkomma till filmen med den ambitiösa/pretentiösa(?) Flygnivå 450. Sandro Key-Åberg återkom som manusförfattare, men det gick så där. Filmen var, enligt Axelman, tänkt som ett seriöst debattinlägg om möjlig utländsk infiltration i svensk politik. Ernst-Hugo Järegård spelade ÖB med sedvanlig bravur. Men kritiken lät sig inte övertygas. En förvirrad melodram och nästan pekoral var det allmänna intrycket. Endast flygbilderna fick godkänt. Med eget flygcertifikat behärskade han genren.
Långt senare sammanfattar Järegård sina minnen så här: ”Jag tycker generellt att Axelman var en amerikansk sort som skulle ha passat i Amerika. Han passade nog inte riktigt i Sverige. Det fanns något av amerikansk producer över honom, med alla för- och nackdelar. Hela hans tänkande var annorlunda. (—) Även om han jonglerade med sin kulturhistoriska bakgrund så var han begåvad, mycket begåvad.” (Cinema, nr 5, 1998).
I början av 80-talet lämnar Axelman besviken både filmen och televisionen. Som redan nämnts ägnar han sig nu åt måleri och sitt flygintresse men lämnar sedan även det. Drar sig mer och mer tillbaka – blir, som någon skrev, ”enslingen på Brucebo”. Även detta fick sina konsekvenser.
Brucebo, där Axelman bott sedan 1963, hyrt och under en tid även ägt, var sedan 1934 en stiftelse skapad av konstnärsparet William Blair Bruce, kanadensisk medborgare, och svenskan Carolina Benedicks. De var vid sekelskiftet samtida med Carl och Karin Larsson på den internationella konstnärskolonin Grez-sur-Loing, där de bägge paren fann varandra. Hade paret Bruce varit mer folkliga hade Brucebo kunnat bli en motsvarighet till Sundborn, men för detta var deras konst för akademisk. Brucebo uppfördes 1900-1906 och bestod av flera fastigheter och sedan William gått bort, redan 1906, inköpte den i sig förmögna Caroline stora delar av det omgivande Själsö inklusive hamnområdet.
Fram till Carolines död 1935 var Brucebo ett centrum för ett omfattande kulturellt umgängesliv med kända konstnärer och kompositörer, ja, även ärkebiskopen och kungaparet. Sedan hon skapat Brucebo stipendiefond för kanadensiska och svenska konstnärer och testamenterat hela anläggningen till stiftelsen (med ärkebiskop Nathan Söderblom som ordförande) upphörde festerna och 1939 stängdes hela verksamheten ner på grund av kriget. 1946 öppnades det upp som sommarpensionat.
En av dem som hyrde in sig 1963 var Torbjörn Axelman, som omedelbart förälskade sig i platsen och som kom att mer och mer göra den till sin. När han 1968 spelade in Lejonsommar på Brucebo var såväl skådespelare som inspelningsteam inhysta där. När pensionatsverksamheten sedan upphörde 1971 på grund av att stiftelsen, av ekonomiska orsaker, började sälja ut fastighetsbeståndet, kunde Axelman 1973 köpa huvudbyggnaden med konstsamlingarna för 300.000 kr och själv flytta över dit på villkor att konstsamlingarna förblev intakta. Det blev de också, men samtidigt blev Brucebo museisamling nu en privat bostad dit allmänheten inte hade tillträde.
Utan omkostnader förbättrades dock stiftelsens ekonomi och när det 1995 var Axelmans tur att få ekonomiska problem med sitt bolag köpte stiftelsen tillbaka fastigheten, dock med rätt för Axelman att få bo kvar i delar av huset. Snart insåg dock stiftelsen att såväl fastigheten som samlingarna var i stort behov av restaurering, vilket också inleddes med bl.a. nytt värmesystem och förnyad el. Då även själva fastigheten och konstsamlingen, inte underhållna sedan stiftelsen bildats, behövde renoveras, beslöt styrelsen i september 2008 att säga upp Axelmans hyreskontrakt. En dödsstöt han hade svårt att acceptera. Brucebo var ju, sedan 45 år, tryggheten i hans liv.
När Hansson söker upp Axelman för att informera riktar Axelman oväntat sin revolver mot honom och skjuter.
Vid middagstid den 1 december kommer stiftelsens ordförande, Joakim Hansson, och fyra medarbetare för att inledningsvis hämta konstsamlingen för nödvändig restaurering. När Hansson söker upp Axelman för att informera riktar Axelman oväntat sin revolver mot honom och skjuter. Fyra skott träffar Hansson, varav ett i ryggen och ett i handen. Han flyr men faller ihop på vägen utanför. En av hans medarbetare lyckas också fly och ringer polisen som snart är på plats. Eftersom de övriga medarbetarna gömt sig på en balkong uppfattar Gotlanspolisen det hela som en gisslansituation och vågar inte själva ta ansvar. Nationella insatsstyrkan inkallas från Stockholm. De är på plats vid 20-tiden men väntar att gå in tills det blir mörkt i huset. 21.45 kommer Axelman ut på gården och avfyrar fem skott mot de två poliser som närmat sig. De svarar med att skjuta ner Axelman, som träffas i bröstet, dock icke allvarligt, och i bägge benen. Dramat är över! Finns i detalj återgivet i Nordisk kriminalkrönika 2011 för den som är intresserad.
Där framgår också att Axelman i januari 2009 ställs inför rätta anklagad för tre mordförsök. De speciella omständigheterna gör dock att man anser att han vid tillfället var sinnesförvirrad och led av en ”allvarlig psykisk störning” varför han slipper fängelse men döms till dryga skadestånd och rättspsykiatrisk vård. 2012 friskförklaras Axelman och släpps fri utan att någon överklagar. Han drar sig än en gång tillbaka från offentligheten.
En trist epilog för en färgstark konstnärssjäl värd ett bättre öde. Sin största insats kom han att göra som tv-producent, men han var faktiskt ingen dålig poet och målare, det har flera tunga kritiker vittnat om; Göran Brunius, Ebbe Linde, Ulf Hård af Segerstad, m.fl. I förordet till Verkligheten kommer för nära, 1991, ger Hård af Segerstad följande karaktäristik av sin vän sedan 60-talet (kulturprogrammet Prisma): ”Han är en slags mental uranstapel kapabel att utveckla andlig energi på några tusen W. (—) Den obändige TA:s favoritmetod att forcera hinder består i att oupphörligt köra huvudet i väggen – tills den rasar. Hans öde är att ha så många väggar att forcera: filmens, måleriets, teckningens, diktens, prosans, sportflygets. Han är varje ögonblick medveten om den utmätta tiden och jagar febrilt mot sina drömda förverkliganden.”
En nära vän under senare år, Pehr Hasselrot, gav 2011 ut diktsamlingen, Vad väger tiden, ett urval av Axelmans tidigare dikter och teckningar med ett 60 sidor långt ”Appendicula” med fotografier, vänbrev, klipp och recensioner. Samma år anordnade han också, på Wisby Prison Gallery, en utställning med Axelmans måleri. Välförtjänta hyllningar till en livskonstnär som aldrig lyckades förverkliga sina stora drömmar men som förblev sitt genius, sitt innersta väsen, troget.
Läs också: Torbjörn Axelmans Het snö kombinerar äckel och charm
