Årets utställning inom ramen för Forum Expanded har fått titeln An Atypical Orbit, och har ett mindre antal verk än vanligt. Detta är välkomnande då det möjliggör att en som åskådare faktiskt kan få en bra överblick vid ett endabesök. Sju konstnärers verk utspridda i den underjordiska betonghallen i det före detta krematoriet i Berlinstadsdelen Wedding.
När jag går ner för den sluttande entrén möts jag, placerat högtupp, av ett verk av den i USA verksamma tibetanska konstnären Tenzin Phuntsog med titeln Dreams. Vackert svävande återger denna film ett sovande par som ska visa sig vara konstnärens föräldrar, då de återkommer i flera verklängre inne i utställningen. I all enkelhet gör inramningen här att verket känns närmast tyngdlöst. Phuntsog tar i sina verk upp frågor kopplade till drömmar, exil och längtan, som i videoverken Achala, Dancing Boy och Summer Grass, där släktingar i Tibet nås via mediaappen WeChat.
Egyptiern Tamer El Saids installation Borrowing a family album berör historien om en försvunnen syster, där statusen kring hennes försvinnande till en början tycks sväva i osäkerhet. Via en tredelade videoinstallation, bord med familje- och amatörfotografier och svävande projektionsytor i deras nära anslutning skapas här både ett ihågkomstens och det vacklande minnets omslutande rum. Konstnären har även bjudit in, i form av framlagda anteckningspapper och pennor, för besökarna att själva dela med sig av sina familjeminnen.
Jag har lite svårt att se tydliga tematiska överbyggnader och kan inte avläsa några tydliga ställningstaganden från kuratorerna, så här blir det en fråga om att läsa verken mer enskilt. Det känns rätt skönt då kuratoriellaprogramförklaringar lätt kan dränera ens utställningsupplevelse.
Här finner jag nyligen bortgångne japanska film– och videopionjären Takahiko Iimuras (1937-2022) videoinstallation för flera monitorer fascinerande.Iimura presenterade en första version i Berlin 1973, och nu har utställningen gjort en replik på hans tidigare presentation. Hos Iimura finns ett intresse för videosignalens strukturella egenskaper och videomediets semantiska uppbyggnad: tecken,språk, brus, repeteras, processas och permuteras, här inte utan humor.
En som också gärna experimenterar är argentinaren Eduardo Williams, som i flera verk har utmanat och testat hur tekniska val omformar och omförhandlar vår perceptuella värld. I Parsi (2018) använde han sig av en 360-graders kamera och vars bilder han sedan beskar för att anpassa till ”filmbild” med hjälp av ett VR headset, om som bidrog till en nervig och rumslig desorientering. I videon Un gif larguísimo (En väldigt lång GIF), som visas här, har han spelat in med en pillerkamera och vi får alltså ta del av, som jag läser i infotexten, ”en observationsresa genom matsmältningssystemets landskap”. Dessa bildupptagningar, centralt placerade och omgivna av två bildrutor som filmats med ett långt teleobjekt skapar ett dynamiskt och ständigt växlande bildrum. Visst är detta rätt intressant, jag kan inte minnas att jag sett något liknande tidigare, men samtidigt finns något rastlöst och riktningslöst över det hela, och tröttheten uppstår rätt snart.
Crystal Z Campbells Revolver utgår ifrån det som kallas pareidoli, den psykologiska effekt som uppstår då människor ser mönster där det egentligen inte finns några. Filmens berättare är en ättling till Exodusters, svarta som migrerade från Mississippifloden till Kansas under 1800-talet. Filmad på 16mm är det en film som både tycks intresserad av att rita upp utopiska konturer, en annan möjlig plats, men också titta på minnets mekanismer.
Utställningens arbete med olika format, presentationsmodus och skalor är intressant, från Phuntsog som presenterar flera videos i små trälådor, till Walid Raads iögonfallande Comrade leader, comrade leader, how nice to see you (2022) i form av två vertikala vattenfall massivt projicerade på en av utställningsytornas centrala väggar. Raad har här inspirerats av berättelser från de libanesiska krigen där olika milisförband som tack för den utrustning och det monetära stöd deras beskyddare gav dem, namngav vattenfall i deras namn. Längs ner under vattenfallen ser vi dessa beskyddare i mindre skala. Det monumentala till trots, detta är inte det mest överväldigande den annars tankeväckande Raad producerat.
Jag lämnar dock utställningen med en känsla av skärpt uppmärksamhet, att teman som exil, minne och historia gestaltas på ett komplext sätt, och att rörligheten i uttryck och utställningens öppenhet bidragit till detta.
