1. Förhoppningen var att en statlig filmpolitik skulle leda till att den konstnärliga kvalitetsfilmen skulle få ett starkare stöd och kunna göra sig mer gällande nationellt på biograferna och andra visningsmöjligheter. Vår tilltro besannandes inte, kort och gott.

Sedan 2015 har den digitala utvecklingen gått fram med stormsteg inom såväl produktion som visning och distribution. Läget för hur vi idag skall betrakta de offentliga medlen måste diskuteras. Plattformarna och strömningstjänsterna måste ses i förhållande till offentliga medel och hur de används, hur ser stöden ut? Hur ser filmproducerandet ut, film av olika genrer?

Då, i vårt remissvar 2015 hade vi ett konsekvent och radikalt förslag om hur mer pengar skulle kunna tillföras filmen i Sverige. Förslaget var att: Staten står för hälften av finansieringen och den andra hälften kommer från samtliga aktörer inom alla visningsformer som hanterar svensk film affärsmässigt. Det bygger på en avgift om 1,5 % av bruttointäkterna. I och med detta kommer samtliga som använder sig av film, för första gången att vara med och betala. Det blir en solidarisk finansiering genom att både staten och den kommersiella delen av branschen är med och bidrar – en kreativ och balanserad finansieringsform.

Detta är en tidig form av dagens AVMS-direktiv, Audiovisual Media Services Directive, som EU antog 2018. Idag införs det i flertalet länder. En del av direktivet är frivilligt nämligen att strömningstjänsterna betalar en procentandel av sin omsättning i landet till den nationella filmproduktionen.

De senaste två åren har präglats av pandemin. Krisstöd har tillförts filmens alla delar, vilket har varit en överlevnad och som mottagits mycket positivt. Under de gångna åren efter den statliga filmpolitiken införande har vårt arbete att påverka och få tillstånd förändringar fortsatt, som tidigare. Det gäller hela kedjan från ekonomi till stödsystemen. Vissa förbättringar när det gäller synen på vår betydelse kan vi märka till exempel när det gäller utvärdering av exempel distributionsstöd.

När det gäller stödsystemen, konsulentstöden, har vi har märkt en ökad byråkrati vad gäller ansökningsförfarandet. Vår förhoppning var att beslutstiderna när det gäller stöden skulle kortas. 2015 gjordes en studie av Konsulentsystemet. Hur uppföljning och konsekvenser av den gjordes är oklart.

2. Vi förväntar oss framöver att en översyn görs av stödsystemen särskilt konsulentsystemet. Likaså att Filminstitutets organisation ses över av en oberoende granskare. Styrelsens status, representation, vi behöver en styrelse med kunskap och erfarenheter av det svenska filmlivet, filmhistoria och mediaforskning.

I det nya medialandskapet måste diskussion föras om vilken roll Filminstitutet skall ha i framtiden och i det svenska kulturlivet. I samtalet måste filmskapare, dramatiker, producent delta – hela ekosystemet för filmen delta. Filmen är en konstform och har betydelse för yttrandefriheten och för demokratins utveckling.

För att garantera svensk film och se till att dagens begrepp om armlängds avstånd från politikerhåll råder ser vi behov att inrätta en filmlag. Införa ett framtida filmstöd som ska möjliggöra långsiktiga samarbeten mellan regi, manus, producent, och andra nyckelpersoner som för filmskapandet framåt utan att i första hand fokusera på publikframgång. Former för att garantera kontinuitet, konstnärlig innovation och utveckling av nya former för samarbeten, plattformar och affärsmodeller.

En förändring, bort från byråkrati och brist på konstnärliga visioner till att stödja utveckling av svensk filmkonst och att öka förståelsen för filmen som konstform i allmänhet. Införande av AVMS-direktivet och DSM-direktivet. För att filmen och dess skapare skall ges reella ekonomiska möjligheter likväl som rättigheter till sina verk. Detta är av en vital betydelse för ett nutida (och framtida) filmlandskap som präglas stora streamingjättar som även får rättigheterna till allt de producerar.

Vem äger vårt framtida filmarv?

Läs andra delar i serien här.