I den massiva rapporteringen från krigets Ukraina har de personliga redogörelserna en särskild förmåga att tränga genom mediebruset. I berättelser om kvarlämnade husdjur eller förlorade barndomsvänner framträder konfliktens mänskliga ansikten. Det blir genom det småskaliga plötsligt möjligt att se den större bilden. Éléonore Webers Tempo- och Mubiaktuella essäfilm There will be no more night (2020) behandlar den moderna krigföringens avhumanisering och abstraktion. Filmen utgörs enkom av bildmaterial från franska och amerikanska attackhelikoptrar i Afghanistan, Irak och Syrien. Mestadels är bilderna tagna med värmekamera, vilken accentuerar människo- och djursilhuetter mot en mörkare fond. Trots att filmen innehåller verkliga dödsskjutningar gör bildens abstraktionsgrad att jag ofta glömmer bort att de grafiska formationerna består av individer med känsloliv och livshistoria. Detta faktum gör There will be no more night till en uthärdligare upplevelse än jag förväntat mig, och därigenom ännu mer skrämmande. Min drömlika upplevelse delas nämligen av stridspiloterna som ideligen måste nypa sig själva i armen för att påminna sig om att det är i verkligheten de befinner sig.
Som berättarrösten förkunnar gör bildernas räckvidd att det lättare begås misstag. Den som hör ljudet av en hovrande helikopter gör bäst i att slänga bort sin Kalasjnikov för att inte riskera att bli nedskjuten. Även en bonde måste lägga ner sin kratta, eftersom kameraögat inte gör någon skillnad på denna och det förstnämnda. På det ofta kilometerlånga avståndet mellan marknivå och helikopter försvinner sammanhanget. Översikten existerar främst på ett abstrakt plan. Samtidigt sparas varenda infångad videosekund i ett jättelikt militärt arkiv, att radera dessa innebär ett lagbrott. På så vis kan bilderna i efterhand noga analyseras, för att fastslå om soldaternas handlingar varit rätt eller fel.
Harun Farocki har ägnat flera filmverk dessa bilders otillräcklighet i historieskrivningen, däribland triptyken Auge/Maschine. Godtyckligheten i denna krigföring har diskuterats, inte minst i samband med Wikileaks Collateral murder (2010), helikopterattacken mot civila, barn och journalister i Bagdad 2007. There will be no more night finner främst sitt existensberättigande i det hypnotiska. Att tvingas spendera sjuttiosex minuter i detta gränssnitt gör någonting med perceptionen. Tillsammans med bildkommentarerna av franska helikopterpiloten Pierre V etableras en någorlunda förståelse för hur det är att operera ur detta von oben-perspektiv.
Men filmen hade mått bra av att få vila längre stunder i bildernas märkliga poesi. Flyende djurflockar, glödande hjulspår, eller den amplifierade stjärnhimlen som avspeglas i en stilla flod. Den maskinella återgivelsen sträcker sig bortom det mänskliga ögats, avbilden är samtidigt kristallklar och diffus. Dessa upphöjda vardagsbetraktelser utgör en större del av krigets vardag än den akuta eldgivningen. Webers omfattande voiceover tyngs ner av sitt pedagogiska tonläge, men saknar inte lyriska infall. Filmen fungerar absolut bäst när texten drar åt det filosofiska, och allra bäst i dess absoluta avsaknad. Samtidigt är detta en krigsfilm med avsikt att nypa tittaren i armen: oavsett om kriget pågår i Ukraina eller Syrien är det viktigt att aldrig tappa markkontakten och börja betrakta människor som statistik eller figurer.
