Så, ni fick ställa in som alla andra… När bestämde ni er för att ställa om till video?
När Folkhälsomyndigheten kom med rekommendationen att vi inte ska resa inom landet. Det var veckan innan vår planerade turné så vi la inspelningen under de planerade speldagarna istället när alla ändå var inbokade.
Vad tyckte dramatikerna och skådespelarna om det då?
Vi har hunnit med två föreställningar och Sofia Berg-Böhm, Sandra Medina och Amina Szecsödy som medverkat kan ju det där med att ställa om till film, alltså skruva ner uttrycket, närvara och låta klippningen göra jobbet. Rytmen sätts först efteråt när vi har möjlighet klippa fram föreställningen. Balsam Karam som skrivit den sista pjäsen vi lagt upp blev kanske gladare än alla andra som den cineast hon faktiskt är. Jag tror hon rent av insåg inte bara att hon skrivit en fantastisk pjäs utan även vilken fantastisk dialogförfattare hon är så det kommer bli mer av det.
Du har ju jobbat med film också. Hur tänkte du kring gestaltningen i bild?
Ja, men hur länge kan man titta på en helbild av ett samtal utan att tappa intresset? Efter två minuter vill man komma nära. I den här typen av pjäs/film som inte skildrar spektakulära handlingar i bild utan det är i ansiktena det händer, inre konflikter och minnet utgör dramat då måste en in i närbild och låta berättelsen ta form i klippningen. Amfi är textbaserade verk i ett tomt scenrum där video och ljud utgör gestaltningen så jag tänkte främst på tonen och klippningen när vi skulle ställa om. Oavsett hur du väljer att filma så är det tonen i skådespeleriet och framförallt ljudläggningen som måste kalibreras för en helt annan upplevelse än scenens. Film ger oss möjligheten att vara intima, vi är så nära publikens öron och den känsligheten måste både regi, skådespelare och ljudläggningen ta hänsyn till. Amfi har den här våren velat presentera texter som iscensatta readings, alltså under enkla former och med kort reptid och jag har försökt behålla det öppna, prövande rummet när vi valde location – en vit stor studio. Plötsligt blev den högst konkreta situationen, en terapisession som Balsam skrivit fram, så mångbottnad i det stora vita rummet. Pjäsen ställer också frågor om hur vithet villkorar ens liv vilket settingen kan läsas som en metafor för. Frågan om var vi egentligen befinner oss och är detta verklighet uppstod mycket tydligare.
Vet inte om du sett att det varit en debatt om den digitala scenkonstens möjligheter kontra omöjlighet. Har du några tankar om det?
Ingen har ju svarat på de egentliga möjligheterna för vad en digital scenkonst skulle kunna göra, och hur det borde göras och ingen av de som gett sig in i diskussionen arbetar ju med film som uttryck så det är väl inte så konstigt. Jag håller med dig om att inget varit sevärt som film betraktat. Jag tyckte dock att tv-versionen av Liv Strömquists föreställning på Dramaten var fin då det blev en berättelse lika mycket om den publiken som var på plats då deras reaktioner var en del av filmatiseringen. Men flera har ju i debatten som förts tvingats formulera vad de ser som teaterns särskildhet och det tycker jag har varit intressant. Jag tänkte på hur Kristina Lindquist pratar om “att som publik sätta sig själv på spel” och “otrygghetens överenskommelse” vilket jag inte håller med om skulle vara specifikt för just teatern som konstart. All konst måste nödvändigtvis överraska oss för att vara intressant men Maria Sid skrev fint om att teatern ger oss en möjlighet att känna tillhörighet, att sitta bland främlingar och möta sig själv i verket kan också bli en akt av tillit. För mig är det det rituella, den fysiska närvaron som skiljer upplevelsen från film och där tänker jag att ljudläggning och VR möjligen kan svara upp mot spänningen vi kan uppleva i salongen, även om den inte upplevs gemensamt med andra. Med ny teknik borde inte tillgängliggörandet av verk online vara så svårt men det kräver en regi och anpassning av föreställningen som tar filmmediet i beaktning. Film är ljus, ljud och klippets rytm. Och teatern ligger efter i att tänka kring ljud generellt. I Amfi har jag jobbat med textbaserade monologer, där den huvudsakliga gestaltning legat i ljudarbetet så det har inte varit svårt att översätta. David Gülich som jag har ett långt samarbete med arbetar också med film och det har påverkat vårt sätt att göra scenkonst, att låta ljudupplevelsen vara central.
Kommer ni köra det som “vanlig” teater senare? Eller blir du sugen på att göra mer digital scenkonst framöver?
Just Amfi-serien har haft som ambition att presentera författare och poeter som vill skriva ny dramatik och diskutera det som litteratur i direkt anslutning till att ha sett verket så det kommer vi såklart göra så snart det är möjligt. Pjäserna är färdigrepeterade och inte svåra ta upp då vi inte arbetar med scenografi. Men jag tänker att pandemin synliggjort publiken som inte kan ta sig till teatern varken förr eller framöver. Inför höstens produktion har vi inlett kontakter med både mjuk och hårdvaru-aktörer inom VR för att undersöka hur vi kan publikgrupper som inte kan ta sig till teatern en värdig fysisk upplevelse i vardagsrummet. Det kräver ju också skådespelare som är villiga att ställa om beroendet på var vi har publiken, på tio meter håll eller talar vi precis intill till deras öra? För mig är det bara win konstnärligt att få arbeta i två medium och jag tycker det är inte mer än rimligt att utvidga verksamheten utifrån ett regionalt rättvisetänk oavsett när teatrarna öppnar igen.
I Amfi-serien ingår pjäser av författarna Lone Aburas, Balsam Karam och Felicia Mulinari. Hela serien skulle presenteras på Folkteatern i Göteborg, Konsthallen i Malmö och i Studio Biblom Hjelte i Stockholm men turnén fick ställas in på grund av corona.
