”En tigerska skall jag vara i hela min levnad, /…/ jag ska vara sund från topp till tå med gyllene strimmor i blodet…” När Ulf Palme läser ur en dikt av Edith Södergran, i början av Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, skulle man kunna tro att raderna också handlar om Eva Henning, hon som spelar filmens huvudperson Dagmar Brink. Dagmar har hängt sig i en lampkrok i sin Stockholmslägenhet och hennes granne, han som spelas av Ulf Palme, vill veta varför. Han hittar dikten med ett par rader understrukna i Dagmars bokhylla.
I sin film När molnen skingras – en dokumentär om Ulla Billquist menar Lasse Zachrisson att Flicka och hyacinter egentligen handlar om den berömda sångerskan som begick självmord 1946. Visst kan det vara så. Det är mycket möjligt att Hasse och Eva berördes djupt av Ulla Billquists öde och död. Men jag tror att Dagmar Brink och den gåta som är hennes liv mest av allt är ett porträtt av Eva Henning.
Flicka och hyacinter blev Hasses hyllning till Eva, kvinnan som han älskade, människan som han aldrig kunde förstå sig på. De träffades sommaren 1944 under inspelningen av filmen Stopp! Tänk på något annat, som handlade om en bortskämd ung man och hans svårigheter med att vara ärlig och äkta. Filmen byggde på en dåtida bestseller av Olle Hedberg. Idag kan storyn verka märkvärdigt okänslig, att på så vis fokusera på en barnsligt självupptagen person i en tid av krig och förintelse.
Eva och Hasse blev häftig förälskade i varandra, trots att de båda var gifta på annat håll. Hon blev hans musa och tillsammans gjorde de 16 filmer, varav elva i Hasses regi. Några av dem var komedier, som den charmiga Kungliga patrasket (1945), och En fluga gör ingen sommar (1947) – en av dessa underfundiga 40-talskomedier, där det är Eva som går till jobbet och Hasse som är hemmamannen. Men det var i Hasses allvarligare filmer som Eva kunde slå ut i full blom, i filmer som Vandring med månen (1945), Banketten (1948), Flicka och hyacinter (1950) och Gabrielle (1953).
För att förstå något av vad Eva hade som var så ovanligt, eller som lockade Hasse, lånar jag en bit ur en recension ur en av de elva filmer som hon gjorde innan hon träffade Hasse. Filmen heter När ungdomen vaknar (1943) och där spelade hon mot den filmdebuterande Anders Ek: ”I denna så illa genomförda film går Eva Henning omkring som ett vederkvickande stilbrott mot sin omgivning: lugn, samlad, klar och fast i repliken.”
”Jag är inte alls så där mystisk och hemlighetsfull som du har gjort mig.” Så säger Eva i rollen som Dagmar när hon får se porträttet som konstnären Elias Körner har gjort av henne, det som gav filmen dess namn (och i verkligheten var målat av Hasse Ekman!).
Hon lät sig betraktas, avmålas och beskrivas. ”En prinsessa som spelar swing” säger Anders Ek som spelar konstnären, i den underbara scenen när han, full som ett ägg, deklarerar att han vill måla henne. Men hon lät sig inte definieras. Där inne fanns något som sa nej, bakom det bestämda draget över munnen, bakom svärtan i hennes blick och en liten kall punkt som gjorde motstånd: ”Jag är inte den du tror jag är”.
Ingmar Bergman såg det också. Och så lockade han Eva med en roll som hon inte kunde motstå. I Törst spelar hon en kvinna på gränsen till sammanbrott. Filmen inleds med en mycket lång scen där Eva otåligt går runt i ett trångt hotellrum, röker och sätter på te. Hon har nyligen gjort abort och försöker glömma genom att resa till Italien. Det går inte så bra, trots att resesällskapet heter Birger Malmsten.
Eva fick mycket beröm för sin roll i Törst. Men jag är inte så förtjust i den. Det var ett par år innan Harriet Anderssons ordlösa protest rakt in i kameran i slutet av Sommaren med Monika. Senare fick även Harriet spela vansinnig i Bergmans bisarra Såsom i en spegel. Eva gjorde ytterligare en till roll för Bergman, i hans Fängelse, där hon framstår som filmens enda sunda och sanna punkt som den chosefria och sympatiska konstnärssjälen i lugg och långbyxor. Men redan i början av 50-talet var Eva på väg bort från svensk film. Hon skilde sig från Hasse och flyttade till Oslo. Där gifte hon sig med Norges främste skådespelare Toralv Maurstad. Och där stannade hon, med några enstaka gästspel i svensk film under de kommande decennierna. I hennes sista filmroll känner man knappt igen henne: Hon spelar fröken Jansson i Ture Sventon – privatdetektiv (1972).
Varför drar man sig ur rampljuset? Och varför är det så spännande att fråga sig det, när det gäller till exempel filmstjärnor som Greta Garbo, eller regissörer som Hasse Ekman, som gjorde sin sista film 1964, 40 år innan han dog?
Eva överlevde dem alla. Hon var 95 år när hon somnade in i Oslo den 18 april 2016.
