Porträtt av en kvinna i brand är en film om att betrakta och bli betraktad. Vad var kärnan i berättelsen som ledde dig in på det temat?
Kärnan var att skriva en kärlekshistoria på två nivåer. En stilla betraktelse av när kärlek föds mellan två personer, handlar också att titta på hur begäret växer. Den andra nivån var att titta på minnet av en gången kärlekshistoria. Filosofin, politiken och minnena som består av en kärlek som varit. Det var dessa koncept som formade berättelsens värld. När jag hade satt teman för filmen kom de yttre faktorerna, som den historiska tidsramen och måleri som tema.
Dina tidigare filmer Water lillies, Tomboy och Girlhood utspelar sig i samtida Frankrike. Hur kommer det sig att du placerade filmen i en historisk kontext? Var det någon skillnad i att skriva och regissera en film som utspelar sig under 1700-talet?
När jag bestämde mig för rollfigurerna Marianne (konstnären) och Heloise (musan) så gjorde jag en väldigt grundlig research och lärde mig att det fanns flera hundratals kvinnliga porträttmålare i Frankrike i slutet av 1700-talet. Det var intressant för strax innan franska revolutionen så blev det trendigt att måla av sitt porträtt, som ett uttryck för borgerlighet, vilket skapade en ganska stark och utmärkande kvinnlig konstscen. Men det kollapsade rätt tidigt. Det finns en föreställning om att kvinnors rättigheter utvecklas i en linjär bana, men det är ju skitsnack. Vi får eller tar oss rätten att göra konst och sen kan den tas ifrån oss väldigt snabbt. Så jag intresserade mig för det här kapitlet i konsthistorien och valde att placera min film i den tidsramen av just den anledningen. Skapandeprocessen skiljde sig inte så mycket från att göra en film som utspelar sig i samtiden, även om det var en annan typ av research.
I kontrast till det konventionella sättet att berätta om en konstnär i form av en biopic så fokuserar Porträtt av en kvinna i brand på tillblivelsen av en enskild målning. Det är som en närbild av en episod i konstnärens liv. Vad fick dig att vilja att berätta om en konstnär på just det här sättet?
För det första så ville jag hitta på en konstnär och inte behöva förhålla mig till någon som funnits på riktigt. Det var ett politiskt val. Jag ville uppfinna en konstnär som fick reflektera en idé av kvinnligt konstnärskap från den tiden, snarare än att visa ännu en hjältes resa i det här biopic-träsket som vi är vana vid. Jag var ointresserad av att skildra en av alla dessa ”starka kvinnor” som slår sig fram mot alla odds.
Jag ville också titta närmare på själva skapandeprocessen, snarare än att diskutera huruvida hon är en duktig eller framgångsrik konstnär, det är irrelevant för filmen. Vi bryr oss inte om målningen heller för den delen, vi bryr oss om arbetet. Jag ville visa en kvinna som arbetar och göra radikala val som bryter mot olika berättarkonventioner i flera avseenden.
Vilka andra konventioner menar du?
Jag ville bryta mot tidigare föreställningar om relationen mellan konstnären och musan. Visa att musan historiskt sett inte varit ett statisk objekt. Det finns ju två hjärnor i rummet när porträttet blir målat. För att ge henne utrymme fokuserade jag på att berätta om när målningen som ett samarbete. Jag skrev rollfiguren Heloise (musan) med Adèle Haenel i åtanke. Det var viktigt för mig att hon som skådespelerska skulle få utrymme att skapa Heloise. Så mycket av hennes skådespeleri kommer från henne själv. Sättet hon går på, hennes tonläge, hur hon liksom maskerar sitt ansikte i början och sakta skalar bort masken. Hon hade massa idéer under inspelningen som hon spelade fram och jag följde henne. Vår arbetsprocess och vårt samspel som regissör och skådespelare blev också en reflektion av det filmen ville utforska.
Det finns också några starka scener och närbilder där filmen leker med vem som betraktar och blir betraktad. Hur påverkade berättelsens tema fotot?
Det var mitt första samarbete med Claire Matone och vi ville leka med föreställningar om blicken, att ifrågasätta sin egen blick och gå in i andras blickar. Till och med i skrivandet reflekterade jag mycket på shot reverse shot. I mina andra filmer är karaktärerna ofta i bild på samma sätt. Men med Claire bestämde vi oss för att leka med blickens spänning. Hur känns det för konstnären när musan tittar tillbaka? Det var en väldigt rolig och lekfullt arbete. Vi ville fånga deras relation genom utbyten av blickar.
Jag tänker att kärleksskildringen också bryter mot konventioner i flera lager.
Precis, filmen skildrar en kärlekshistoria som inte berättas utifrån en maktdynamik som går ut på förhandlingar. Jag ville visa en kärlek som bygger på jämlikhet. Ingen av dem försöker dominera den andra eller visa sig intellektuellt överlägsen den andra. De går i dialog med varandra istället för att bryta ner varandra. Sen ville jag bredda bilden av kärlek genom att bryta mot sociala hierarkier genom att bjuda in hembiträdet till deras gemenskap. Jag ville bryta mot konventioner som påstår att en bra scen bygger på en konflikt mellan två karaktärer eller att kärlekspar försöker bryta ner varandra. I det avseendet var målet att förnya vad storytelling kan vara. Jag ville visa andra känslor, nya interaktioner och överraska publiken med jämlikhet i kärleksrelationen.
