15. Midsommar (Ari Aster)
Ari Asters Midsommar är framför allt en visuell fest, en omsorgsfull skapelse med egenhändigt designade folkdräkter, skyltar och byggnader i en slags konkret neofolkrörelse med mer eller mindre inbillade rötter i det fornnordiska (jag har ingen aning om huruvida runskriften i filmen är legit eller inte). Anna Vnuk är koreografen bakom ett medryckande dansparti som en bara skulle kunna önska vore en svensk tradition. Här samlas och samsas det vackra och det groteska på ett oemotståndligt vis.
Läs Charlotte Wibergs text här.
14. The lighthouse (Robert Eggers)
Precis som långfilmsdebuten The witch kan Robert Eggers andra långfilm beskrivas som ett stycke folkloristisk arthouseskräck förlagd i New England. Men i The lighthouse, som utspelar sig över två sekel efter den förra filmens händelser, har de mörka skogar som omringade en olycksalig nybyggarfamilj bytts mot stormande hav. Även här inger omgivningen nästan ögonblickligen en stark känsla av isolation, när de två fyrvaktarna (Willem Dafoe och Robert Pattinson) kliver iland på en karg och enslig ö.
The lighthouse är filmtekniskt imponerande och har en utsökt, snustorrt ålderdomlig dialog som inte bara skapar en senromantisk skräckstämning, utan lägger även grunden för många komiska replikskiften.
Läs Calle Wahlströms text här.
13. The favourite (Giorgos Lanthimos)
I Dogtooth slår den världsnyfikna äldsta dottern ut sin hörntand med en hantel, i The lobster beger sig en kärlekskrank Colin Farrell till en restaurangtoalett för att göra sig blind. Båda gör det för i flykt från sina gamla liv. Det masochistiska trånandet genomsyrar även The favourite, om än mer sinistert och utstuderat. Här är det Emma Stone som misshandlar sitt ansikte med en bok för att kunna skylla det på sin kusin, spelad av Rachel Weisz, och därigenom komma närmare Anna av Storbritannien (en briljant hängig, kroppsligt skör Olivia Colman). Därefter: magslag, strypgrepp, en knuff ner i ett skitigt dike och ett ansikte som ärras efter att personen i fråga förgiftats, ramlat av sin häst och släpats längs marken. Maktspelet får skolkorridorsfasonerna i Mean girls att verka som en bal på slottet.
12. Joker (Todd Phillips)
Joker är en magstark film. Men den är det på flera sätt än det uppenbara, det vill säga att den är fruktansvärt kuslig och våldsam. Det är en film som tvingar tittaren att fatta en rad svåra – och faktiskt avgörande – beslut om vad och vem man sympatiserar med. Man tvingas kanske också omvärdera andra filmupplevelser inom den alltmer komplicerade sagan om Batman. The dark knight (2008) – där Joker (Heath Ledger) framstår som ett slags apolitisk urkraft, som liksom Steve Bannon bara ”vill se världen brinna” – hamnar i ett annat ljus. Kulturfilosofen Mark Fishers kritik om att Christopher Nolans hjältefilm i själva verket var en pro-fascistisk propagandafilm, ja, ett långt och maskerat argument för polisstaten, känns inte längre – om det någonsin gjorde det – särskilt långsökt.
Läs Oscar Westerholms text här.
11. Once upon a time in Hollywood (Quentin Tarantino)
Problematiskt nostalgisk? Eller bara underbart? Tarantinos skildring av Hollywoodåret 1969 blev förstås omdiskuterad. Precis som i Inglourious basterds ägnar sig Tarantino åt att skriva om historien, som går att betrakta som ett slags ömhetsbevis: en andra chans till upprättelse eller revansch till andra världskrigets offer respektive Sharon Tate.
10. Bränd (Lee Chang-dong)
Bränd är löst baserad på en novell av Haruki Murakami och är regissören Lee Chang-dongs första film sedan 2010 års Poesi. Där tacklade han frågor kring minne och perception genom en äldre alzheimhersjuk kvinna som börjar skriva poesi, en tematik som även återkommer i den nya filmen. Mycket är höljt i dunkel – den enes berättelse motsägs ofta av den andres – och Jong-sus rotlösa tillvaro formligen gungar under hans fötter. Lee Chang-dongs sätt att hänge sig åt sin väv av mysterier för tankarna till Jacques Rivette, en regissör för vilken filmandet framförallt var ett äventyr och ett utforskande av mediets och berättandets möjligheter. Tonen är här visserligen klart mer dämpad och realistisk i jämförelse med Rivettes lekfullhet, men de två regissörerna förenas i sin kärlek till drömlika utsvävningar, geografiska pussel och en förmåga att skänka stor laddning åt till synes vardagliga miljöer.
Läs Johannes Hagmans text här.
9. Us (Jordan Peele)
Det finns något nästan barockt över Us. Den mycket koncentrerade miljön som Get out arbetade med för att skapa en känsla av klaustrofobi och paranoia, har här ersatts med strandremsor, motorvägar och långa underjordiska tunnlar. Den vidöppna terrängen, vars massiva tomrum kameran skickligt utnyttjar, arbetar effektivt med att skapa en pregnant atmosfär, där varje mörkt hörn eller vidsträckt bilväg utgör ett potentiellt hot.
Framför allt är det en helt fenomenal uppvisning i skådespelarkonst – Lupita Nyong’os insats i rollen som den plågade Adelaide Wilson och hennes läbbiga dubbelgångare hotar att tutta eld på bioduken.
Läs Oscar Westerholms text här.
8. If Beale street could talk (Barry Jenkins)
Efter Moonlight har Barry Jenkins tagit sig an James Baldwins roman från 1974. Resultatet är en både förförande och ömsint film, ett slags förhöjd samhällskritik som gör romantiskt filmmotstånd.
7. The Irishman (Martin Scorsese)
Hösten har tillhört Martin Scorsese. Först hade han mage att påstå att Marvel-modellen urlakar filmkonsten, och sedan har hans påkostade Netflixfilm äntligen haft bejublad premiär. Den 77-årige regissören från Little Italy-kvarteren på Manhattan, bjuder på ännu ett kapitel – kanske det sista? – ur den stora italiensk-amerikanska maffiaberättelsen. Även om varken titelfiguren eller fackbossen Jimmy Hoffa hade italienskt ursprung. Både människor och miljöer är hur som helst bekanta, men här skildrade genom en åldrings tålmodiga blick.
Läs Jan Holmbergs text i nya numret av FLM.
6. Det vildväxande päronträdet (Nuri Bilge Ceylan)
En halvt odräglig och opublicerad författare återvänder till hemtrakterna i Nuri Bilge Ceylan tredje fullträff från 2010-talet, efter Once upon a time in anatolia och Vinterdvala, som vanligt med inspiration från Tjechov och expansiva dialogscener såväl som pastorala bensträckare.
5. Marriage story (Noah Baumbach)
Visst har det funnits en ibland smärtsam igenkänningshumor i filmer som Frances Ha och The Meyerowitz stories (new and selected), till och med i screwball-aktiga Mistress America, men i jämförelse är Nicole och Charlies uppbrott ett blödande sår. Johansson och Driver lyckas förkroppsliga deras akuta sorg, såväl i scener där de är skilda från varandra som i laddade möten efter isärflytten, nästan ansatta av Robbie Ryans rörliga kamera.
Tack och lov har Baumbach inte förlorat sitt sinne för humor, utan har en osviklig känsla för när stämningen behöver lättas upp, och separationsångesten ventileras. Men oftast är roligheterna insprängda i filmens mest smärtsamma ögonblick, som när Charlie får ett ansträngt hembesök från rätten eller när Nicole berättar om deras förhållande för sin inställsamma advokat. Resultatet är en nästan perfekt utförd balansakt i Baumbachs mest sårbara och rörande film hittills.
Läs Calle Wahlströms text här.
4. Smärta och ära (Pedro Almodóvar)
Ingen ska förstå materialets självbiografiska kopplingar – det är paradoxen som Pedro Almodóvar rör sig runt i Smärta och ära. Filmen är mindre excentrisk än vad många lär förvänta sig från den spanske regissören. Festen är slut, ungefär. Orken finns inte kvar längre. Men Banderas har aldrig varit bättre. Han gömmer sig i sitt polokrageskal och ler med ögonen, de gånger ögonen inte tåras så subtilt att man nästan börjar oroa sig för om detta är hans och Almodóvars sista samarbete. Så drabbande är filmens starka farvälstämning.
Läs Sebastian Lindvalls text här.
3. Porträtt av en kvinna i brand (Céline Sciamma)
Porträtt av en kvinna i brand är en ren estetisk njutning. Vatten, eld och vind. Oljefärg. Och inte minst blickar. Kropparnas positioner i välkomponerade, långa sekvenser, där både skådespeleriet och fotot är minimalistiskt och storslaget på samma gång. Det finns en exakthet här som är otroligt tillfredsställande. Ibland blir det lite väl pampigt, men nej, det sväljer man gärna det med.
Läs Jo Widerbergs text här och läs Kaly Halkawts intervju här.
2. High life (Claire Denis)
Den franska regissören Claire Denis har flera gånger lyckats ta populära filmgenrer och vända dem upp och ner och ut och in. Titta bara på främlingslegionsmusikfilmen Beau travail från 1999. Eller Trouble everyday från 2001 som är en regelrätt skräckfilm, men utan att för den delen hänge sig åt några av genrens mest standardiserade banaliteter – något som gör filmen ännu mera skrämmande. Hennes förra film Let the sunshine in var inte heller någon typsik romantisk komedi. I och med filmernas ofta motvallsiga originalitet blir det för det mesta svårt att på förhand räkna ut precis i vilken riktning Denis kommer att föra berättelsen. Detta gäller även hennes senaste film High life, ett science fiction-epos som man ändå, regissörens berömt oberäkneliga natur till trots, känner sig egendomligt hemmastadd i.
Läs Oscar Westerholms text här och läs Charlotte Wibergs text här.
1. Parasit (Bong Joon-ho)
En misstänkt telefonstöld skapade visserligen klasskrockande dramatik i Ruben Östlunds The square, men aldrig har väl smartphones spelat en så omtumlande roll i en Guldpalmsvinnare som i Parasit. Med svart komik väver Bong Joon-ho ett intrikat nystan, som möjligen inte skulle känts så typiskt sydkoreanskt om det inte hade varit för Oldboy – hämnden. Bongs film är en skruvad familjethriller, lindad runt en moderniserad herrskap-och-tjänstefolkskonflikt, där arbetarfamiljen Kim med list och lögner infiltrerar överklassfamiljen Park.
”Vi måste prata mer om klass!”, hör man ofta kloka personer säga. Bong förstår dock hur tråkigt de flesta tycker det är att höra andra prata om det. Så istället gestaltar, dramatiserar, synliggör och satiriserar han. Brutaliserar, kanske är rätta ordet. Parasit är klassrevolt i en klass för sig.
Läs Sebastian Lindvalls text här.
Årsbästalistan har röstats fram av Johannes Hagman, Kaly Halkawt, Sebastian Lindvall, Jacob Lundström, Calle Wahlström, Oscar Westerholm, Charlotte Wiberg och Jo Widerberg.
