Den har blivit märkligt bortglömd, Lyftet, trots att omständigheterna borde ha gett den klassikerstatus: den fick lysande kritik, goda publiksiffror och huvudrollsinnehavaren Anders Lönnbro förärades en guldbagge. Till det kan läggas att den kriminalvård som filmen diskuterar knappast har blivit humanare eller förbättrat sin statistik sedan dess. En loser är lika mycket loser nu som 1978.
Ändå är vi inte så många som kan sägas ha fått våra ungdomsdrömmar besannade i och med det aktuella dvd-släppet. Är man inte insnöad på svenskt sjuttiotal eller fångvårdshistoria så är det inte säkert att titeln Lyftet får några klockor att ringa.
När den kom var den en i en rad filmiska inlägg i en debatt som fördes på många fronter. 1969 kom de heta regissörerna Janne Halldoff och Vilgot Sjöman med varsin långfilm som försökte peka på straffapparatens inneboende problem: En dröm om frihet respektive Ni ljuger!. Tage Danielssons Släpp fångarne loss, det är vår (1975) är en filmfars med annan klangfärg men samma budskap: att låsa in löser inga problem på sikt.
Till det kan läggas den bästsäljande brevväxlingen Brev mellan Rapport från en skurhink-Maja Ekelöf och Kumlakunden Tony Rosendahl (1972), lp-skivan Kåklåtar (1972) där interner sjunger sina sånger, kåkfararen Lennart ”Konvaljen” Johanssons soloplatta Konvaljen (1975) och medverkan vid Alternativfestivalen samma år – samt författarduon Kennet Ahls romansuccéer Grundbulten (1974) och Lyftet (1976). Det var böcker, skivor, människor och öden som uppmärksammades, tog sig in på kultur- och debattsidor, drog opinionsbildarna och kulturarbetarna till sig. Justitieminister Lennart Geijer (S) visionerade om ett i princip fängelselöst samhälle och hyllades som en hjälte av kulturvänstern – detta var innan ”Geijeraffären” eller ”bordellhärvan” kom att överskugga honom. Kriminalvården var en fråga i tiden. Det är den inte längre.
Att bena upp vem eller vad Kennet Ahl var låter sig inte enkelt göras. Det börjar med att regissören Christer Dahl träffar före detta småtjuven Lasse Strömstedt och vill göra bok av hans historier. Strömstedt har lyckats ta sig ur kåksvängen och mer eller mindre adopterats av fria teatergrupper i Göteborg. Tillsammans skriver de en galghumoristisk kriminalgåta med säkerhetsanstalten Hall som spelplats. I Grundbulten heter berättarjaget Kennet Ahl.
Grundbulten följs av romanen Lyftet, som kretsar kring Stockholms undre värld en ovanligt händelserik natt. Romanen har ytterst lite med filmen Lyftet att göra. Den mesta likheten är att återfallsförbrytaren Kennet Ahl förekommer och den underrubrik som förklarar titeln: ”Det som i ett slag förvandlar dig från småhandlare till storfräsare.”
I höjd med filmen Lyftet har ytterligare två personer anslutit sig till Kennet Ahl-pseudonymen: skådespelarna Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro. Liksom Dahl sympatiserar de med kpml(r), det stalinistiska partiet med en särskild dragningskraft på Göteborgs kulturarbetare. I snart sagt allt de skriver tränger sig en samhällsanalys opåkallat in, färgad av r:arnas retorik och världsbild. Strömstedt blir förbannad och lämnar kollektivet. De övriga fortsätter att skriva böcker och göra film under namnet Kennet Ahl.
Lönnbro spelar sin trashank till förlorare med en intensiv nerv och flankeras av trygga bredaxlade göteborgare, hämtade från Folkteatern men med lång erfarenhet av arbetsliv bakom sig.
På åttiotalet blir Strömstedt och Dahl vänner igen och skriver en ny roman under aliaset Kennet Ahl: Mordvinnaren (1987). Sedan blir de ovänner igen och skriver varsin roman under aliaset Kennet Ahl: Hämndemännen (1991) och Högriskbegravning (2006). I de flesta, men inte alla, Kennet Ahl-produktioner förekommer också den fiktive figuren Kennet Ahl.
Filmen Lyftet – för att återkomma till ämnet – är en svart fars eller ett drama som inte räds komiken. Lönnbro spelar sin trashank till förlorare med en intensiv nerv och flankeras av trygga bredaxlade göteborgare, hämtade från Folkteatern men med lång erfarenhet av arbetsliv bakom sig: Roland Janson och Weiron Holmberg. Även skandalboxaren Bosse Högberg skymtar bland de inlåsta. Kontrasten mellan dessa genuint grovhuggna typer och de professionellt nedtonade Carl-Axel Heiknert och Siv Ericks blir effektiv. De senare spelar föräldrarna till Bodil Mårtenssons Karin, den borgerliga flickan som – likt några av de gisslantagna vid Norrmalmstorgsdramat 1973 – förälskar sig i sin rånare, Kennet.
Redan den vänsterorienterade samtida filmkritiken noterade att porträtten av goda och hyggliga och rakryggade och solidariska arbetare är väl romantiserade, men i övrigt är Lyftet ständigt sevärd, både som tidsdokument och som en påminnelse om att samhället är orättvist och att det inte bara är ren ondska som gör folk kriminella.
Lyftet producerades av Bo Jonsson för Europafilm, vilket ännu mer skriver in den i den svenska filmhistorien. Året efter började Jonsson samarbeta med Lasse Åberg om sedeskildrande filmkomedier. I Repmånad (1979) och Sällskapsresan (1980) gör de gamla grovarbetarna Roland Janson och Weiron Holmberg roller som tillhör det moderna svenska kulturarvet.
Läs också: Explosiv arbetarskildring i Lars Molins långfilmsdebut
