Ingen blev väl förvånad när nyheten om att Netflix skulle göra en remake på Sabrina tonårshäxan kom ut i början av året. Snarare känns det helt logiskt och är ju bara en i raden av nyinspelningar av serier med ”starka” kvinnor i huvudrollen (både Buffy och Förhäxad kommer snart i ny skepnad). Intresset för häxkonst verkar nämligen gå hand i hand med feminismens framgångar, och det är klart att produktionsbolagen vill rida på den senaste girl power-vågen om det finns pengar och publik att hämta. Häxan är dessutom en tacksam symbol, både som ett exempel på en mäktig kvinna och vad som kan hända med en sådan när det patriarkala hatet tar över. Det är inte så svårt att dra paralleller till vår egen verklighet med andra ord.

Den som sätter sig ner för att titta på Chilling Adventures of Sabrina kommer dock inte att mötas av samma käcka häxtyp som den Melissa Joan Hart levererade i tv-rutan runt millennieskiftet. Häxorna i Greendale är Satansdyrkare (bokstavligt talat) och utstrålar inte så mycket feministisk girl power som egoism och maktlystenhet. De mobbar och mördar, äter barn, badar i blod och förhäxar varandra. De är undersåtar till djävulen och lovar att tjäna honom i utbyte mot sina krafter.

Det är lätt att tänka på nya Sabrina Spellman som tjejernas motsvarighet till Harry Potter. Hennes föräldrar dog också under mystiska omständigheter när hon var barn, hennes rykte föregår henne i den magiska världen (hennes pappa var överstepräst, vilket typ är som att vara påve), hon verkar ingå i en episk profetia och på den nya häxskolan är hon ogillad innan hon ens hunnit börja. Ärkefienden Prudence Night har till och med en blekblond backslick som bara skriker Draco Malfoy… Skillnaden är att skolan för henne inte är en trygg tillflyktsort från människovärlden, utan snarare tvärtom. Och även om Sabrina (spelad av Kiernan Shipka, kanske mest känd för sin roll som Sally Draper i Mad men), likt Harry, har en genomsnäll uppsyn är hon inte den som backar från att använda sina krafter för att hämnas egna och andras oförrätter. Jag har liksom svårt att tänka mig Harry Potter hota med att kväva någon till döds i deras eget blod om de någonsin pratar om hans mamma eller pappa igen, med det gör Sabrina utan att ens dra på munnen.

Denna ”dåliga” sida hos dagens tonårshäxa är förstås helt rationell i ljuset av den samtida feminismen, där konceptet ”bad feminist” blivit ett andningshål för de kvinnor som inte vill eller orkar leva upp till de moraliska krav som ställs på en som feminist (av framförallt andra feminister). Inte minst sedan Roxane Gay år 2014 släppte sin essäsamling, som just hade titeln Bad feminist, började kvinnor bikta sig en efter en. De ville vara mänskliga, istället för att behöva dölja sina dåliga och motstridiga tankar och känslor. Många kvinnor vittnar nu om att de är trötta på att vara starka och goda hela tiden, och det påverkar uppenbarligen också synen på fiktionens ”starka kvinnor”.  Om feminister får vara ”bad” så är det naturligt att även häxor blir det. Vi kan inte ignorera våra mörka sidor.

Den nya Sabrina må vara lite väl bekväm med sitt eget våldskapital, men det som är mest intressant är hennes naturliga läggning för kollektiv kamp. Lösningen på flera av problemen i serien verkar vara att kvinnor (eller andra utsatta grupper) organiserar sig och hjälper varandra, mot såväl en trångsynt rektor som Satan själv. För Sabrina vill inte behöva lyda under en patriark, hon vill ha både frihet och makt, något som gör henne till den farligaste kvinnan, inte bara i Greendale.