Jag sökte in på DI samtidigt med att jag sökte Göteborg 2003. Kom in i Göteborg och till sista provet i Stockholm. Blev uppkallad till professor Harald Stjerne för den sista intervjun och fick höra att jag ”inte var en lagspelare” och därför inte passade som ledare för ett filmteam och därför hellre skulle ränna runt nere i Göteborg med en filmkamera och leka konstnär.
Vilket jag gjorde och det var skitkul och otroligt utvecklande. Göteborg är en riktigt bra konstskola för filmskapare. Men det är en skola med endast regissörer och när jag kom ut kände jag inte att jag visste hur man jobbar med ett filmteam. Jag vet faktiskt inte helt varför jag slängde iväg en ansökan till Köpenhamn. Kanske var jag inspirerad av Sophia Olsson som först gick regi i Göteborg och sedan läste filmfoto i Danmark. Jag kände mig också hårt drabbad av jantelag. Mina idéer censurerades och det alltmer oinspirerade och osäkra resultatet sågades, jag kände mig mobbad av både lärare och elever för att jag var för ambitiös och för ”konstig”.
Lustigt nog kan en skola som Göteborg, som var en mycket mer intressant skola än den i Stockholm, drabbas ännu hårdare av konstnärlig likriktning. Man ska vara politisk och feministisk ”på rätt sätt” och det var jag inte. Om du frågar mig har Sveriges tre mest begåvade regissörer, Lukas Moodyson, Ruben Östlund och Roy Andersson, alla kantrat över i mästrande och lättköpt ”korrekt” moral i flera av sina filmer och det skadar deras verk.
Jag tyckte ändå att det var vanskligt att jag skulle gå i Köpenhamn, jag hade slut på CSN och började bli gammal. Å andra sidan var jag rädd för att åka till Stockholm och börja jobba som produktionsassistent för min vän och klasskamrat Marcus Söderlund, som gjorde musikvideor och reklamfilmer. Jag var rädd för att fastna i en kvinnofälla och glida in på produktion och administration istället för att bli sedd som konstnär och kreatör. Så när jag blev kallad till första provet åkte jag ner bara för att se hur det var om inte annat.
Om du frågar mig har Sveriges tre mest begåvade regissörer, Lukas Moodyson, Ruben Östlund och Roy Andersson, alla kantrat över i mästrande och lättköpt ”korrekt” moral i flera av sina filmer och det skadar deras verk.
Som jag minns det blev jag imponerad av lokalerna men inte av intervjufrågorna – men tester är ju alltid roligt, det har jag alltid varit bra på. Så det var kul. Medan jag väntade på bussen hem till Göteborg gick jag in på den Svarta Diamanten, Köpenhamns kungliga bibliotek. Jørgen Leths självbiografi hade just kommit ut, den som orsakade skandal eftersom han talade om hur han hade sex med sin tjänstekvinnas fjortonåriga dotter. Jag var fan av The five obstructions och köpte boken. Läste den på bussen hem. När jag kom till passagen där han detaljerat beskrev hur han hade sex med tjänstekvinnans dotter skrattade jag högt av lättnad och befrielse. Detta hade aldrig, aldrig publicerats i Sverige. Mannen var ett svin och många danskar hatar honom för denna bok, men han blev inte censurerad. Jag bestämde mig för att jag ville satsa på att komma in på skolan nu. Mina föräldrar hjälpte mig med pengar och jag jobbade extra som servitris för att klara ekonomin.
Den danska filmskolan var fantastisk för mig och mina klasskamrater, av flera anledningar. Skolan har löjligt mycket pengar och därmed resurser i form av kameror, ljus och produktionsbudget, vi hade en otroligt dedikerad och stöttande klasslärare, Jonas Wagner, som förstod att man fostrar kreativitet inte genom att riva ner, men att bygga upp. Han trodde på oss och älskade oss förutsättningslöst hela vägen igenom vilket skapar den slags självtillit som blir en positiv spiral. Den som törs experimentera och inte blir straffad för sina svagheter växer och utvecklas och lär sig och blir bättre och bättre.
Den danska filmskolan är också riktigt bra på att integrera branschen i skolan. Vi hade massor av verksamma gästföreläsare och kände oss ”inne i värmen”. Igen – det fostrar självtillit vilket fostrar kreativitet. Och sist men långt ifrån minst hade jag tur med årgången. Jag, Ali Abbasi och Milad Alami blev den svenska klicken. Särskilt Ali har jag otroligt mycket gemensamt med, både konstnärligt och privat, och vi har haft väldigt mycket nytta av varandra som inspiration, samtalspartners och moraliskt stöd. Ali och Milad blev bästisar och hade glädje av att kunna uttrycka sig på barndomsspråket farsi och en självklar känsla av samhörighet.
Efter skolan har jag inte haft några problem med att få stöd från det danska filminstitutet. Däremot tycker jag att danska filmproducenter generellt är tråkigare än svenska. De är för det mesta stockborgeliga, konventionella och kommersiella. Men lyckas man finna någon som tror att de trots allt kan tjäna pengar på en, så har det på institutet alltid funnits en eller ett par konsulenter som saknar den hämmande räddhågsenheten om huruvida man ”får” ge uttryck för det ena eller det andra i sina filmer, det som lägger en våt filt över alla konstnärliga uttryck i Sverige.
Rädsla leder till dålig konst, detta är ett faktum. Endast mod och upptäckarlust leder till inspirerade verk.
Sverige har ett reellt problem med självcensur. Rädsla leder till dålig konst, detta är ett faktum. Endast mod och upptäckarlust leder till inspirerade verk. Det är kärnan i varför så många svenska regissörer emigrerar. Det finns andra problem, nepotism bland beslutsfattarna på SFI, marknadsstödet som äter upp för mycket pengar och att Stockholms dramatiska högskola är oinspirerad och tvingar sina regissörer att filma manusförfattarnas filmer, vilket fostrar en maskinell tv-mentalitet.
Jag hoppas att inte bara de nationella filmskolorna, men alla konstnärliga utbildningar förstår att deras uppgift är att tillhandahålla hantverket med ordning och disciplin – men hålla tassarna borta från innehållet! Det hade säkert varit bra om någon hade stoppat den ökände teaterskoleeleven på Dramatiska institutet från att läsa upp pornografiska texter för småbarn men detta är långt bättre än att man inte vågat ha projekttemat ”barn och sexualitet” över huvud taget. Konst är ett svårgripbart ting och väldigt lätt att nedvärdera men motsatsen är Trump – Hötorgskonst och Robinson, kapitalistisk manipulation. I förlängningen konsumtionsberoenden, fattigdom och andlig misär som i sin tur leder till helt konkreta problem – våld, näringsbrist, kemiska missbruk, ensamhet, psykiska sjukdomar. Detta är livsfarligt för upprätthållandet av en civilisation. Och en absolut förutsättning för konstnärligt uttryck är tankens frihet.
Konst är ett svårgripbart ting och väldigt lätt att nedvärdera men motsatsen är Trump – Hötorgskonst och Robinson, kapitalistisk manipulation.
Jag vet att det är stora ord, och jag önskar jag kunde länka till forskning som backar upp om det, men nu är tiden knapp.
Men hantverkskunnande ska heller inte glömmas. När konsten reduceras till en idé ligger den farligt nära reklam, spin och blir snabbt inte annat än en aktie att köpas och säljas som ett investeringsobjekt i ett hermetiskt slutet system bland den internationella finansiella eliten och därmed värre än meningslös – en del av ett rovkapitalistiskt system som fortsätter att göra de rika rikare och de fattiga fattigare.
Dessa krafter har vi människor brottats med sedan innan vi var människor. Det är en kamp mot dumhet och småsinthet som aldrig tar slut. Det är inte lite som krävs av de konstnärliga utbildningarna. Därför är min uppmaning till dem att inte vara makliga och inte underskatta sin livsviktiga funktion som fostrare av 1. fritänkare med 2. en verktygslåda full med kompetens. Det är krig och de är på den goda sidan – om de sköter sitt jobb.
Texten publicerades ursprungligen i FLM Sommar 2018.