Filmworker (Tony Zierra, 2017). Se filmen här.
”Jag sitter alltid kvar under eftertexterna när en film slutat, av respekt för filmvärldens många osedda arbetare.” Orden är Leon Vitalis, en av dessa många doldisar utan vars hjälp en film aldrig hade blivit vad den blev. Han inledde sin karriär som ung lovande skådespelare i ett antal tv-serier i swinging London under tidigt 1970-tal, men hade redan 1968 blivit ”fullständigt knockad” då han sett Stanley Kubricks film År 2001 – Ett rymdäventyr. Upplevelsen ledde fram till det beslut han delgav en kamrat efter att de bägge sett Kubricks nästa film Clockwork Orange ett par år senare: ”Jag ska arbeta med den här regissören.”
Möjligheten gavs när Leon Vitali gjorde en audition för en roll i Kubricks kommande film Barry Lyndon. Han fick rollen och gjorde den så bra att Kubrick under inspelningen byggde ut hans medverkan i filmen. Och då Leon visade sig intresserad av att lära sig mer om filmbranschen fick han rådet av regissören att prova alla aspekter av filmskapande han kunde komma åt. Bland mycket annat begav han sig till Sverige för att spela huvudrollen i den svensk-irländska skräckfilmen Victor Frankenstein – en roll han åtog sig mot löfte att få sitta med vid klippbordet och ta del av efterarbetet med filmen.
Mot slutet av 1970-talet kom så en bok neddimpande i brevlådan med ett kort meddelande från Kubrick: ”Läs den!” Det var Stephen Kings roman The Shining som Kubrick ville filmatisera. Från den filmen och framåt, där Vitali omnämndes som ”personal assistant to the director”, fanns Vitali ständigt vid regissörens sida. Ett av hans första uppdrag blev att resa runt i USA och träffa tusentals pojkar för att hitta det barn som gör en av huvudrollerna i filmen.
Leon hade nu lagt sin karriär som skådespelare åt sidan för att arbeta som allt-i-allo för en av filmvärldens stora regissörer, ett arbete som under perioder bestod i att vara tillgänglig tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan. I Filmworker talar han om detta arbete som något som närmast ”åt upp” honom, och med tanke på alla de uppgifter han skulle komma att arbeta med är det fullt rimligt att han kallar sig ”filmarbetare”, och inte bara assistent. Det var ett arbete som krävde sin tribut, starkt sammanfattat av en röst i Filmworker: ”Jag tänkte på Leon som en nattfjäril som lockas av en låga som bränner upp dess vingar. Stanley Kubrick var ett otroligt starkt ljus.”
Det räcker alltså att sitta kvar under en films eftertexter för att förstå att produktionen av filmen sysselsatt en mängd medarbetare verksamma i det fördolda, som sällan får den uppskattning de förtjänar. Men Leon var inte vilken medarbetare som helst. Han var Stanley Kubricks närmaste medarbetare, och därmed en del av den mytvärld kring Kubricks filmer som aldrig upphört att fascinera publik och kritiker. Det har varit ett arbete som möjligen inte uppskattats efter förtjänst förrän efter Tony Zierras film.
Om någon person orättvist fått förbli en filmvärldens doldis är det alltså Leon Vitali. Han var under närmare trettio år Kubricks närmaste man och har efter regissörens död 1999 fortsatt sitt arbete i dennes anda. Nu som inspiratör för unga filmarbetare och Kubrickforskare, och i perioder sysselsatt med ett minutiöst arbete för att bevara arvet efter Kubrick. Gamla negativ ska restaureras och filmerna digitaliseras – allt för att in i det sista hålla regissörens visioner vid liv. I direkt anslutning till Kubricks död gjorde Warner Bros. en massiv dvd-satsning som rönte en enorm mediekritik på grund av den låga kvalitén i överföringen till digitala media. Ingen sörjde detta mer än Leon Vitali, som från dess såg det som en livsuppgift att förvalta Kubricks livsverk. Det var en i det närmaste obetald uppgift han enkom la på sig själv, och som i perioder tärde inte bara på ekonomin utan också på hälsan – en uppgift som bara han skulle kunna gå i land med, som ju under så många år närmast levt i en symbios med regissören.
”Stanley Kubrick’s Boxes” – de närmare tusen lådorna med Kubricks bevarade arbetsmaterial – har alla Kubrickvänner hört talas om, inte minst via Jon Ronsons dokumentärfilm från 2008. Inte en dag för tidigt har nu Tony Zierra också öppnat ”Leon Vitali’s Boxes” som ett senkommet erkännande av ett unikt filmarbetarskap. Och det är inte bara bildligt talat. Zierra fann ett mycket stort antal lådor i Leon Vitalis hem, som bitvis var som ett Kubrickmuseum. Där fanns staplar av noteringsböcker med uppgifter och uppdrag som Leon löst genom åren, som en anteckningsbok, kallad ”Book of Lies”, med snyggt tillrättalagda anteckningar om arbetstiderna för barnskådespelaren Danny Lloyd från inspelningen av The Shining. Under öppnandet av dessa lådor väcktes minnen till liv och så växte dokumentärfilmen Filmworker fram – en film som efter visningen i Göteborg fick en man i publiken att utbrista att han blivit fullkomligt ”starstruck” efter mötet med Vitali i filmen.
Jag träffar Leon Vitali dagen efter visningen av Filmworker på Göteborg filmfestival och möter en vänlig och spröd man, märkt av hårt arbete och många sömnlösa nätter, men med ögon som vittnar om djup och liv. Han är försynt, men engagerad, och kommer till samtalet i sällskap med sin dotter Vera som tagit tillfället i akt att träffa honom för att spendera tid tillsammans under festivalen. Hon och brodern Max tillbringade en stor del av sin barndom med pappa Leon på Stanley Kubricks gård utanför London. Idag arbetar Max som regissör och Vera är känd för sina roller i tv-serier som Hinsehäxan och Bonusfamiljen för SVT, och genom huvudrollen i Ulf Malmros långfilm Min så kallade pappa.
Jörgen Ovesen: Tycker du att Filmworker ger en rättvis bild av ditt samarbete med Stanley Kubrick?
Leon Vitali: Ja, det tycker jag. Det vill säga, om man har 90 minuter på sig att porträttera någon på film.
JO: Vad tyckte du, Vera, om det porträtt som gavs av Leon i Filmworker?
Vera Vitali: Leon är en bra historieberättare. När man ser filmen dras man in hans värld. Det blev både personligt och privat. Hudlöst.
JO: Filmworker är ett fantastiskt porträtt av dig och ditt arbete. Men fanns det något du tycker Tony Zierra missade, något mer du skulle vilja ha sagt?
LV: Egentligen inte. Jag ville till exempel att alla ansvarsbitar i mitt arbete skulle finnas med, och det gjorde de ju. Vad gäller allt filmarbete, även med Zierras film, är det oftast efterarbetet som är mest påfrestande. Man skulle vilja ha bättre tid för allt klipparbete, alla trailers som ska göras för olika målgrupper, alla deadlines som ska hållas etcetera.
JO: Du har berättat med vilken värme Kubrick välkomnade dig första gången du mötte honom, men många har också beskrivit första mötet med honom som ganska skrämmande.
LV: Stanley var en varm och välkomnande person, men det du tar upp handlade om skilda situationer beroende på syftet med olika personers närvaro under arbetet med en film. Han var ofta svalare mot personer där hans relation med dem byggde på deras tekniska kunnande. Även om han själv var mycket kunnig inom området, så var han ändå beroende av tekniker ända ner på den nivå som handlar om att sköta skärpan på kamerorna, och ofta fanns inte tid för nya tagningar på grund av att man i efterhand funnit att teknikerna slarvat. Så visst kunde det hetta till. Och Stanley hade också väldigt svårt med människor som han tyckte hade en alltför självsäker attityd, människor som på förhand trodde att de alltid visste bäst.
JO: Det går ändå inte att komma ifrån känslan av att han alltid fick sin vilja igenom i slutänden. Hade verkligen ”geniet Kubrick” alltid rätt?
LV: Nej, och han kunde faktiskt erkänna ett misstag även om han hade sitt eget sätt att göra det. En gång när han käftat med någon om något på filmlabbet, ringde han upp efteråt och sa ”Du är frikänd”. Det var hans sätt att säga ”Du hade rätt”.
JO: Men i Filmworker ges också intrycket av att Kubrick kunde vara ganska lynnig, och det sägs att en och annan i hans närhet kände stor osäkerhet på grund av hans humörsvängningar.
LV: Det var aldrig något jag upplevde. Men en sak som att finna att någon misslyckats med negativen i labbet efter en dags tagningar påverkade alltid Stanleys humör. Allt som slösade med hans energi.
JO: Men jag har läst att somliga menar att Kubricks lynnighet var mer eller mindre planerad, och att han ska ha sagt att det var så Napoleon gjorde för att få folk att hålla sig på mattan.
LV: Napoleon, ja (skratt) … det var ju ett kapitel för sig. Men även om jag personligen aldrig upplevt det så själv, så kunde folk ibland tröttna på honom. Han uppmanade till exempel mig att aldrig vara rädd för att irritera folk om man behövde ringa upp dem i något ärende. ”Bara ring och ring och ring tills de blir tokiga” sa han. Men det handlade om psykologi för att få saker uträttade, inte om att irritera folk för sakens skull.
JO: Att Kubrick som person hade många olika sidor återspeglas i arbetet med hans skådespelare. Han var en pedant som från London förbjöd en biograf i New York att visa Clockwork Orange för att biografen hade fel färg på väggarna, men som förlitade sig på slumpen när det gällde skådespelarnas insatser. Det verkar som att de fick mycket tid och stor frihet att improvisera?
LV: Ja, här rådde en slags dikotomi. Att filma med Stanley var närmast som att vara del av en organism. Han tog verkligen del av allt och befann sig mitt i händelsernas centrum, och han ville aldrig kopiera andra. Bara att gå över en gata kan göras på många olika vis, menade han, och skådespelarna fick prova sig fram. Det skulle så att säga kännas äkta för just dig. Ofta repeterade de om och om igen under tiden som Stanley fixade med ljud och ljus, och när det väl var dags för första tagningen ansåg han att den var mycket viktig
JO: Annars tänker vi ju på honom som de många tagningarnas regissör. Men med tanke på det stora utrymme för improvisation som Kubrick gav sina skådespelare: är det verkligen som det sägs, att han sparkat skådespelare för att de inte behärskat sina repliker?
LV: Ja, ja, tänk bara på rollen som kung Georg III i Barry Lyndon. Rollen gjordes av tre olika skådespelare innan Stanley var nöjd, trots att rollen bara hade en enda replik i hela filmen (skratt). Men som sagt, när det gällde Stanley så handlade det ofta om folks attityder. Gjorde du ditt bästa och behärskade dina repliker var han öppen för ändringar och nya förslag. Men man kunde inte utmana honom hur som helst.
JO: Kubricks kontroverser gällde väl annars snarare hans fotografer än hans skådespelare? Gilbert Taylor, som fotograferade Dr. Strangelove, kallade det en plåga att arbeta med honom.
LV: I det fallet handlade det om vem som hade rätten att bestämma vilka tagningar som skulle användas i slutänden. Taylor hade ett stort ego.
JO: Det finns så många rykten om Kubricks kontrollbehov. Finns det några myter som du vet är direkt felaktiga?
LV: Ja, vi har ju det här med Porschen, att han bara skulle våga köra den i låg fart och med en störtkruka på huvudet (skratt). Men det fanns också många rykten som cirkulerade rörande kommande projekt, och som startats av okunniga journalister som varit dåligt pålästa. En dag stod det ett antal reportrar utanför porten, och när jag öppnade för dem sa de: ”Kan ni ställa er där ett tag mr Kubrick, så vi kan ta några bilder.” Det visade sig att de trodde att Stanley skulle göra en film om Coco Chanel, och inför avslöjandet av detta fotograferade man till och med familjen Kubricks hus från luften. Fel hus, dessutom. Men inget hade kunnat vara mer främmande för Stanley än att göra en film om Coco Chanel.
JO: Det har ju gjorts en spelfilm om det som du fick uppleva där vid porten, om att bli förväxlad med Kubrick, eftersom att ingen riktigt tycktes veta hur han såg ut. Jag tänker på Color Me Kubrick från 2005, om en mytoman som utger sig för att vara Stanley Kubrick.
LV: Ja, det där var ett av skälen till att Stanley kunde röra sig ganska fritt i London. Länge var det ingen som kände igen honom.
JO: Du har egna erfarenheter som skådespelare och du gör ett fantastiskt känsligt porträtt av den unge Lord Bullingdon i Barry Lyndon. Jag har alltid tyckt att din insats i den filmen tillhör ett av de stora ögonblicken i filmhistorien.
LV: Tack. Jo, den rollen var en tuff erfarenhet. Jag var så nervös när vi åkte ut till inspelningsplatsen första gången, att vi fick stanna flera gånger för att jag var bilsjuk. När vi kom fram hälsade Stanley mig med orden: ”Det verkar som om du lämnat kvar en del av dig på vägen hit” (skratt).
JO: Har du aldrig ångrat att du la skådespelarkarriären på hyllan?
LV: Den som säger att han eller hon aldrig ångrat några av sina val i livet ljuger. Det är klart att tankarna funnits där, men å andra sidan har jag fått syssla med mitt intresse hela livet, och att få göra detta med en regissör som Stanley Kubrick – hur kan man ångra det? Uppgifterna var ju också över tid så oerhört varierande. Jag har rest världen runt som castingansvarig, jag har fått möta spännande gäster och skådespelare och ansvarat för deras välbefinnande, jag har haft ett stort ansvar för de tekniska bitarna av en filminspelning, medverkat vid klippbordet, varit sekreterare, översättare, arkivarie … det har aldrig varit enahanda.
”Jag har fått syssla med mitt intresse hela livet, och att få göra detta med en regissör som Stanley Kubrick – hur kan man ångra det?”
JO: I Eyes Wide Shut finns en scen där Tom Cruise sitter på ett café och läser en dagstidning. Om man pausar filmen vid den artikel som kameran bara stannar vid några sekunder så kan man läsa något om ”fashion designer Leon Vitali”. Säg inte att du också var kostymansvarig? Eller var det ett skämt?
LV: (Skratt.) Nej, faktiskt inte. Jag arbetade en tid i Sverige, bland annat med en film från 1977 som hette Mackan. Där arbetade jag som assistent till min dåvarande fru Kersti, som var kostymör.
JO: Ni träffades redan 1975 när du spelade Victor Frankenstein mot Per Oscarsson som monster i en film där Kersti gjorde kostymerna. Men då hade du redan knutit kontakt med Kubrick, filmat Barry Lyndon och spelat många andra roller. Hur kom det sig att du hamnade i Sverige?
LV: Stanley hade sagt till mig att samla på mig erfarenheter varhelst jag kom över dem, för att bättre kunna serva honom i framtiden. Så jag såg till att få alla möjliga slags arbeten vid sidan av skådespeleriet, till exempel som filmklippare under efterarbetet med Victor Frankenstein, eller med kostym under inspelningen av Mackan.
JO: I Filmworker berättar du att Kubrick faktiskt blev arg på dig vid ett tillfälle under inspelningen av Eyes Wide Shut: du hade missat en ljusspegling i linsen i en tagning. Du hade trott att denna lilla fototekniska tabbe inte skulle störa honom. Fullt förståeligt, menar jag, för som jag ser det var Kubrick inte främmande för brechtianska distanseringseffekter.
LV: Det är rätt. Stanley var normalt inte rädd för att påminna oss om att det är en film vi ser. Tänk bara på helikopterskuggan som skymtar i inledningen av The Shining. Den störde honom uppenbart inte alls. Inte så att han ville att den skulle finnas där, men den störde honom inte.
JO: Jag kan också tycka att det finns någon slags verfremdungseffekt i Kubricks ganska flitiga bruk av inzoomningar och utzoomningar, inte minst i Barry Lyndon. Annars anses ju åkningar vara snyggare än zoomningar.
LV: I Barry Lyndon började Stanley ofta tagningarna med en närbild för att sedan zooma ut, som för att först låta oss njuta av några vackra detaljer i miljön eller låta oss vila i bilden av ett ansikte, innan han visar hela scenen.
JO: Jag tänker mig gärna att det flitiga bruket av lite stela och “döda” zoomningar i den filmen också handlar om att förstärka bilden av att det är en tavla vi ser. Det påpekades ju ofta, att det var som att gå på ett konstmuseum att se Barry Lyndon.
LV: Också det är sant. Stanley studerade massor av konst inför den filmen. Till exempel tavlor av den engelske 1700-talsmålaren William Hogarth.
JO: Efter visningen av Filmworker igår gick det upp för oss i publiken hur hårt du arbetat för Kubrick, och hur det tagit på dina krafter och din hälsa. Och efter Kubricks död kunde man ju tycka att ditt arbete skulle vara över, men så blev det tydligen inte. Vad är det du arbetat med?
LV: Redan under Stanley livstid fanns det mycket att göra utöver det rena filmarbetet, som just att följa upp hur hans arv bevarades och fördes vidare. Det kunde konkret handla om så enkla saker som att kolla upp att videouthyrarna inte gömde undan hans filmer…
JO: Gjorde du det, över hela världen?
LV: Nej, nej, det gjorde andra, jag täckte bara London. Men det handlar också om restauration av filmerna och att inte låta materialet förfalla, att förnya ljud och bild och se över gamla negativ. Det handlar förstås också om att digitalisera filmerna, så att eftervärlden kan ta del av dem på ett vis som är så troget Stanleys visioner som möjligt.
JO: I Filmworker prisar du Blu-ray-revolutionen…
LV: Ja, och nu har vi 4K. Det handlar hela tiden om att anpassa materialet och få det snyggt och korrekt överfört. Blu-ray är fantastiskt, men det håller inte för hur stora dukar som helst.
JO: Men det måste ju kännas som en hopplös uppgift. Arbetet blir ju aldrig klart, eftersom det hela tiden kommer nya format och system.
LV: Sant. Man planerar faktiskt redan nu för 8K. Då blir det arbete igen (skratt).
JO: I Filmworker får man intrycket av att det emellanåt fanns spänningar mellan Kubricks kontrollbehov och filmbolaget Warner Bros lite rigida och ibland ointresserade sätt att handskas med kopior, reklamkampanjer etcetera. Nu bor och arbetar du i Los Angeles där du fortsatt att bevaka Kubricks strävanden och visioner. Är du ”a pain in the ass”?
LV: Ja, jag bor i LA sedan en tid och arbetar som rådgivare inom filmbranschen och med Stanleys filmer. Och visst kan jag kanske upplevas som besvärlig, men Stanley sa alltid att man aldrig kom ifrån det. Man måste våga vara ”a pain in the ass” för att uppnå resultat.
* * *
Leon Vitali
Född: 26 juli 1948.
Karriär: Började som skådespelare för tv 1970 och medverkade i 20 brittiska tv-serier innan han fick sitt genombrott i rollen som Lord Bullingdon i långfilmen Barry Lyndon 1975. Han har allt sedan förarbetet med The Shining drog igång 1978 varit personlig assistent till Stanley Kubrick.
Familj: Barnen Max och Vera, tillsammans med dåvarande hustrun Kersti, och äldsta dottern Masha, från en tidigare relation.
Bor: Los Angeles, USA.
Arbete: Rådgivare och konsult i arbetet med att restaurera och bevara Stanley Kubricks verk.
Dokumentärfilmen Filmworker har regisserats av Tony Zierra och producerats av Elizabeth Yoffe.
