Det var länge sedan vita duken var filmens främsta gränssnitt. Sätter vi biografupplevelsen i relation till alla former av rörliga bilder, inte bara kriminalserier utan även Youtubevideor och andra virala klipp, har det snarare blivit ett undantag som bekräftar regeln. Det är tvivelsutan ett undantag som det är värt att värna om, som behöver namnunderskrifter och skyddsföreningar. Inte minst i vår multitaskande samtid erbjuder den svarta boxen en plats som uppmuntrar ett annat seende och en annan tidsuppfattning, som möjliggör en annan koncentrationsförmåga och ett annat tänkande.
Likafullt kommer framtidens filmare oftare möta publiken i andra visningsfönster. Och bara för att film är bäst på bakåtlutad bio betyder inte det att framtidens filmer måste vara det. Att vardagens rörliga bilder är mer hudnära upplevelser har hur som helst redan fått konstnärliga konsekvenser.
Flanören var en litterär 1800-talsuppfinning, en benämning för den fritt strosande mannen med det moderna gatulivet i blickfånget, som har fått en farsartad efterföljare på 2000-talet. Medan flanören var en figur som iakttog staden framför sig, och gestaltade den för romanläsarna, är trottoarerna numera fulla av zombier som stirrar ned i sina mobiltelefoner. På Youtube finns otaliga videor med oturliga snubblare som landar i fontäner eller knockas av lyktstolpar.
Det är lätt att göra narr av skärmsamhället, men snubbelhumorn på Youtube ställer samtidigt en relevant fråga: hur ska filmskapare fånga upplevelsen av att vara ständigt uppkopplad? Visst går det att betrakta vårt förhållningssätt till teknologi utifrån, med en kritisk eller komisk distans, genom helbilder på människor som är försjunkna i sina mobiler.
Men om vi ägnar allt större del av vår vakna tid framför diverse skärmar, vore det inte konstigt om också filmskapare försökte sänka blicken. Och på samma sätt som det finns exempel i samtidslitteraturen på uppdaterade flanörromaner, där huvudpersonen betraktar omvärlden genom sociala medier, finns det filmexperiment som omfamnar de digitala gränssnittens möjligheter.
Steven Spielbergs Ready player one bör kanske nämnas, eftersom tonårskillen Wade tillbringar vardagen med en VR-hjälm på huvudet och stora delar av filmen utspelar sig i ett färgsprakande pixeluniversum. Men eftersom Wades upplevelse av den virtuella verkligheten sällan skildras ur förstapersonsperspektiv, och det digitala äventyrslandet i Ready player one påminner om andra slags fantasivärldar på vita duken, var knappast resultatet totalt omskakande.
Samma begränsning fanns i datorspelsdystopin Gamer från 2009, med Gerard Butler i huvudrollen, där verkliga människor exploateras i ett digitalt gladiatorspel. Utöver inledningen som härmar förstapersonskjutare som Counter strike, använder sig Gamer av mer actionkonventionella kamerainställningar.
Alltför mycket subjektiv synvinkel på film kan alltså fortfarande betraktas som ett störningsmoment – det problematiserar vår åskådarposition och förstör illusionen. Samtidigt kan den dokumentära effekten av en skakig handkamera vara skräckframkallande i found footage-genren, som har exploderat på 2010-talet. Och här finns uppenbarligen potential för mer stillasittande skärmrealism.
Visserligen finns det övernaturliga inslag i Levan Gabriadzes Unfriended från 2014, men den är en av flera laptopskildringar som stakar ut vägen för framtiden. Unfriended utspelar sig under en Skypesession, samtidigt som det klickas mellan chatthistorik och googlesökningar, när rollfigurerna försöker lista ut vem som hemsöker videosamtalet. På skärmen öppnar sig fönster bakom fönster oändligt.
Tidigare i vår hade uppföljaren Unfriended: Dark web premiär i USA och på Sundancefestivalen i januari hyllades Aneesh Chagantys thriller Searching, som har samma skärmupplägg. Samtliga filmer har producerats av Timur Bekmambetov, som dessutom själv har regisserat Profile som visades på Berlins filmfestival. I Profile försöker en brittisk journalist infiltrera IS och växlar mellan Skypesamtalet med terroristen och mer vardagliga chattkonversationer med vänner. I bakgrunden finns anteckningar för att hon ska komma ihåg den uppdiktade historien om hur hon radikaliserades.
Det är kanske ingen slump att Bekmambetov också producerade actionfilmen Hardcore Henry från 2015, som uteslutande utspelar sig från titelfigurens synvinkel. En fördel med upplägget i Unfriended, Searching och Profile är att åskådaren faktiskt kan se huvudpersonens ansikte filmen igenom, vilket gör det till en mindre främmande upplevelse. Alla som har googlat bort en hel dag vet hur uppslukande livet på internet kan vara, men oavsett gränssnitt och berättarperspektiv blir inlevelsen starkare om vi har ansikten att spegla oss i.
Visst kan den här klaustrofobiska skärmgenren vara ett övergående fenomen, men våra digitala perspektiv på världen lär utan tvekan fortsätta påverka filmberättandet.
