De senaste årens massiva utbud av biopics om berömda svenskar är nu, efter mer eller mindre lyckade filmer om exempelvis Monica Zetterlund, Björn Borg och Ted Gärdestad, framme vid Astrid Lindgren. Danska Pernille Fischer Christensen har skrivit och regisserat Unga Astrid som berättar om författarens sena tonår och tidiga vuxenskap, som var en långtifrån sorgfri period i hennes långa liv.

Drama byggd på så kallade verkliga händelser är en tämligen knepig genre omgärdad av många fallgropar. Först och främst måste ju den så kallade verkligheten knådas om till en för bio fungerande story – få livsöden följer trots allt en dramaturgisk treaktad kurva med problemformulering, vändpunkter och point of no return utplacerade på ur narratologisk synvinkel lämpliga ställen. Omknådningen väcker i sin tur etiska frågor kring hur mycket den så kallade verkligheten egentligen får stöpas om, vilket inte sällan leder till starka känslor bland efterlevande och pliktskyldiga diskussioner om konstnärens relativa frihet bland kulturdebattörer. Men så måste förstås även den så kallade vanliga biopubliken tillfredsställas, vilket enklast görs medelst igenkänning, aha-upplevelser och flirt med förkunskaper och förväntningar.

Unga Astrid är halvvägs ner i en och annan fallgrop men klarar sig på det stora hela ganska väl. Historien om den dramatiska ungdomstiden berättas i en lång flashback som väcks till liv när den åldrade författaren sitter vid sitt skrivbord i lägenheten på Dalagatan och läser några av de brev som skickats till henne av beundrande unga läsare. Inför sin 90-årsdag 1997 mottog Astrid Lindgren 14 postsäckar gratulationsbrev från hela världen och i det enorma Lindgrenarkivet på Kungliga biblioteket finns idag cirka 40 000 brev skrivna av barn. Enligt forskaren Lena Törnqvist innehåller dessa allt ifrån frågor om de diktade gestalterna, önskemål om fortsättningar på favoritböcker och filosofiska funderingar till mer prosaiska, konkreta spörsmål som ”Äter hästar glass?”. 

I filmen citeras några av barnbreven – autentiska eller påhittade framgår inte – och dessa formuleringar som läses av barnbröster fungerar som bryggor dels mellan då och nu, dels mellan verklighet och fiktion. Vi ges på detta vis nycklar till Lindgrens litterära verk för att förstå att många teman, såsom ordlekarna i Pippi Långstrump, längtan i Mio min Mio och sjukdom och död i Bröderna Lejonhjärta, kan härröras ur författarens egna erfarenheter. Det är ett smart men inte oproblematiskt berättargrepp som håller igång en ganska repetitiv historia om separation och återförening.

Den tar sin början då Astrid är 16; ett påhittigt, begåvat yrväder i en kyrklig lantbrukarfamilj i Småland. Hon älskar sitt hem men längtar bort och vidare och ges chansen att vidga sina vyer och göra bruk av sin berättartalang när hon får anställning som assistent på Vimmerby tidning. Där inleder hon en kärleksrelation med den betydligt äldre redaktören Blomgren, blir gravid och närmast tvingas till exil i huvudstaden där hon går sekreterarutbildning. Barnet Lars föds och placeras tillfälligt och till Astrids förtvivlan i fosterfamilj i Danmark. Planen är att sonen ska hämtas hem så snart Blomgrens skilsmässa är klar. Men den juridiska processen drar ut på tiden, månader och år går och lilla Lasse har hunnit bli fyra innan han flyttar till sin biologiska och ännu ensamstående mamma i Stockholm. Återföreningen blir svår eftersom pojken längtar hem till sin ”mor” i Danmark och den unga mamman känner sig ratad, vilsen, handfallen. Och inte blir det lättare av att hennes egna föräldrar i skam över dotterns öde tagit avstånd från sitt barnbarn.

Unga Astrid är ett habilt men ganska konventionellt dramahantverk som kanske skulle ha känts tungrott om det inte vore för geniala Alba August i huvudrollen. Med henne i bild – och hon är i bild nästan jämt – skimrar berättelsen av liv i såväl dystra som ystra stunder. Hon fyller den unga Astrid med glädje och sund galenskap, vrede och frustration, kärlek och kåthet, sorg och besvikelse samt en ständig nyfikenhet som sammantaget bildar ett porträtt så långtifrån snäll ung sagotant en kan komma.

Dessvärre drar ramberättelsen – bilden av den 90-åriga Astrid vid sitt skrivbord och ljudet av barnröster som berättar hur böckerna får dem att vilja leva, bli modiga, fortsätta kämpa – åt motsatta hållet. Tillsammans med det ständigt närvarande piano- och fioldominerade soundtracket bäddar den in en smärtsam berättelse och viktig kvinnoerfarenhet i en sentimentalt ludd som förtar något av filmens udd. Så blir Unga Astrid ett typexempel på en omknådning av ett biografiskt material som förmodligen tillfredsställer de efterlevande och den så kallade vanliga biopubliken men som lite för enkelt lägger ett liv och en berättelse tillrätta.