Jyoti Mistrys särskilda intresse för identitetsskapande, föreställningsförmåga och förhållandet dem emellan kan spåras tillbaka till barndomen i Sydafrika under apartheid.  Uppvuxen i kuststaden Durbans centrala delar under 1970 och 80-talen, var hennes vardagsmiljö inte så homogen som de flesta sydafrikaners, men genom social ingenjörskonst och stadsplanering hölls Mistrys fantasi ändå i schack och den relativa mångfald hon upplevde förväxlades aldrig med koncept som rörelsefrihet och jämlikhet.

Nu har hon lämnat sin tjänst som docent vid Wits School of Arts Film & TV i Johannesburg, för att bli professor i filmisk gestaltning vid Akademin Valand. I Mistry får Sverige en kulturberikare i ordets finaste och icke-sarkastiska mening. Erfaren, lekfull, berest och ifrågasättande tar hon varje möjlighet till omdefinierande och nyskapande som filmskapare, forskare och pedagog och som person.

I essäsamlingen ’we remember differently’ Race, Memory, Imagination från 2012, berättar Mistry om hur hon växte upp ovetande om att samhället hon levde i hade designats för att begränsa och befästa hennes underordning.

Den lekfullhet som är ett av Mistrys mest framträdande karaktärsdrag, och spelar en viktig roll i hennes arbete, kan lätt spåras tillbaka till denna omedvetna upptäckt av fantasins kraft.

Som sydafrikan med indiska släktrötter exkluderades hon från fysiska rum och privilegier reserverade för vita. Samtidigt läste hon Astrid Lindgren och andra västerländska författare som gav henne tillgång till imaginära vita rum och referenser och en känsla av den frihet som karaktärerna åtnjöt. Medan W.E.B Du Bois skrev om det dubbla medvetandet som präglar och trycker ned den som växer upp svart i en vit värld, talar Jyoti Mistry om upplevelsen av ett delat medvetande, där barnböckerna (trots att de inte reflekterade hennes bruna existens), istället för att leda till alienation av det slag författaren Chimamanda Ngozi Adichie beskriver i sin föreläsning, The Danger of a Single Story, tvärtom hade en frigörande effekt.

Den lekfullhet som är ett av Mistrys mest framträdande karaktärsdrag, och spelar en viktig roll i hennes arbete, kan lätt spåras tillbaka till denna omedvetna upptäckt av fantasins kraft. När jag når henne efter utnämningen och den förestående flytten till Göteborg, förklarar hon att leken (”play”) är en politisk och estetisk strategi, precis som ilska ofta är en nödvändig politisk hållning.

Hon förtydligar att leken (eller spelet) möjliggör engagemang enligt givna ramar, men att den också ger möjligheten att utmana och överskrida regler. Som frigörande strategi betraktar hon därmed leken som en långt mer effektiv än den form av motståndskamp som är reaktiv till sin natur, utan att avfärda direkta motreaktioner, som stundtals är nödvändiga strategier.

Jyotis lekfullt rebelliska förhållningssätt präglar flera av hennes egna filmer.

Kortfilmen We remember differently från 2005, som föregick och gav upphov till essäsamlingen som delar dess namn, är en betraktelse av en vuxen kvinna och hennes åldrande mor. Den varvar deras digitalt filmade intima samvaro i nutid med minnen från familjens förflutna illustrerade med super 8-sekvenser filmade av Mistrys morbror flera decennier tidigare. Den fiktiva berättelsen om två vita sydafrikanska kvinnor blir fullständig med hjälp av rörliga bilder från en verklig indisk sydafrikansk familjs familjearkiv. På så sätt illustrerar och utforskar Jyoti hur olika vi minns ett gemensamt förflutet (bland annat med hjälp av den manipulerade familjehistoria som skapas genom familjealbum och hemfilmer). Hon bryter också stillsamt mot de detaljerade regler om identifikation och representation som präglade hennes barndom, och som i en mindre explicit form förstås inte är unika för Sydafrika under apartheid.

I essäfilmen The Bull on the Roof från 2010 som utspelar sig i Helsingfors, New York, Johannesburg och Wien bjuder hon på en intuitiv resa som observerar universella aspekter av tillvaron samtidigt som den förvånar och roar. Den är inte bara filmens form som är okonventionell utan också dess anspråk, eftersom den utan åthävor utmanar förväntningar på afrikanska filmskapare att främst skildra sina egna samhällen.

Långt innan studentrörelsen #FeesMustFall drabbade sydafrikanska universitet 2015 ägnade sig Mistry åt att frigöra bildproduktion och tolkning från dominerande och exkluderande narrativ.

Ett undantag från det relativt vardagliga och experimentella är långfilmen Impunity från 2014 om en ung man och kvinna på mördarturné i ett samtida Sydafrika präglat av våld och straffrihet på alla nivåker i samhället. Att huvudpersonerna är vita är fortfarande uppseendeväckande i ett sydafrikanskt filmlandskap där vita regissörer är betydligt friare berättarmässigt än deras svarta kollegor (en tradition som Mistry också utmanar i artikeln South African cinema needs to set itself free by retelling the country’s stories från 2015).

Långt innan studentrörelsen #FeesMustFall drabbade sydafrikanska universitet 2015, med krav på slopade studentavgifter och avkoloniserade lärosäten, ägnade sig Mistry åt att frigöra bildproduktion och tolkning från dominerande och exkluderande narrativ. På sin forna arbetsplats – en historiskt vit och västerländsk kunskapsproducerande institution i Sydafrika – såg hon det som en viktig uppgift att inte vara en lojal anställd utan att ständigt utmana universitets referensramar, praktiker och definitioner av kunskap.

Min fråga om hur avkolonisering tar sig uttryck i en svensk kontext och om processen ens är relevant i Sverige besvarar Mistry genom att peka på Valands beslut att anställa henne som professor i filmisk gestaltning just nu. Hon tolkar beslutet ett politiskt ställningstagande och en insikt om behovet av multipla referensramar, integration och mångfald.

Avkolonisering som förhållningssätt erbjuder enligt Jyoti Mistry en möjlighet att reflektera, utmana, blotta och tänka reflexivt kring förhållandet mellan västerländska strukturer, kunskapsramar och makt, identitet och individuella livserfarenheter. Valands fokus på sociopolitisk och kulturell kontext snarare än på regissören som artistisk (och underförstått apolitisk) auteur, är för Jyoti ett uttryck för Valands avkoloniserande ambition.

Det ska bli intressant att ta del av Jyoti Mistrys intryck av ett Sverige som i mer nedtonad form delar många utmaningar med Sydafrika, men där så många motsättningar och konflikter (inre och yttre) hanteras genom att ignoreras. Där flerdimensionella strukturer identifieras som platta och där relativ frihet, säkerhet och högt i tak inte automatiskt innebär fritt rum att växa så fritt som den egna fantasin och självuppfattningen tillåter.

Lika intressant kommer det också att bli att observera är film- och universitets-Sveriges mottagande av Jyoti Mistry och den möjlighet till reflektion och utveckling som hennes skarpsinniga, humoristiska och nyfikna uppenbarelse har att erbjuda.