FILM. Vad ska folk säga (Iram Haq, 2017). Se filmen här.
Vad ska folk säga? Det är faktiskt frågan jag ställer mig när jag först läser om den norska regissören Iram Haqs andra långfilm. En film om hedersvåld. ”Invandrarflickan” som blir örfilad tillbaka till Pakistan för att hon hånglar med vit norsk snubbe och blir påkommen av sin pappa. Fy fan… Bara idén skär i kroppen och tar mig tillbaka till högstadiet när vi tittade på Reza Baghers Vingar av glas i skolan och varenda cell skrek nej nej vad är det här för skit? Varför är Nazli så övermänskligt stark i motståndet mot sin farsa? Varför är hennes pappa en sorgligt misslyckad skådis som är så besatt av att gifta bort döttrarna? Varför är Nazlis syster så idiotiskt glad och oförmögen att tänka en enda självständig tanke?
Vingar av glas kändes som en film från en annan planet fastän den försökte skildra en historia där jag som kurd-svensk ung tjej skulle spegla mig i Nazlis upplevelse av att leva i flera kulturer.
Regissören Mani Maserrat har sagt att inga vita svenska tjejer ville dejta iranier på 1990-talet efter filmen Inte utan min dotter. Han och hans kompisar brukade säga att de var från Italien för att kunna ragga (det var så han kom på idén till debutfilmen Ciao bella). Jag skulle vilja påstå att Vingar av glas hade en liknande effekt för min generation av tjejer med rötter i Mellanöstern. Efter Vingar av glas fick jag alltid ömkande och oroliga blickar från vita svenska killar när jag berättade att jag var kurd.
”Invandrarflickan” har utnyttjats för att förkroppsliga motståndet mot konservativa traditioner och hoppet om att olika kulturer och erfarenheter faktiskt kan mötas.
Än idag skaver det i mig när jag tänker på hur Vingar av glas skildrar Nazlis/Saras historia. Filmen saknar fördjupningar och nyanser. Det är en pedagogisk film i ordets sämsta bemärkelse. Det är en film som vill belysa ett samhällsproblem – hedersvåld – snarare än att berätta en historia. I filmens logik används därför karaktärerna som skyltdockor för att illustrera vilka faktorer som bidrar till utsattheten.
”Invandrarflickan” har utnyttjats för att förkroppsliga motståndet mot konservativa traditioner och hoppet om att olika kulturer och erfarenheter faktiskt kan mötas. Därav protagonistens dubbla namn i Vingar av glas; hon är Nazli i hemmet, Sara i den svenska offentligheten.
Vad ska folk säga är en smärtsam och utlämnande skildring om en dotter och en pappa som inte kan mötas – deras sårbarhet inför varandra blir grunden för filmens logik.
Invandrartjejens flickdom får utgöra en förhandlingsyta mellan det gamla och det nya. Och för den som vill berätta om patriarkatets synligaste och osynligaste bojor finns här hur mycket stoff som helst för att berätta historier om rädslan för våld, skam, sexuell frigörelse, makt och motstånd. Men det är en förhandlingsyta där komplicerade frågor lätt kan översättas till förenklade bilder. Det finns så många historier i det här spektrat som jag längtar efter att se filmatiserade, men det kräver samtidigt sin filmskapare. Efter Vingar av glas har det knappt gjorts några svenska filmer på temat, på gott och ont.
Historier om hedersvåld kräver både konstnärlig mognad och klarsynthet kring hur filmen ska konstruera sin egen logik och undvika problematiska fällor.
Så hur har Iram Haq lyckats i filmen om 16-åriga Nisha och pappa Mirza som bor under samma tak men lever i skilda världar? Vad ska folk säga är en smärtsam och utlämnande skildring om en dotter och en pappa som inte kan mötas – deras sårbarhet inför varandra blir grunden för filmens logik. Oavsett kontext finns här också en misslyckad kärlekshistoria mellan en far och en dotter – Iram Haq visar att människors agerande inte enbart kan förklaras i kulturella termer. Det är som att Haq håller sina karaktärers händer och vägleder dem genom filmen med den ödmjukhet och värdighet som den här komplexa berättelsen kräver.
I en av filmens inledande scener fyller pappa Mirza år. När Nisha går till hans butik för att ge honom födelesdagskakor, ger han henne en tusenlapp. Det råder ingen tvekan om att Nisha till en början är pappas ögonsten. På födelsedagsfesten dansar de och omfamnar varandra. Den formen av intimitet och närhet mellan far och dotter har jag inte sett i nordisk film sedan Gabriela Pichlers lysande debutfilm Äta sova dö, där Raša skrubbar sin pappas trötta och nötta kropp i badkaret.
När Mirza senare samma kväll kommer på Nisha med att kyssa sin pojkvän upphör hon att vara hans ögonsten. Mirza har inte lärt sig att älska sina barn utan att ställa krav. Det är hans tragedi. Jag tänker på bells hooks-citatet ”to know love, men must be able to let go the will to dominate”. Mirza vet inte vad kärlek är. Hans rädsla för skam och begär efter dominans är större än hans förmåga att ge kärlek till dottern.
Haq visar hur förövaren är en produkt av sin omgivning men pappans våld rättfärdigas aldrig under filmens gång, även om Haq nyanserar bilden av honom. Det är beundransvärt och imponerande att Haq har lyckats skriva och regissera en karaktär som pendlar mellan att vara ett monster och en pappa som är oförmögen att älska sitt barn. Scenen när Mirza säger åt Nisha att begå självmord för att han inte själv förmår döda henne är bland det mest drabbande jag sett i mitt liv. Här uppvisar Haq en konstnärlig sensibilitet och råhet som just är trogen filmens egen logik. Inte för att den gör offer av förövare eller förmänskligar våldets ansikte, utan för att den behåller deras ömsesidiga sårbarhet. Det är mästerligt berättat.
Mozhdah lyckas pendla mellan att uttrycka agens och mod, för att i nästa scen visa på hur hon internaliserat pappa Mirzas patriarkala blick på sig själv.
Och Nisha. Att vara 16 år, dansa till Rihanna, dricka Corona och hångla. Tänk att det kan vara ett brott. Hon är ju bara ett barn. Det är min återkommande känsla hela filmen igenom. Jag vill springa in i bioduken, krama om henne och försäkra henne om att hon inte har gjort några som helst fel. Maria Mozhdahs debutinsats som skådespelare känns övertygande mogen bredvid indiske skådespelaren Adil Hussain, mest känd internationellt för Berättelsen om Pi. Mozhdah lyckas pendla mellan att uttrycka agens och mod, för att i nästa scen visa på hur hon internaliserat pappa Mirzas patriarkala blick på sig själv. Hon är en rädd hjältinna. När hon sitter och gråter hos en soctant och säger ”det var dumt av mig att kyssa Daniel” ryser jag. Till skillnad från Nazli i Vingar av glas är Nishas motstånd allt annat än enkelt. Jag har aldrig tidigare i en nordisk film sett en icke-vit tjej skildrad med sådan närhet och komplexitet. Nisha vill bryta sig fri men längtar samtidigt efter gemenskap och tillhörighet med familjen. Hon är ju bara människa. Hon är ju bara ett barn.
Under en intervju på Toronto filmfestival fick Iram Haq frågan om syftet med hennes film var att a) tell a great story b) entertain the audience or c) change the world.
Haq svarar att en enda film sällan kan förändra världen. Hennes ambition var helt enkelt att ge röst åt människor vars historier vi sällan får ta del av. Det var väl därför Iram Haqs Vad ska folk säga fick mig att gå sönder. Aldrig tidigare har jag sett den här berättelsen, ökänd och omstridd i samhällsdebatten men desto mer osynlig på vita duken, skildrad med sådan lojalitet och ödmjukhet.
