På ytan handlar den fransk-senegalesiske regissören Alain Gomis nya film om Félicité (Véro Tshanda Beya Mputu), en nattklubbssångerska och ensamstående mamma i Kinshasa vars tonårsson, Samo (Gaetan Claudia), råkat ut för en trafikolycka. Hon hittar honom svårt skadad på ett nedgånget sjukhus där hon får veta att han behöver opereras snarast men inte förrän hon har betalat ett förskott på sjukhuskostnaden som långt överstiger hennes tillgångar. Utan att tveka tar sig Félicité metodiskt an uppgiften att skrapa ihop pengar för operation, mediciner och eget rum till sonen som är vid liv men knappast mycket mer.
Men Félicité handlar lika mycket om en stad där många lever ur hand i mun, andra struntar i att betala sina skulder, där de rikaste gömmer sig bakom murar och säkerhetsvakter och där bedragare lurar bakom varje hörn, skyr Felicité inga medel för att rädda sin son. Hon sjunger på kvällarna, och inkasserar skulder med en polis i släptåg under dagtid. Hon besöker närstående som förebrår henne för att komma krypande efter att månat så om sitt oberoende. Hon tigger och ber på ett sätt som vi förstår är henne totalt främmande.
Hon sjunger på kvällarna, och inkasserar skulder med en polis i släptåg under dagtid.
Samtidigt utvecklas förhållandet med den bråkiga stammisen Tabu (Papi Mpaka), som är full och störig på restaurangen om kvällarna, men utgör en okomplicerad närvaro i Félicités hem om dagarna. Han bidrar med fysisk och psykologisk avlastning och injicerar en lättsamhet i ett hem präglat av sorg och tungsinne. Han representerar, precis som kameran och Alain Gomis regissörskap, ett trösterikt sällskap och otvungen medmänsklighet. På dagen pratar han på, vare sig någon lyssnar eller ej, om Kongos, sin egen, sina förfäders samt människors styrka och potential.
Med sin fjärde långfilm har Alain Gomis gjort ännu en kontemplerande och ömsint-utan-att-bli-sentimental film. Förra året mottog han en Silverbjörn vid Berlins Filmfestival och en Gyllene Hingst för bästa film vid FESPACO i Ouagadougou för Felicité. Det var fyra år efter att hans film, Tey, belönades med priser för bästa film både i Ouagadougou och i Stockholm under Cinemafrica. Filmen, med bland andra Saul Williams och Aïssa Maïga i rollerna, fick våren 2014 sent omsider svensk premiär under titeln Idag.
Félicités, Samos och Tabus tillvaro skildras med en kamera som inte är för intim eller närgången. Som ett empatiskt vittne är den närvarande och noterar, precis som Tabu, subtila skiftningar i ansiktsuttryck och stämning. Alan Gomis dokumentära, varma blick är lika vaksam som diskret. Han varken överdriver eller slätar över.
Samma blick kommunicerar bilden av Kinshasa som en stad där livet fortgår både märkt av och oavsett de hundratusentals tragedier och händelser som dagligen drabbar stadens invånare. Det är en stad som aldrig tycks sova, där folk arbetar, ber, festar, stjäl och kollektivt spöar upp den som anses ha tiggt om det. Liksom den kitschiga affisch med hundvalpar som hänger i Félicités hem, förändras stadens skepnad beroende på betraktarens synvinkel. Därför är det heller inte förvånande att se föräldrar och barn tillsammans på väg till skola och jobb, hand i hand, i en stad som oftast typecastas som ett obeboeligt helvete.
I en återkommande drömsekvens befinner sig Félicité ensam i en skog med ett vattendrag. Den hjälper oss att inte blanda ihop Félicité med den kliché som reducerar kvinnor som hon till varelser så överväldigade av en fysisk påfrestande verklighet att det inte finns utrymme för ett inre liv.
Alain Gomis är det utdragna berättandets mästare. Här i en existentiell betraktelse som fortsätter långt efter att den plotdrivna historia vi tror att vi följer är slut – den om en ensamstående mor till en tonårig son i ett samhälle utan minsta tillstymmelse till skyddsnät, under en extra utsatt period i deras liv.
Félicité är förstås en berättelse om hur oförlåtlig världen är inför en kvinna som insisterar på frihet och oberoende, samtidigt som hon inte är för stolt för att be om hjälp när så krävs, eller för anspråkslös för att vara krävande. Félicité handlar också om att livet går vidare, varken nämnvärt bättre eller sämre, när omvälvande händelser och deras effekt övergår i vardag. Det är en film som påminner oss om att skinande riddare sällan uppenbarar sig och räddar oss från det onda, men att precis tillräckligt med kärlek, omtanke, uppmärksamhet och distraktion vid rätt tillfälle kan utgöra skillnaden mellan liv och långsam död eller borttynande.
Félicité handlar både om Kinshasa som stad och som metafor för ett tillstånd av oförutsägbarhet.
När någon är på väg att drunkna i film plaskar och skriker de ofta antingen tills de räddas eller sjunker ned i djupet. I verkligheten, precis som i Félicité, liksom i Alain Gomis filmer i allmänhet är det inte alls så det går till. Ett barn kan sjunka ljudlöst till botten omgiven av lekande barn och avslappnade vuxna, på samma sätt som en tonåring kan räddas till livet av en heroisk mor efter en olycka, och ändå riskera att tystlåtet förgås av sorg och håglöshet.
Félicité handlar både om Kinshasa som stad och som metafor för ett tillstånd av oförutsägbarhet där var och en som bebor staden applicerar sin egen version av vishet och följsamhet i syfte att inte slukas levande. Samtidigt, precis som i Tey/Idag, är det uppenbart för den vars självbild inte kräver en främling att mäta sig emot, att det som berättas om människors utsatthet, drömmar, fasor och vardag i Kinshasa i Félicités fall och i Dakar i Satchés (spelad av Saul Williams) lätt finner sin motsvarighet i New York och Uppsala. Och de vackra och intimt filmade interludierna med Kinshasas symfoniorkester och sångare får oss att känna närvaron av en sammansatt kraftfull stadssjäl, präglad av dem som bebor den.
Slutligen så är Félicité också fortsättningen på en berättelse om en fransk-senegalesisk filmskapare och hans senegalesiske producent (Oumar Sall) som vet exakt vad de vill förmedla och hur. ”Jag gör film, inte yoghurt”, sa Alain Gomis till mig i en intervju för sex år sedan, och förklarade att hans mål inte var att berätta en historia utan att skapa ett utrymme för eftertanke och överlämna ansvaret för berättelsen till den som ser hans filmer. “Jag har inga svar till frågor om livet och döden och inga slutsatser att erbjuda”, formulerade Alain Gomis sig då om ett förhållningssätt till filmskapande som uppenbart fortfarande ligger till grunden för hans berättelser.
