Förra veckan listade vi 25 biofavoriter från 2017, men alla filmer når som bekant inte vita duken i Sverige. Merparten av det globala filmutbudet går bara att se genom att beställa importdiskar, hacka sig in på utländska streamingsajter eller fiska i diverse piratbukter… Än så länge har alltså inte det digitala löftet om total tillgänglighet slagit in, men det släpps ändå en hel del filmer direkt-till-video i Sverige. Inklusive guldkorn som lätt försvinner i mängden. Och med tanke på Netflix storsatsning på egen produktion och distribution lär det bli fler intressanta filmpremiärer som inte passerar biograffönstret framöver.
Här vi har samlat 13 sevärda streamingfilmer som kommit till Sverige under 2017. En reservation är på sin plats: det mesta av innehållet är amerikanskt och vi vill i alla fall tro att det speglar utbudet snarare än beror på någon redaktionell aversion mot exempelvis Sydamerika. En reservation till: det är bara enstaka av dessa filmer som skulle platsa på vår biotopplista så film är fortfarande bäst på bio.
Enklaste sättet att hitta streamingtjänst för respektive film är att söka på vodeville.se!
1.
The Meyerowitz stories (Noah Baumbach)
Baumbachs senaste i raden av 10-talshöjdare var också ett av utropstecknen på Cannes filmfestival, men filmen skippade ärevarvet på biograferna och fick digital världspremiär på Netflix i oktober (med sättning på enstaka biografer i USA). Det är inte minst roligt att se Adam Sandler i en vettig roll igen. Har det ens hänt sedan Paul Thomas Andersons mästerverk Punch-drunk love? Här får han både använda sina patenterade utbrott och blotta sin sentimentalitet i rollen som hemmapappa vars dotter ska flyga ur boet. Dustin Hoffman är lysande som sidsteppad och småsint konstnär tillika familjefar. En av 2017 års absolut bästa filmer innehåller dessutom filmårets mest minnesvärda pianoscen.
2.
Beach rats (Eliza Hittman)
De struliga titelpersonerna i Eliza Hittmans andra film efter It felt like love hänger ut längs södra Brooklyns småsunkiga strandremsa, som förlorat i attraktionsvärde sedan Coney Islands glansdagar. De lata sommardagarna går åt till att jaga gräs, men Frankie börjar också söka rus och närhet genom att videoflörta med män på nätet. Beach rats är ett streetcastat drama med stark närvaro, allting fångat på 16mm av den franska filmfotografen Hélène Louvart.
3.
Personal shopper (Olivier Assayas)
Det förra filmsamarbetet mellan Olivier Assayas och Kristen Stewart, Moln över Sils Maria, blev kanske ingen publikfriande mix av europeisk konstfilm och amerikansk stjärnlyster. Deras uppföljande Personal shopper ratades därför dessvärre på svenska biografer – och inte heller denna gång motsvarar resultatet direkt våra förväntningar på en filmberättelse om en romantisk amerikan i Paris. Däremot bjuds vi på årets bästa digitala spökhistoria om sorg och förlust.
4.
Raw (Julia Ducournau)
Årets mest magstarka? Jo, den här kannibalistiska coming of age-filmen på en fransk veterinärskola tar priset.
5.
Certain women (Kelly Reichardt)
Episodfilm från delstaten Montana om tre kvinnor som knappt korsar varandras vägar och knappast möts i någon dramatisk upplösning. Kelly Reichardts filmkonst talar snarare genom tystnaden och lyckas regissera sina skådespelare med ovanlig precision, liksom suga ut det mesta ur en blick eller gest.
6.
My happy family (Nana Ekvtimishvili och Simon Groß)
Ingen film från Georgien på svenska biografer 2017, men på Netflix öppnar My happy family dörrarna till ett klaustrofobiskt hemma hos-drama i Tbilisi. Här lever tre generationer i samma lägenhet, men när den medelålders dottern och mamman plötsligt beslutar sig för att flytta hemifrån är familjekrisen ett faktum. Välspelat och välskrivet om frihet.
7.
The lost city of Z (James Gray)
Det vill sig aldrig riktigt för regissören James Gray. Han är en kritikerdarling vars filmer i regel floppar (We own the night är väl undantaget) och saknas på prisgalorna, trots stjärnor på rollistorna och ett oantastligt hantverk. Senaste var det New York immigrant från 2013 och i år ett annat drama om historiska drömmar på en fjärran kontinent. Berättelsen om Percy Fawcett som förirrar sig i jakten på Eldorado blir i alla fall en sinnrik film om nyfikenhet, ära och besatthet.
8.
The eyes of my mother (Nicolas Pesce)
I förverkligandet av regissören Nicolas Pesces värsta mardröm lever huvudpersonen Francisca i ensamhet på landsbygden – tillsammans med mammas mördare som hålls instängd i lagårn. Obehagligt är bara förnamnet, vilket förstärks av ett svartvitt foto som på samma gång är distanserande och indragande.
9.
Mudbound (Dee Rees)
I sin tredje långfilm tar sig Dee Rees återigen an ett tema som präglat båda hennes tidigare spelfilmer: det handlar om utstickare som i strid med rådande normer navigerar samhällen som försöker förhindra dem från att nå sin fulla potential.
10.
Super dark times (Kevin Phillips)
Det är inte bara titeln som funkar i den här successivt urartande tonårsskräckisen. Det verkar först farligt nära Stranger things med ett förvisso något år äldre grabbgäng på cyklar, men trots att året är 1996 blir inte Super dark times någon trött nostalgifest även om sneakersformade telefoner och tidstypiska tv-spel flimrar förbi. Tvärtom lyckat oroväckande paranoia.
11.
I don’t feel home in this world anymore (Macon Blair)
Visst har skådespelaren Macon Blairs regidebut ett temperament som påminner om Jeremy Saulnier-filmerna han själv slog igenom i: Blue ruin och Green room. En inspirerad blandning av blod och humor, med andra ord. För övrigt en betydligt mer sympatisk vigilantfilm än den överhyllade Three billboards in Ebbing, Missouri.
12.
Okja (Bong Joon-ho)
Snowpiercer-regissören Bong Joon-hos berättelse om Mija och hennes genmanipulerade supergris bjuder på både tillfredsställande gull och raffel, men också svart satir över corporate storytelling. Tilda Swinton är perfekt om än på gränsen till typecastad och Jake Gyllenhaal uppvisar komiska kvaliteter som skrikigt hycklande djurvän. Årets bästa film i E.T.-genren.
13.
Christine (Antonio Campos)
Antonio Campos film handlar om nyhetsreportern som sköt sig i huvudet i direktsändning 1974. Rebecca Hall spelar henne som en en lång och mörk kvinna, med en mörk och monoton röst, som tar sig själv väldigt mycket på allvar.
