Me too-rörelsen har fått mig att tänka på Tösen från Stormyrtorpet, Selma Lagerlöfs kortroman som publicerades 1913 och blev film 1917. Romanen filmatiserades samma år som guldåldern i svensk film tog sin början – fast den film som man brukar säga startade denna viktiga epok heter Terje Vigen som hade premiär tidigare samma år. Båda filmerna har intressant nog samma regissör: Victor Sjöström.
Terje Vigen har fått stå i det filmhistoriska rampljuset oftare än Stormyrtösen. Vad kan det bero på? Att filmhistorien oftast och från begynnelsen är skriven av män? Och att dessa, i egenskap av män, har tendens att föredra en berättelse om en man som blir galen och försöker bemästra havet, framför historien om en våldtagen kvinna som knyter näven i fickan?
När jag läser de ena fruktansvärda vittnesmålet efter det andra på #metoo blir jag både arg och förtvivlad. Hur länge har det här egentligen pågått? Och hur länge ska det behöva fortsätta? Hur får vi stopp på det? Varför kan männen inte ta ansvar för sina egna okontrollerbara lustar? Varför läggs alltid skulden på henne? Själv kan jag säga att jag kommit lindrigt undan, i jämförelse med vad så många andra kvinnor har varit med om under sina liv. Men en sak kan jag känna igen mig i och det är skammen: skammen över att ha en kropp som kan locka män till våld. Och det är därför som Tösen från Stormyrtorpet känns både angelägen och viktig och talar till mig tvärs över århundradet.
Vad är det med denna historia som lockat så många filmatiseringar i så olika filmnationer? Och varför är vi så tysta om den idag?
Och det är högst märkligt. Tösen från Stormyrtorpet markerar början på en mycket viktig relation i svensk kultur: samarbetet mellan litteraturen och filmen. Lagerlöfs betydelse för den svenska filmen och särskilt för stumfilmens guldåder är både välkänd och erkänd. Dessutom är Tösen från Stormyrtorpet den Lagerlöfberättelse som filmatiserats flest gånger: efter Sjöströms stumfilm 1917 gjordes en tysk film 1935, en turkisk film samma år (1935), sedan en finsk film 1940, en svensk remake av Gustaf Edgren 1947 och så en västtysk film 1958. Vad är det med denna historia som lockat så många filmatiseringar i så olika filmnationer? Och varför är vi så tysta om den idag?
Jag kan förstå att det handlar om vad man intuitivt söker sig till, både som publik och historieskrivare. Vad man anser vara stor konst. Men kanske borde vi vara mer medvetna kring dessa intuitiva val, och vara beredda att granska dem lite från olika håll, även oväntade håll. Som det här med att tafsa: Intuitivt kan man ju intala sig att det inte är så farligt, och absolut inget brottsligt. Det är ju så många som gör det och kvinnorna tycker nog egentligen om det.
Victor Sjöström var hur som helst tydligt intresserad av att ha starka och pregnanta kvinnor i sina filmer. Och han tog tydligt parti för kvinnors utsatthet i patriarkala strukturer. Redan i sin allra första film, Trädgårdsmästaren från 1912, skildrade Sjöström effekten av en våldtäkt. Året därpå, i Ingeborg Holm från 1913 berättade han om en kvinna som förgörs av ett samhälle där en kvinna inte är någonting utan en man. Så det är inte svårt att se vad som fångade honom i Selma Lagerlöfs berättelse om pigan som blev med barn med sin husbonde och sedan måste leva ensam med skammen.
Selma Lagerlöfs berättelse utspelar sig i Dalarna i slutet av förrförra århundradet. Helga är dotter till en fattig torpare vid Stormyren, en plats som ligger i Älvdalen. Intressant nog finns det ett Stormyren även i Värmland. Kanske valdes namnet med flit, för att tydligare peka på historien om Helgas allmängiltighet. En slags Jederman i kvinnlig skrud alltså. Helga har blivit med barn under sin första anställning som piga i en granngård. Hon bor med sina föräldrar, som har svårt att acceptera att deras dotter är en ogift mor. Dessutom har Helga svårt att försörja sig eftersom ingen vill anställa henne. Helgas pappa övertalar henne att försöka få grannbonden Per att erkänna att han är far till barnet så att han blir skyldig att betala understöd. Motvilligt går Helga med på detta men Per vägrar. Helgas pappa insisterar på att saken tas till tingsrätten.
Det är där Selma Lagerlöfs berättelse börjar, i ett tingshus på landsbygden där människorna är vänliga och godhjärtade men också låsta i sina förutfattade meningar om att männen alltid har rätten på sin sida. Per kommer således till tingshuset stolt och med huvudet högt: Han är ”en fyrtio års karl och har ett käckt och raskt utseende.” Han hävdar bestämt att han ”inte bedrivit någon kärlekshandel med henne”. Helga däremot påminner om ett skadskjutet djur:
”Käranden är mycket ung och ser alldeles förskrämd ut. Hon gråter av blyghet och torkar mödosamt bort tårarna med en sammanrullad näsduk, som hon inte tycks förstå sig på att vecka ut. Hon bär svarta kläder, som äro tämligen nya och oslitna, men de sitta så illa, att man är frestad tro, att hon har lånat dem för att kunna uppträda på ett anständigt sätt inför domstolen.”
När Tösen från Stormyrtorpet förs över till vita duken ser det filmiska narrativet annorlunda ut. Victor Sjöström skrev filmmanus tillsammans med Esther Julin, en av guldålderns kvinnliga kreatörer som också fallit ur historien för att hon är kvinna. Filmen börjar med en presentation av platsen, Stormyren, och vi får se några vackra bilder tagna på plats i Dalarna – dock inte i den riktiga Stormyren utan närmare bestämt utanför Rättvik. Därefter presenteras vi för huvudpersonerna i dramat, och det första vi ser av Helga är en ung mor som kärleksfullt står lutad över sitt barn. Det är en intressant skillnad eftersom Selma Lagerlöfs berättelse börjar direkt i tingshuset och faktiskt är tajtare och mer som ett filmmanus i sin ursprungliga form.
Tösen från Stormyrtorpet markerar också starten för en helt ny filmgenre: allmogefilmen. Men den tangerar också två andra filmgenrer, eller subgenrer, som så småningom kommer att bli vardagsmat för biopubliken: rättegångsfilmen och våldtäktsfilmen.
Men har Helga verkligen blivit våldtagen – eller har hon bara varit oförsiktig, så där som man kan vara när man är ung och kär för första gången? Ja, vad tror ni själva – se hur Selma Lagerlöf beskriver dem båda, Per och Helga: Han är dubbelt så gammal som hon, han är hennes arbetsgivare och han är en stor och stark man. Hur hade hon kunnat stå emot, även om det verkligen fanns kärlek mellan dem? Dessutom är ju Per redan gift.
Helga vrider tyst sina händer – men Lagerlöf och Sjöström – och Esther Julin och sist men inte minst Greta Almroth – för hennes talan vidare och förvandlar henne till en av svensk films första stora hjältinnor.
Till patriarkatets maktstrukturer hör ju även föreställningen om männens ridderlighet. Precis som så många andra kvinnor före och efter henne har Helga intalats sedan barnsben att den man som hon kommer att falla för kommer inte att försöka ta henne med våld, eller förråda henne eller lämna henne ensam med det barn som de gjort tillsammans. Allt detta etableras redan i början av Lagerlöfs berättelse. Man skulle kunna säga att Selma Lagerlöf med sin Stormyrtös prickar in den klassiska kvinnofällan: Här får vi se vad som händer med henne efteråt, efter ”kärlekshandeln” eller vad man nu vill kalla den, när han har fått vad han ville och hon blir kvar med det som blir kvar: barnet.
Jag har inte sett någon av de andra filmatiseringarna av Tösen från Stormyrtorpet, men jag kan inte låta bli att spekulera lite över hur Helga har framställts i de senare filmerna. Den första tyska filmen är gjord 1935, alltså under nazitiden. Vad var det Goebbels såg i Lagerlöfs berättelse? Ännu et tillfälle att peka ett varnande finger åt dem som fick för sig att beblanda sig med de rena ariska kvinnorna? Den danska filmen, Husmandstösen, från 1952, är den enda av filmatiseringarna som har en kvinnlig regissör. Hon hette Alice O’Fredericks och i hennes version syns en vacker flicka, med orolig blick, som ligger lätt avklädd på en höstack. Är det här filmen som äntligen ger hela bilden och visar oss hur Stormyrtösen blev våldtagen av sin första chef? Eller har hon förvandlats till en femme fatale, en ”översexualiserad” kvinnovarelse som ligger på lur för att på något sätt ge sig på männen genom att låta sig våldtas av dem. Sådana kvinnor är ju vara ganska vanliga, i varje fall om man får tro större delen av den kultur som skapas av män.
Men i Victor Sjöströms film går det inte att se Stormyrtösen som en femme fatale. I Greta Almroths gestaltning skakar hon och skälver, vrider sina händer och är allt annat än förförisk, stolt och upprorisk. Vi får se hur hon klär sig flera gånger i filmen, hur hon lägger en sjal om huvudet och axlarna. Det finns inte ett spår av fåfänga i dessa vardagshandlingar. Ändå är hon stark nog att hindra Per från att vittna falskt i tingshuset. Hon säger att hon vet att han är far till hennes barn men när hon inser att han tänker vittna falskt, avbryter hon förhandlingarna genom att ta bibeln och hålla fast vid den som om det gällde liv och död:
”Jag vill lägga ner rättegången. Han är far till barnet. Men jag tycker om honom ännu. Jag vill inte, att han skall svära falskt.”
Det är ju stumfilm, så vi får inte höra Greta Almroth säga dessa ord. Vi ser bara hur hon våndas och hur hon sedan sliter till sig bibeln. När textskylten kommer, med Lagerlöfs ord, har vi redan förstått. Det är en av de märkligaste scenerna i svensk filmhistoria.
Helgas reaktion imponerar stort på domaren – som dock inte kan ge henne den sociala upprättelse som hon behöver. Men Gudmund, som suttit med i tingshuset, ordnar så Helga får arbete hos hans föräldrar. Där blir Helga uppskattad för sitt goda arbete, och hon blir trygg, glad och omtyckt. När hon och Gudmund möts utanför kyrkan en söndag, är hon precis lika vanlig och söt som vilken ung flicka som helst. Helgas skam är borta och hon har återerövrat sin plats i samhället.
Det finns också en annan resa här, som löper parallellt med historien om Helga. Den handlar om Gudmund som inser att han blivit kär i Helga och genom henne hittar till sitt bättre jag. Det finns en vacker mening av Selma Lagerlöf, som också används i filmen: ”Helga hade blivit honom ett mått, varmed han mätte människor.” Till exempel märker han att den rika och bortskämda bonddottern Hildur, som han först är förlovad med, saknar empati och vänlighet.
Men en riktig, beständig kärlek kan bara växa ur empati och igenkänning – från båda parter. Därför finns historien om hur Gudmund blir misstänkt för mord, eller dråp, snarare. Och ända tills Helga kan frigöra honom från skuld, genom ett fiffigt dramatiskt knep som involverar ett avbrutet knivblad, måste Gudmund vandra på skammens och skuldens väg, precis som hon. När de har speglat varandra i förnedringen, skammen och återupprättelsen, kan de börja älska varandra.
I det samhälle som Lagerlöf och Sjöström såg framför sig vinner vänligheten, fördragsamheten, förmågan att förlåta, vara tålmodig och att älska. Men vägen dit är inte lätt. En scen i denna underbara hundraåriga film tycks uttrycka just detta, med hjälp av bildkompositionen och hur människorna rör sig i bilden, medan kameran står still: Helga måste återvända hem till föräldrarnas torp för att Hildur inte vill ha henne i sitt blivande hem. Helga söker upp Gudmund för at säga farväl. Han är upptagen med att hugga ved. Han vet att hon är där, men låtsas inte se henne. Hon ger sig inte och sträcker fram handen. Det är en så laddad scen och han svingar yxan i farligt tempo. Bakom dem syns det vidunderligt vackra landskapet. Det ser ut som om det har fastnat mellan två husgavlar.
Ett par år senare filmatiserar Sjöström Selma Lagerlöfs Körkarlen och det skulle bli hans stora mästerverk. Men redan i Tösen från Stormyrtorpet från 1917 finns samma strävan att göra filmkonsten till ett existentiellt drama: Publiken bänkar sig framför den vita duken för att uppleva något spännande och omtumlande, men också med en hemlig längtan efter att kunna förvandlas till något nytt och bättre.
Stor filmkonst är utopisk konst. Den får oss att se vårt mänskliga öde som något hoppfullt. Så ser jag på tv-serier som Broadchurch och Top of the lake – som båda två tycks fortsätta på Lagerlöfs och Sjöströms inslagna väg: Det handlar om brott, skuld och skam, och om naturen, både den mänskliga och den runt omkring oss, som kan spegla oss och ge oss ledtrådar, kanske hopp.
Båda serierna handlar också om våldtäkter, eller snarare om våldtäkternas efterspel och konsekvenser, precis som i Tösen från Stormyrtorpet. Så hur ska vi kvinnor och ni män kunna leva med varandra? Var tar våldet som blossar upp mellan oss slut och när kan vi börja leva så att var och en av oss kan växa och bli sitt bästa jag?
Det börjar med att ge varandra röster, och att verkligen se vad som händer när mannens behov hotar kvinnans existens. Därefter, om vi vill det, kan vi börja bygga ett samhälle tillsammans.
