FILM. Thelma (Joachim Trier, 2017). Se filmen här.
I amerikanska Indiewire fick Joachim Triers första thriller den kanske mest tacksamma blurben någonsin: ”Som en remake av Carrie regisserad av Ingmar Bergman.” Det var rentav så välfunnet att Vulture senare hade samma rubrik på sin filmrecension.
Inte undra på att den svenska distributören har tagit fasta på omdömet i marknadsföringen inför biopremiären – hur bättre signalera att en hyllad regissör som gör en utflykt i okänd genreterräng fortfarande står med ett ben i den europiska konstfilmtraditionen. Blink-blink – här finns något att hämta både för vanliga genrefans och mer högbrynta auteurkonnässörer.
Ingen av de amerikanska recensenterna går in närmare på exakt hur Bergman går igen i Thelma, han namndroppas väl snarare bara som en konstnärlig kvalitetsmärkning. Det vill säga, det här är ingen alldaglig skräckrulle minsann.
Men det saknas inte bergmanska kopplingar. Här finns den alltmer intima relationen mellan Thelma och Anja, som går att associera till Persona, med en dragningskraft som bitvis utspelar sig på en översinnlig nivå. Här finns en scen som för tankarna till Den goda viljan, med en pappa som springer i panik mot den olycksbådande vintersjön bakom huset. Här finns förstås också en sträng kristen uppfostran à la Fanny och Alexander och teologisk ångest i största allmänhet.
Bilden av kristendom i Triers film fick för övrigt författaren Joyce Carol Oates att reagera på Twitter: ”Noticing in Scandinavian films (”Thelma,” ”Wallander”) that Christians are portrayed as sinister, sadistic, conniving & even murderous… A once-dominant religion has become marginal, cultish?”
Och då har hon förmodligen inte ens sett Colin Nutleys Saknad!
Vi identifierar oss med Thelma som försöker bryta sig fri men Trier låter oss ana andra perspektiv på berättelsen.
Men Thelma är ingen simpel nidbild av kristna och det vore missvisande att kalla Thelma för en direkt uppdatering av Brian De Palmas Carrie från 1976. Varken pappa eller mamma i filmen är hysteriskt fördömande som Carries mamma, utan snarare resonerande och skuldbeläggande, genom ett metodiskt inpräntande av jante. Men som filmen visar kan ju konsekvenserna av att förhäva sig bli särskilt ödesdigra för somliga.
Vi identifierar oss med Thelma som försöker bryta sig fri men Trier låter oss ana andra perspektiv på berättelsen, med en mörk familjehemlighet som avgörande pusselbit. Kanske skulle därför Thelma också kunna liknas vid en remake av Vi måste prata om Kevin regisserad av, hmm, en ung Christopher Nolan?
Det gör Thelma till en genuint olustframkallande och ambivalent skräckupplevelse. Efter den obligatoriska avstickaren till USA, efter kritikerframgångarna med Reprise och Oslo, 31 augusti, är det glädjande att se Joachim Trier tillbaka i Oslo. Louder than bombs var ett dysfunktionell familj-hopkok som saknade kvaliteterna från hans tidigare filmer. Nu har återfokuserat sina ögon på unga vuxnas spänningar i tinningarna – och visst är Eili Harboe minst lika lyckat ängslig som Anders Danielsen Lie.
Och här kommer slutligen blurben: Thelma är den bästa skandinaviska skräckfilmen sedan Låt den rätte komma in.
