FILM. Mudbound (Dee Rees, 2017). Se filmen här.
Två familjer – en vit och en svart – är grannar i ett öde Mississippi-delta, utanför småstaden Marietta på 1940-talet. Såren från den transatlantiska slaveriet gapar vidöppna och tar sig uttryck i landlöshet, maktlöshet och laglöshet.
McAllan är en nyinflyttad ung vit familj från Memphis, med avsikten att uppfylla Henrys (Jason Clarke) livsdröm om att äga land och bruka jord. Tillsammans med sin fru Laura (Carey Mulligan), redneck-far (Jonathan Banks) och sina barn flyttar de från sin bekväma Memphis-villa till ett torftigt hus på hans nyinförskaffade ägor, i samma leriga obygd där familjen Jackson sedan länge bor.
Fattigdom tvingar Jacksons, som består av Hap (Rob Morgan), Florence (Mary J. Blige) med barn, att leva som arrendatorer (nära gränsen för livegenskap) på mark som aldrig kommer att bli deras.
Ronsel Jackson (Haps och Florences äldsta son, spelad av Jason Mitchell) och Henrys bror, Jamie McAllan (Garret Hedlund), återvänder nästan samtidigt till sina respektive familjer efter år som soldater i andra världskrigets Europa. Ett samförstånd infinner sig mellan de två männen, som kämpar mot post-traumatiska symptom och återvändarångest.
I sin tredje långfilm, en filmatisering av Hillary Jordans roman Mudbound som producerats av Netflix, tar sig Dee Rees återigen an ett tema som präglat båda hennes tidigare spelfilmer, Pariah (en coming-of-age-film tillika coming-out-berättelse från 2011) och Bessie (en HBO-producerad biopic från 2015). Det handlar om utstickare som i strid med rådande normer navigerar samhällen som försöker förhindra dem från att nå sin fulla potential.
I prisbelönta Pariah har huvudpersonen Alike (Adepero Oduye) att tampas med föräldrar oförmögna att acceptera dotterns homosexualitet. Bessie skildrar bluessångerskan Bessie Smith (spelad av Queen Latifah) som bröt alla regler som ambitiös, utlevande, krävande, bisexuell, överviktig med mörkare hy än skönhetsnormer för svarta kvinnor föreskrev och fortfarande föreskriver (Lex Nina Simone).
Om det är svårt för den bohemiske Jamie att inlemmas i ett litet samhälle där alla vet sitt värde och sin plats blir det outhärdligt för Ronsel.
Ronsel Jackson är den mest uppenbara rebellen i Mudbound. Om det är svårt för den bohemiske Jamie att inlemmas i ett litet samhälle där alla vet sitt värde och sin plats blir det outhärdligt för Ronsel. Väl tillbaka i Marietta påminns han snabbt om att inget har förändrats, och att det land han riskerat sitt liv för, inte har ändrat åsikt om honom.
Florence Jackson och Laura McAllan är banbrytande på sina egna vis. Tillsammans med Hap lär Florence sina barn att visualisera en bättre framtid, trots att det är ett brott mot alla regler om deras avsedda position i samhället. Laura står lågmält och resolut upp mot sin mans förtryckande självupptagenhet.
Dee Rees, som även har skrivit manus tillsammans med Virgil Williams, utnyttjar skickligt de möjligheter som filmens titel och landskap erbjuder. Rachel Morrison åstadkommer detsamma med sitt dramatiska och ödesmättade foto. ”Mud” som kan översättas till lera eller dy frammanar tankar på smuts (motsatsen till renhet och oklanderlighet), på engelska ”dirt” som i sin tur också kan översättas till ”land” och brukbar jord – en förutsättning för såväl bofasthet och tillhörighet som kapital. Tre komponenter som utgör fundamentala förutsättningar för trygghet och människovärde.
Vad Jacksons saknar i termer av materiell rikedom och vithet tar de (nästan) igen i respektabilitet. Familjemedlemmarna älskar och tar hand om varandra. De går i kyrkan om söndagarna och de arbetar hårt för att nå sina mål. Uppror och uppkäftighet existerar inte som medel för frigörelse, och kanske inte enbart av strategiska skäl.
Eftersom vithet i den amerikanska Södern på 1940-talet (och fortfarande i hela västvärlden) signalerar respektabilitet kan familjen McAllan, liksom resten av stadens vita befolkning, vila i övertygelsen att de bara behöver streta på och hålla sig hela och rena för att upprätthålla sina inbillade överhöghet. I det leriga deltat är renhet en lyx som får Laura att längta till lördagarna – den enda dagen i veckan hon kan tvätta sig ren.
Skildringen av familjen Atwood är särskilt intressant i sammanhanget. Det är en vit, trasig och hålögd familj som också finns på ägorna. De lever i en misär och ett moraliskt förfall som skiljer dem både från Jacksons och McAllans. Familjefadern, Carl (Dylan Arnold), som har varit anställd på farmen som hantlangare, visar sig snabbt oduglig och avskedas av Henry. Och att vara vit, fattig och smutsig är kanske ännu mer skamfyllt än att vara svart i 1940-talets amerikanska Söder.
När Vera Attwood (Lucy Faust) besöker Laura tillsammans med sin dotter för att be för sin mans jobb, vilar något motbjudande över deras påtagliga utsatthet, orenhet, och vad som framstår som en ovana att ens befinna sig i möblerade rum.
Genom sin handling förkroppsligar dottern den ultimata stereotypen av white trash – en stereotyp så rasistisk att den behöver ”vitt” framför ”skräp”.
I ett kamerasvep över de tre familjerna, ackompanjerat av Lauras funderingar om den ständiga närvaron av våld och död, doppar dottern Attwood en sked i leran och för den till munnen. Genom sin handling förkroppsligar dottern den ultimata stereotypen av white trash – en stereotyp så rasistisk att den behöver ”vitt” framför ”skräp”. Det är ett skällsord reserverat för dem som så gott som förverkat sitt vita raskort.
I Not quite white: White trash and the boundaries of whiteness från 2006 beskriver sociologiprofessorn Matt Wrays hur lerätande betraktades som ett tecken på intellektuellt och moraliskt förfall, eller rentav ett upproriskt uttryck för välbehag mitt i all smuts. Just denna brist på ambition som lerätandet kan förstås som, är förkrossande för ett imperialistiskt projekt som kräver allas medverkan, och en hotfull påminnelse om att vit överhöghet, när allt kommer omkring, är en fantasi som inte ens alla vita ställer upp på eller kan leva upp till.
”Blues is not about people knowing you, it’s about you knowing people”, säger Bessie Smiths mentor Ma Rainey (spelad av Mo’Nique) i Bessie. Översatt till film analys är det en träffande beskrivning av Dee Rees filmskapande. Få regissörer är så skickliga som hon på att fånga människorna bakom karaktärerna och deras omständigheter. Nästan ingen reduceras till en stereotyp i hennes händer.
Den stympade skildringen av familjen Atwood hamnar (precis som den svarta familjen i George Clooneys nysläppta Suburbicon) farligt nära ett simpelt storytelling-verktyg. Kanske har det att göra med viljan att skildra den just beskrivna rasistiska paradoxen. Att familjen, till skillnad från filmens övriga centrala karaktärer, inte erbjuds möjligheten att uttrycka tankar om sig själva och världen runt omkring dem genom voice-over bidrar också till det intrycket.
På samma sätt som det transatlantiska slaveriet var nödvändigt för att bygga landets illa distribuerade välstånd, behövdes svarta kroppar för att vita kroppar skulle kunna definieras just som vita.
Men framför allt illustrerar Mudbound, som premiärvisades vid Sundance filmfestival i vintras och släpptes på Netflix förra veckan, att vit överhöghet är en illusion och att dagens USA är en produkt av rasistisk exploatering och utplåning.
På samma sätt som det transatlantiska slaveriet var nödvändigt för att bygga landets illa distribuerade välstånd, behövdes svarta kroppar för att vita kroppar skulle kunna definieras just som vita, smutsiga kroppar för att andra skulle kunna betraktas som rena och givetvis fattiga kroppar, för de rika att ta i bruk.
Och är det någonting den senaste tidens rapporteringar om landets impulsstyrda, livsfarliga president har visat så är det att kraftfulla svarta amerikaner som tar sin medborgerliga existens och medföljande rättigheter på fullaste allvar, fortfarande slås ned i en utdragen och intensifierad vit identitetspolitisk strid. I Mudbound visar Dee Rees att den alltid varit dödfödd.
https://www.youtube.com/watch?v=xucHiOAa8Rs
