FILM. Korparna (Jens Assur, 2017). Se filmen här.
Ni vet stenmurarna som kantar åkrarna på den svenska landsbygden? Om dem, eller snarare deras tillkomst, handlar Jens Assurs debut som långfilmsregissör. Efter en lång karriär som fotograf och en handfull uppmärksammade kortfilmer tar han sig an Tomas Bannerheds augustprisbelönta roman Korparna. Oväntat, tänkte jag först, eftersom jag för det första förknippar Assurs strama filmskapande med teman som (dubbel)moral och etik och för det andra läser Korparna som en mycket personlig barndomsskildring berättad ur en sturig, smart och mycket känslig pojkes perspektiv. Jag fick det inte riktigt att gå ihop.
Tills jag såg Assurs Korparna, som ju är något tredje, helt annat och genialt; nämligen och alltså en film om de umbäranden som ryms i stenmurarna runtom i landet. Inte de prydliga eller ståtliga murar som stänger inne egendom eller stänger ute oönskade, utan de som består av sten efter sten efter sten som grävts upp ur jorden för att ge plats åt grödor, mat, överlevnad. De som Vilhelm Mobergs Karl Oskar svär så över tills han far till det paradisiskt bördiga Amerika och som Korparnas Agne envetet och mödosamt men inte utan stolthet spettar loss och kör upp medelst kedjor och traktor.
Stenmurarna blir en påminnelse om det nedärvda, ändlösa och stundom helvetiska arbete en mindre släktgård nånstans i Sverige innebär. Tvånget att morgon efter morgon mjölka korna, plikten att ständigt sköta sina sysslor tadelfritt, den för de allra flesta svenskar i dag svindlande tanken att alltid veta vad en kommer att jobba med ett, fem eller tio år från idag, att aldrig ha semester och att ständigt oroa sig för missväxt, plötsliga väderomslag och ohyra som bokstavligen äter upp ens levebröd. Agnes farfar påbörjade arbetet för hundra år sedan, därefter tog hans far och småningom han själv vid. Snart förväntas sonen Klas – drömmaren, bokslukaren, ornitologen – fatta järnspettet, ratta traktorn, äntligen visa intresse för familjens tillsynes ofrånkomliga öde.
Vi vet från första början att ingenting kan stoppa Katastrofen, den tickar närmare lika säkert som att höst följer på sommar, tröskning följer på skörd och att korpar kommer med bud om död.
Assur har valt att göra pappan till huvudperson och med Reine Brynolfsson i rollen som Agne borgar det onekligen för kvalitet. Det sägs att han tränade inför rollen genom att bära säckar och gräva i jorden och han är lika övertygande som segstark och bakåtsträvande bonde som ömsom kärleksfull ömsom tyrannisk make och far. Hans eskalerande paranoia smyger sig på och avläses i ”olyckorna” som staplar sig, familjens frågande blickar och den stegrande cigarettkonsumtionen. Och vi vet från första början att ingenting kan stoppa Katastrofen, den tickar närmare lika säkert som att höst följer på sommar, tröskning följer på skörd och att korpar kommer med bud om död.
Ödet, i betydelsen människans lott, är tveklöst filmens andra huvudperson. Sällan har jag sett en så just ödesmättad film; en så blöt, mörk och tung skildring av ett liv där människan befinner sig i periferin – bokstavligen och nästan genomgående i bildens utkant – utan makt över sin tillvaro. Klas slits itu av skuldkänslor över att ständigt smita, ständigt svika, för att i stället odla sina egna intressen; fåglarna, böckerna, den nya granntjejen Veronika. Agne, får vi veta, gjorde i sin ungdom ett försök att revoltera genom att resa till Uppsala för att studera. Men han kom tillbaka och ”räddade” gården och familjen när hans pappa ”föll bort”. Ett sant hjältedåd? Att döma sig själv till livslångt lidande? Och håller historien nu på att upprepa sig, när han närapå kväver sin son med outtalade önskningar/förhoppningar/krav? Ser han sig själv i Klas? Eller har han glömt – kanske tvingats glömma för att uthärda? Ömheten glimtar förbi, tafatta försök att närma sig, ge beröm och belöning. Men Klas är inte mottaglig, för ännu mer än pappans vrede fruktar han att bli precis som han – och därför kan de aldrig mötas.
Så blir Korparna en sorgesång över icke infriade drömmar och ständigt utebliven kontakt för, som den tragikomiska grannen i Peter Dalles gestalt förklarar för Klas: ”Det blir ibland aldrig som man tänkt sig i livet.” Vidare är detta en riktig glädjedödare för alla som älskar romantiserade och estetiserade skildringar av 1970-talet, barn och livet på landet. Här är tidsepoken med dess krav på stordrift och effektiva maskiner ett problem. Barnen, å sin sida, är ocharmiga, trumpna, klumpiga och trista och alls inte trevligt leendeframkallande. Lantlivet, slutligen, är så långt ifrån de danska tv-dokumentärernas sexighet en kan komma: fult, skitigt, slitigt, kallt, svettigt, hårt. Och framför allt Sisyfoskt. När varje datum i väggalmanackan anno 1979 kryssats över är det nyårsdag, dags att mjölka korna igen och sätta upp en likadan väggalmanacka som ska fyllas med kryss.
Ändå och samtidigt är Jens Assurs långfilmsdebut ett lyckopiller för alla oss som älskar den typ av filmkonst som varken är smart eller à la mode men som in i minsta filmruta är välgjord, genomtänkt, där av en anledning. Och aldrig kommer jag att kunna passera en sådan där mödosamt skapad stenmur igen utan att tänka på Reine Brynolfsson.
