På Filmtipset går diskussionsvågorna höga i forumet. ”FT stängs ner????” En annan rubrik lyder: ”Svek mot alla som byggt Filmtipsets databas”. ”Sluta gå på Filmtipsets PR-trick”, heter en tredje diskussion, där användaren BarryHero är övertygad om att Filmtipset är en alldeles för framgångsrik sajt för att läggas ned. Vad PR-tricket skulle gå ut är mer oklart, men efter 18 år på internet har Filmtipsets ägare i alla fall meddelat att sajten ska stängas ned den 31 mars 2017. Om ingen annan är beredd att ta över.
En användare skapar genast ett forum för Filmtipset på diskussionssajten Reddit, en annan skapar Facebook-gruppen ”Rädda Filmtipset.se”. Efter några veckor har den drygt 200 medlemmar, räddningsförslagen haglar och många vill hjälpa till. Mannen som startat gruppen heter Peter Andersson, en 37-årig högstadielärare från Örebro som är hyperaktiv filmfantast på fritiden. Sedan 2005 har han satt över 3 600 betyg på Filmtipset. ”Som den statistiknörd jag är så tycker jag sidan är magisk. Att man dessutom får tips om obskyra filmer är ett plus”, skriver han till mig när jag undrar varför han startat gruppen. ”Jag hoppas verkligen att Filmtipset kommer överleva och är personligen beredd att behöva gå in med stödsumma vid behov. Just nu ser det väl dock mörkt ut.”
Beskedet från ägarna kom inte direkt som en blixt från klar himmel. Filmtipset låter användare sätta betyg på filmer och få algoritmiska rekommendationer baserade på betygen, men trots tusentals betygsättningar varje dag har sidan fört en tynande tillvaro de senaste åren. Inte bara har den en daterad design, och saknar till exempel mobilanpassning, flera funktioner har också länge strulat. I tidigare forumtrådar klagar användare uppgivet på att Facebook-kopplingen strejkar, men det verkar dröja innan någon lösning är i sikte. Användaren Sleepy skriver i tråden: ”Det känns så sorgligt att överväga att lämna en sajt efter tolv år (!), men vad ska man göra?” Och lite längre ner, i maj 2016, konstaterar användaren claudiomarino: ”Jag lämnar det här sjunkande skeppet. Finns numer på Letterboxd.com under samma namn.”
En användare skapar Facebookgruppen ”Rädda Filmtipset.se”. Efter några veckor har den drygt 200 medlemmar, räddningsförslagen haglar och många vill hjälpa till.
Letterboxd har seglat upp som den främsta sociala samlingsplatsen för cineaster på nätet som vill jämföra sina filmdagböcker. Flera etablerade filmkritiker från inte minst USA finns bland medlemmarna och publicerar korta filmrecensioner på sina personliga sidor. Filmdiskussionerna är mycket mer aktiva än på Filmtipset och dessutom är formen mer vänlig mot ögonen. Så vad spelar det egentligen för roll om Filmtipset går i graven?
Filmtipset är inte det enda internetbarnet av 90-talet som tiden hunnit ikapp. Ungefär samtidigt som Filmtipsets ägare gick ut med att sajten levde på lånad tid deklarerade IMDB att deras forum skulle stängas ned den 20 februari. Anledningen? Troll. För även om forumen på Filmtipset tidvis har varit en arena för oresonliga diskussioner eller rena rama skyttegravskrig om olika regissörer, har filmsnacket aldrig varit lika ökänt urspårat som på IMDB-forumen.
I ett uttalande skriver IMDB i eufemistiska ordalag att forumen inte längre fyller någon funktion för den överväldigande majoriteten av sajtens 250 miljoner besökare och att den har blivit ett tillhåll för ”en liten men passionerad grupp användare”.
Å andra sidan har IMDB-forumen precis som andra bespottade vattenhål på nätet, tänk Familjeliv eller Flashback, utgjort en brokig kunskapsbank som inte bara rymmer alternativa fakta utan också upplysande diskussioner om scenografiska detaljer i obskyra 80-talsfilmer. Eller ett inlägg av någon som bara vill dela med sig av en bild på sin nya Det sjunde inseglet-tatuering.
Även om det till vis handlar om separationsångest och gammal hederlig nostalgi, ofrånkomligt när internet har blivit så pass gammalt att vissa sidor funnits där för sina besökare sedan barndomen, förhåller det sig förstås på samma sätt med Filmtipset. Här finns inte bara matiga forumtrådar och magisk statistik, det har också blivit ett alldeles eget filmrum. Men vem ska rädda Filmtipset.se?
”Vår tanke var att om jag och Nisse gillar samma sjuttio komedier så är chansen ganska stor att jag kommer att tycka om den sjuttioförsta komedin som Nisse gillar.”
Jag träffar Magnus Hoem på hans kontor på Östermalm i Stockholm. Han är en av grundarna och styrelseordförande för Filmtipset Sverige AB. Men kontoret tillhör ett dataprogrammeringsbolag där Magnus Hoem är VD. Filmtipset blev aldrig mer än ett sidoprojekt.
– Tidigt 2008 bestämde vi oss för att starta ett företag där Filmtipset ingick för att kunna förvalta det mer professionellt och runt 2011 flyttade vi ut Filmtipset till ett eget bolag. Det var då som Nyheter24 köpte in sig på en andel för att kunna sälja reklam på sajten. Men det gick tyvärr inte hela vägen när vi tog affärssteget och Filmtipset har aldrig varit någon lysande affär. Vi har arbetat med det i mån av tid och bekostat driften. Vi har hållit igång den i många år för att den ligger oss varmt om hjärtat.
Men Filmtipset startade långt innan ni tog det här affärssteget. Jag blev medlem på Filmtipset i september 2003. Hur tidig var jag?
– Vi lanserade första versionen av sajten 1999. Från början var det mer ett experiment för att testa algoritmer, där vi bara koncentrerade oss på betygsättning, men ganska snabbt kom vi på att det gick att bygga ett community kring det. Det var något som var intressant att testa. Det här var långt före Facebook, mer som Lunarstorm och Passagen, med olika forum. Det blev ett eget samhälle med virtuella kompisar, många har träffats i verkligheten.
Idag pratar man väldigt mycket om algoritmer. Det känns som att hela nätet är uppbyggt kring rekommendationer. Hur vanligt var det 1999?
– Det är extremt vanligt på köpsajter idag. Den som köpte x, köpte också y. Personalisering är stort. Så var det inte 1999. Vi var sex stycken som pluggade ihop på KTH och fick den här idén. Det var på den tiden när man fortfarande gick till videobutiken och tipsade varandra om filmer. Vissa hade man mer gemensam filmsmak med än andra. Vår tanke var att om jag och Nisse gillar samma sjuttio komedier så är chansen ganska stor att jag kommer att tycka om den sjuttioförsta komedin som Nisse gillar. Eftersom vi var inne på matematik och algoritmer tänkte vi att det här tipsandet borde gå att skala upp, för att kunna förutsäga vad folk ska tycka. Och den här betygsrekommendationen har alltid varit själva kärnan i sajten.
Vilka riktade ni er till?
– När vi skapade sajten hade vi ”Kalle och Lisa” som primära måltavlor. Gemene man som går på bio några gånger per år och tittar på film var och varannan vecka. Vi hade inte den riktiga cineasten som målgrupp. Men vi märkte ganska tidigt att de riktigt inbitna fansen, från kalenderbitarna som vill att alla fakta är korrekta till de som vill diskutera väldigt mycket, blev jätteviktiga för sajten. De bidrar också med kunnande och information som Kalle och Lisa vill ta del av.
Vilka har varit de stora striderna på sajten?
– Det har varit en stor gränsdragningsdiskussion kring vad som är film. Vi har haft folk som är extremt intresserade av experimentfilm och så finns det tv-serier, med avsnitt och säsonger. Hur betygsätter man det? Om man tittar från affärssidan tror jag att man skulle ha mycket att tjäna på att inkludera tv-serier. Det skulle kunna bli många fler sidladdningar och diskussioner. För Kalle och Lisa är det inte så intressant att diskutera Pulp fiction för femtioelfte gången. Det som är spännande är att diskutera vad som händer i nästa avsnitt i Game of thrones eller Homeland. De som vill diskutera äldre filmer är en begränsad skara.
Vilken är din vision för Filmtipset?
– Det skulle vara en remake. Den skulle behövas skalas av, det finns så ohyggligt mycket funktionalitet som används så ohyggligt lite. Men då två största sakerna skulle vara mobilanpassning och att inkludera tv-serier. Vi har gått ut nu med att vi har nått vägs ände och inte orkar dra det här vidare. Vi har fått ett väldigt gensvar. Det har varit extremt glädjande. Om man hittar tillräckligt intresserade personer som kan integrera tv-serier som nästa stora koncept så tror jag att man kan nå någonstans.
Min bild är att det framför allt är cineasterna snarare än Kalle och Lisa som använder Filmtipset idag. Vad tänker du om det?
– Så är det. Och där måste man vara noga så man också tilltalar deras intressen. Samtidigt måste man göra sidan mer tillgänglig för ungdomar, med ett formspråk som vi är vana vid idag. Det är en väldigt plottrig och textfylld sajt. För fyra år sedan insåg vi att vi behövde en community manager, som sitter och svarar på mejl och ordnar tävlingar. Det är en halvtidstjänst som sköter mycket av det dagliga. Och som ärligt talat har ett större filmintresse än vi andra. Vi har väl hela tiden varit mer ”Kalle och Lisa” och inte haft den här cineastinställningen.
Vilka har hört av sig?
– De flesta är eldsjälar som säger att de gärna vill hjälpa till. Till exempel jobba gratis för sajten genom att verifiera filmer med mera. Ett antal har också hört av sig som har ett mer affärsfokus. Andra som vill gör en ideell förening av det. Vi håller fortfarande på att diskutera med flera intressenter om hur tekniken och driften fungerar, och även olika former av övertagande av både sajten och företaget.
Magnus Hoem berättar att man 2008 gjorde sajten Boktipset åt Bonnierförlagen, mer eller mindre modellerad efter Filmtipset. Han berättar också att Boktipset ganska nyligen relanserades med ett nytt utseende. När jag går in på sajten ser den fullkomligt normal och modern ut. Det är långt ifrån plottrigheten på Filmtipset. Här finns inga forum eller massa nördig statistik. ”Träffsäkra tips på böcker du inte läst”, lyder locktexten. Det tycks vara det bokläsande paret Kalle och Lisa som använder sidan, medan antikvariatstammis inte lär söka sig hit för att hitta likasinnade.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att beskedet om Filmtipsets eventuella död kom ungefär samtidigt som domen i målet mellan filmbranschen och Bredbandsbolaget.
Det framgår att Boktipset numera ägs av Adlibris och varje boktitel på sajten har en behändig köpknapp som leder raka vägen in i nätbokhandeln. En snabb kontroll på nätet avslöjar samtidigt att det upphottade Boktipset knappt har en tiondel av det kantstötta Filmtipsets besökarantal. Om inte alla plastformat sjöng på sista versen hade en dvd-återförsäljare kunnat vara en perfekt partner för Filmtipset. Kanske kan någon streamingsajt vara intresserad, även om det skulle bli pinsamt uppenbart vilket begränsat filmutbud de erbjuder sina kunder. Samma problem har trots allt inte Adlibris. På Filmtipset finns 113 223 filmer indexerade. Hur många av dem finns i lager på en genomsnittlig videobutik på nätet? Förmodligen en bråkdel av antalet titlar som går att hitta på Pirate bay.
Det var som att dammluckorna öppnades. Eller i alla fall som att de så sakteliga började ge vika. Inom överskådlig framtid skulle hur som helst allting finnas i piratbukten. Med ”allting” avsågs hela kulturhistorien. Så löd i alla fall det digitala löftet i början av 2000-talet. Eller rättare sagt: det var så jag uppfattade det, berusad av tanken på hela filmhistorien ett inom knapptrycks avstånd, och obekymrad över diverse praktiska omständigheter (som till exempel att de flesta filmrullar inte digitaliserats).
Själva piratkopieringen var kanske inte huvudsaken, men eftersom underhållningsindustrin var hopplöst efter, bekväm i affärsmodeller baserade på gårdagens format, fick någon annan sätta fart. Ungefär så.
Filmtipset är jämnårigt med Napster. Användandet av P2P-fildelningsprogrammet som skapades av bland andra The social network-bekante Sean Parker var visserligen mer inriktat på mp3 än avi. Bredbandsutbyggnaden hade bara påbörjats och filmfiler var fortfarande i tyngsta laget (det kunde ta något dygn innan nedladdningen var klar). Napster var hur som helst startskottet på den folkliga fildelningen som strax fick musikbranschen på fallrepet och filmbranschen att rusta med jurister.
Men hotet om stämningar mot upphovsrättsbrott skramlade länge tomt. Mycket av samvaron på Filmtipset under 00-talet utgick från tillgång till Pirate bay eller andra fildelningsalternativ. Jag gick med i Filmtipset samma vecka som jag började studera filmvetenskap. Året var 2003 och det var som att skriva in sig på två parallella introduktionsskurser för cineaster, med egna auktoriteter (David Bordwell respektive anonyma användare med myndiga omdömen om Robert Bresson eller Steven Spielberg) och kursplaner (Vertigo på 35 mm respektive grynig VHS-rip av Stan Brakhage).
I december 2005 startades en av alla regissörstävlingar i forumet: ”Vilken regissör är bäst av Fritz Lang och Hou Hsiao-hsien?” Medlemmarna hade tio dagar på sig att komma med ett svar. Alla dessa grälsjuka regissörstävlingar var trots allt en möjlighet att slipa på sina argument och ta del av en filmestetisk diskussion, förutom att de erbjöd ett utmärkt tillfälle att grotta ner sig i främmande filmografier. Bortsett från detta – och det bisarra i att ställa dessa båda disparata regissörer mot varandra – byggde medverkan i tävlingen helt uppenbart på illegal nedladdning.
Därför är det en händelse som ser ut som en tanke att beskedet om Filmtipsets eventuella död kom ungefär samtidigt som domen i målet mellan filmbranschen och Bredbandsbolaget. Enligt hovrättens beslut måste internetoperatören förhindra sina kunder att besöka Pirate bay. Domen lär vara prejudicerande för kommande piratmål. ”Det handlar bara om att upphovsrättsbranschen försöker skydda sin förlegade affärsmodell från teknisk disruption”, ryade Piratpartiet men det tycks som om luften har gått ur motståndet. Samtiden bekymrar sig över andra politiska strider.
Den passionerade kärleken till filmen kommer återuppstå i nya former oavsett vad som händer med Pirate bay och Filmtipset.
Det var 1996 som Susan Sontag skrev sin famösa essä i New York Times om att cinefilin var död, eftersom filmerna inte längre grep tag om henne som förr eller dominerade kulturlivet på samma sätt. Sedan dess har många argumenterat för att internet har skapat ett slags cineast 2.0, som båda är mer digital och global. Just Filmtipset råkar vara en inhemsk historia, men utbytet mellan specialfilmintresserade har aldrig varit rikare eller mer gränslöst. För de flesta av oss är trots allt internet det närmaste vi har kommit till det levande biografutbudet i New York under 60-talet, som formade Sontags cineastiska ideal.
Och på samma sätt som Sontag både hade rätt och fel i sin svanesång, kommer den passionerade kärleken till filmen återuppstå i nya former oavsett vad som händer med Pirate bay och Filmtipset.
Den 9 oktober 2017 stod det klart att Filmtipset får nya ägare och överlever. Läs Jacob Lundströms kommentar i FLM Weekend.
ENKÄT
1. Hur kom det sig att du började använda Filmtipset?
2. Vad har Filmtipset betytt för ditt filmintresse?
3. Hur upplever du att Filmtipset förhåller sig till filmkulturen i övrigt? Och hur har internet påverkat cinefilin i stort?
TALIAH POLLACK
Filmvetare
1. Jag började använda filmtipset 2004 när jag var 20 år och just hade börjat plugga statsvetenskap på Lunds universitet. Jag hamnade i ett gäng filmnördar som visade mig att film inte bara behövde vara mainstreamfilmen på bio. Genom att visa mig diverse undergroundfilmer öppnades min värld upp för vad film kan vara och jag var helt såld. Det var också det här gänget som introducerade mig för Filmtipset.
2. Eftersom jag blev medlem i så pass ung ålder har jag nästan betygsatt alla filmer jag någonsin sett, eftersom mitt riktiga filmtittande kom igång just vid denna tid. Det började med maratonfilmdagar med gänget där vi såg allt från Troma-filmer, Ghibli, Sagan om ringen till gammal splatterfilm, och gick vidare till återkommande besök på Fantastisk filmfestival och hyrande av asiatisk skräck på VHS. Efter varje film gick jag in på Filmtipset och betygsatte, och för varje fantastisk filmupplevelse fick jag tio nya tips.
Filmtipset hjälpte mig utforska vidare, att gå djupare in i filmvärlden och hitta min egen smak. Jag började följa vissa regissörer, nörda in mig i olika filmstudior och utforska specifika genrer. Jag kom in på europeisk konstfilm, avantgarde och John Waters. Göttade in mig i extremgore och tecknad barnfilm samt fick en större uppskattning till mainstreamfilmen som jag tidigare undvikit. Till slut hoppade jag av mina samhällsstudier 2008 och började plugga filmvetenskap.
Idag är jag författare och filmvetare, jag föreläser om fantasy och science fiction i film och litteratur i skolor. Jag är gift med en annan filmvetare. Så man kan verkligen säga att Filmtipset har format mitt liv. Många av de beslut jag gjorde var helt beroende av den kunskap och upptäckarglädje som Filmtipset gav mig. Jag och min man ser fortfarande så många filmer vi bara kan, och när eftertexterna kommer går vi direkt in på filmtipset och betygsätter, kollar vidare vad regissören har gjort förut, vem den ena eller andra skådisen är och var vi har sett hen förut. Lägger in filmen i listor, kollar statistik, har tävlingar med varandra och jämför betyg och antal filmer inom specifika genrer och år. Det skulle vara fruktansvärt sorgligt att se sidan försvinna.
3. Jag ser Filmtipset som ett alternativ till den övriga filmkulturen.
DANIAL BRÄNNSTRÖM
Chef för Cinemateket
1. 2001 rekommenderade en bekant sidan och jag avfärdade den rätt snabbt då jag tyckte forumet höll så låg nivå. Men eftersom jag letade efter ett sätt att hålla reda på vilka filmer jag sett återkom jag snart (och förälskade mig i forumet). Även om det innebar att jag fick lägga in en massa filmer i databasen för den var väldigt fokuserad på bred svensk och amerikansk film.
2. Inte så mycket betydelse för intresset i sig, som var stort både före och efter att jag använde sidan, men däremot så var det ett otroligt värdefullt sätt att minnas film. Att bläddra igenom gamla betygsättningar fick mig att minnas och ibland ifrågasätta mina minnen.
Jag är inte aktiv idag och har inte varit det på många år. Av många olika anledningar. Allt från att jag började jobba heltid till att jag tröttnade på mig själv i forumet och att det inte var enkelt att jobba med film och samtidigt betygsätta filmerna på Filmtipset.
3. Om jag börjar med internetåldern och dess påverkan på cinefilin kan jag känna att det skapat en generation som är närmast sönderspecialiserade. Nu finns ett utbud som inte var tänkbart när jag var ung. Plötsligt har folk sett allt från tjeckiska nya vågen, eller all science fiction-film som gjorts i Turkiet, eller snävat in sig på att se japansk punkfilm från 1979-1982. På gott och på ont. För samtidigt som till filmhistorien blir bredare och mer representativ av detta så ser jag ju också att kunskapen om den generella filmhistorien minskar. Och lite grann tänker jag mig att Filmtipset var en oas i detta. För många blev det ett sätt att bredda och fördjupa sina kunskaper och hjälpte användarna att gå från att vara specialister på en viss genre eller tidsålder till att titta även på andra typer av filmer.
MATS O. SVENSSON
Litteraturvetare och kritiker
1. Varför jag började använde Filmtipset minns jag inte längre. Men det var 2004, en tid då internet var öppnare och jag prövade mig fram för att hitta olika sidor och forum som jag trodde kunde passa mig. Jag hamnade troligen där efter att något slumpartat ha sett Taxi driver och fått en av mina första stora filmupplevelser. Den upplevelsen fick mig att vilja identifiera mig själv som filmintresserad. I början använde jag sidan ganska sporadiskt, men började efter ett tag att använda forumet mer och mer, och ju djupare mitt filmintresse intensifierades desto mer aktiv blev jag, och sidan i sig blev en motor för mitt intresse.
Jag vill ogärna överdriva men jag tror att det är mycket osannolikt att jag skulle arbeta professionellt med kultur utan Filmtipset.
2. Om inte allt, så väldigt mycket. Gränssnittet i sig uppmuntrade till att se mer film och förbättra rekommendationerna, och – vilket man inte ska sticka under stol med – få ”högre status” genom att kunna uppvisa ett stort antal betygsatta filmer. Filmtipset drev mig till att se film, mycket film, och kanoniserad film och slutligen väldigt smal film. På Filmtipset fick jag kontakt med människor som blev väldig betydelsefulla för min intellektuella utveckling, framförallt användarna 3rd man, Jake- och Nosferatu. Vi formade en virtuell gemenskap som drev mig till att utforska filmens historia, och dess skrymslen, en gemenskap som flödade över till det ”verkliga livet”. Vi kunde tala i timmar över telefon om film, estetik, kvalitet och olika filmtekniska grepp. Vi reste hem till varandra, tvärs över Sverige för att prata och se på film tillsammans. Jag vill ogärna överdriva men jag tror att det är mycket osannolikt att jag skulle arbeta professionellt med kultur utan Filmtipset, därför film som konstart inbegrep även andra konstarter, och blev en sorts omväg in till konst-, teater- och litteraturhistorien.
Som den vampyr jag är slutade jag också aktivt använda Filmtipset när sidan inte längre gav mig tillräckligt mycket. Annat kom också i vägen, så klart. En resa tvingade mig till ett filmuppehåll på ett halvår, och en dator utan större hårddisk eller dvd-spelare gjorde filmtittandet i postdigitala tidevarvet svårare. Betygsätter fortfarande film då och då, och brukar fortfarande kolla vilket betyg filmtipset spår att jag ska sätta. Även om min inställning till film är långt mindre dogmatiskt än den jag hade under min peak som filmtipsare så ger sidans algoritmer en mycket bra fingervisning.
3. Filmtipset som sida har alltid framstått för mig som lite frikopplad från den svenska filmkulturen, såväl den kommersiella som den icke-kommersiella delen. Jag kan självklart ha fel i det, men upplevde att Filmtipset befolkades av entusiaster och amatörer som i sig i hög grad saknade kontakt med dem som arbetade professionellt med film. Samma sak med de som drev sidan.
Men det var samma typ av entusiasm och amatörism som jag upplevde präglade fildelningssidorna, och t.ex. den person som rippade en VHS-inspelning av fem Stan Brakhage-filmer från en visning på RAI 1989. Filmtipset och internet förde människor med (film)intressen samman och gjorde det möjligt för även oss som kom från kulturellt mycket fattiga städer att ta del av filmhistorien på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Om man hade tillgång till bra nätverk kunde man inte bara enkelt få tag i Jean-Luc Godards Till sista andetaget utan även hans betydligt smalare filmer som Numéro deux.
Den ökade tillgängligheten som kom med infrastruktursatsningar på bredband har i allra högsta grad inverkat starkt på cinefilin. Att allt finns ett knapptryck bort har visserligen avmystifierat filmen något, en visning av en tidigare mycket ovanlig film blir inte lika speciell längre när den finns på Youtube, och alla rippar i låg kvalitet har nog också minskat känsligheten för det materiella. I internetåldern smälter exempelvis experimentfilm och videokonst samman eftersom den själva betydelsebärande materialiteten försvinner. Men den positiva inverkan har varit betydlig större, inte minst för de med specialintressen.
JONAS HOLMBERG
Konstnärlig ledare Göteborgs filmfestival
1. Jag började använda sajten i tonåren. Det var när sajten var helt ny, kanske 2001? I början var jag en väldigt dålig användare på Filmtipset, som saboterade databasen genom att lägga in mängder av påhittade filmer som inte fanns i verkligheten, till exempel en serie actionfilmer som hette saker i stil med ”Violent blood 5”. Men snart blev sajten större och då började jag också använda den mer på allvar, och Filmtipset blev faktiskt ganska viktig i min filmhistoriska bildningsprocess. Sajtens utformning uppmuntrade till att ”bocka av” filmer – det gav både tillfredsställelse som samlare och social status på sajten att ha sett många eller alla filmer av en regissör. På så sätt fungerade sajten som en cineastisk drivkraft, både för att se alla klassiker och för att upptäcka mer obskyra hörn av filmhistorien.
2. Den har betytt mycket. Det är faktiskt många filmer jag inte skulle sett om det inte vore för Filmtipset. Vissa filmskapare blev väldigt frekvent omtalade på sajten, fast de inte är särskilt kanoniserade i övrigt. Sådana alternativa filmhistorieskrivningar är väldigt uppfriskande. Om filmvetenskapen, Cinemateket och ett par nischade cineastiska pirattjänster var de viktigaste aktörerna i att forma och utveckla mitt filmintresse i de sena tonåren och tidiga tjugoårsåldern, så kommer nog faktiskt Filmtipset efter dem. Idag är jag inte aktiv. Känner inte samma behov av att bråka på internet eller ”bocka av” filmhistorien som jag gjorde tidigare. För ungefär fem år sedan slutade jag föra dagbok över alla filmer jag ser.
3. Jag har svårt att svara på vilken roll sajten har idag, eftersom jag inte använder den längre. Men helt klart mer undanskymd än tidigare. Tappet är väl del av en större rörelse, där specialiserade forum tappar i betydelse när nätsnacket flyttar in på Facebook och Twitter istället. Men även när Filmtipset var som störst var sajten relativt separerad från den etablerade filmoffentligheten. Det var relativt lite korsbefruktning mellan tidningar, filmkritiker och Filmtipset. Man hittade sina egna ämnen. När sajten var som bäst fungerade Filmtipset lite som en cineastisk motoffentlighet, där kulturen visserligen ofta var grälsjuk och grabbigt jämförande men också stimulerande. Under Filmtipsets storhetstid fanns det en nätutopisk stämning på sajten som var ganska underbar. I och med internet blev det plötsligt möjligt att navigera relativt fritt i filmhistorien hemifrån. På särskilda torrent-sajter och DC++-hubbar samlades ystra cineaster och skickade de mest obskyra delarna av Yasujirō Ozus, Věra Chytilovás och Stan Brakhages filmografier till varandra. Det var visserligen illegala sajter, men det var en fantastisk tid, när jag upplevde det som att filmhistorien öppnade sig och jag tänkte att det bara var en tidsfråga innan alla skulle få tillgång till hela filmhistorien och alla nya intressanta filmer hemifrån på ett enkelt och bra sätt.
Internet blir mer och mer koncentrerat, kontrollerat och kommersialiserat, och luften har gått ur den digitala dröm som nätevangelisterna talade om.
Jag var totalt övertygad om att internet skulle innebära en mer varierad filmkonsumtion och större möjligheter för den bästa filmen att nå sin publik. Tyvärr har det blivit tvärtom. Streamingmarknaden domineras av ett fåtal stora tjänster med ett utbud som ur ett cineastiskt perspektiv är betydligt fattigare än filmutbudet i videobutiken i en avsides småstad på 90-talet. Internet blir mer och mer koncentrerat, kontrollerat och kommersialiserat, och luften har gått ur den digitala dröm som nätevangelisterna talade om. Nu använder alla Facebook och Netflix. Det är en tragisk utveckling. Men parallellt utvecklas filmkulturen också på intressanta sätt genom internet, inte minst genom tillgängligheten till internationella nischmedier och nya nätcinefila uttryck som exempelvis den lustfyllda nätkultur som vuxit fram kring filmhistoriska stillbilder och tresekunderssekvenser. Och man måste komma ihåg att historien är ju inte slut. Det finns fortfarande en potential för en stark cinefil motoffentlighet på internet, som om den blev sant internationell och naturligt uppkopplad mot samtidens filmskapare skulle kunna skapa nya publiker, nya typer av diskussioner och bli en motor i den alternativa filmekonomin. Hur framtidens filmkultur kommer se ut är en djupt politisk fråga.
