“Den enfaldige mördaren. En av världens bästa filmer!”, säger Ronny Svensson till Hans Alfredson i dokumentären Svenska ord i bild och tal från 2006. Hans Alfredson skrattar och lägger till: “Ja, just det, som jag har gjort!”
Bortsett från att han tillsammans med Tage Danielsson stod orubblig på toppen av svensk kvalitetshumor under ett kvarts sekel, så var Hans Alfredson också en av Sveriges mest egensinniga och intressanta filmregissörer. Kronan på verket var Den enfaldige mördaren från 1982.
Hasses kontakt med filmande började i unga år. Hans far var ovanligt tidig med att skaffa en 16mm-kamera, och de första rörliga bilderna på Hasse är familjefilmer tagna i Skåne i början av 40-talet.
Pappa Folkes filmintresse i kombination med hans politiska engagemang mot nazismen ledde till att han via föreningen Anglo-Swedish Society kunde visa Chaplins Diktatorn under andra världskriget, när filmen ännu var totalförbjuden i Sverige.
Hasses filmintresse ledde till egna försök med 16mm-kameran, mest på skoj med vänner och på semestrar. Som sjuttonåring gjorde han Det misslyckade frieriet, ett tidigt prov på komedi med mörka understråk.
Hans första medverkan i en långfilm var i Ett svårskött pastorat 1958 efter en bok av Falstaff, Fakir, med lundensiska entusiaster framför och bakom kameran. Sten Broman producerade och regisserade gjorde Åke Ohlmarks, religionshistoriker, översättare och sedermera kontroversiell Tolkien-vetare. Hasse hade en mindre roll som redaktör.
Det dröjde till 1964 innan Hasse dök upp på vita duken igen, 33 år gammal. Då hade han redan profilerat sig som Sveriges roligaste man. 1961 hade han bildat AB Svenska Ord tillsammans med Tage Danielsson och med första revyn Gröna Hund på Gröna Lund så kom de att förnya den svenska humortraditionen. En av alla som gick och såg den var Ingmar Bergman, som i egenskap av konstnärlig rådgivare på SF tyckte att “de där grabbarna kan väl göra film”.
Sagt och gjort. Vintern 1963 började man spela in Svenska bilder. Hasses och Tages idé från början var att göra en så rolig film som möjligt, likt en bröderna Marx-film utan de tråkiga ramhistorierna med borttappade juveler och det förälskade unga paret. Här skulle det istället vara skämt på skämt, skratt efter skratt, utan handling. En liten mini-handling smög sig ändå in till slut: en kärleksjakt med Birgitta Andersson som jagar Hasse som i sin tur jagar Monica Zetterlund. Filmen gick bra och följdes av Att angöra en brygga 1965 med Hasse i rollen som fiskaren Garbo.
Men det var nästan alltid Tage som regisserade, både filmerna och revyerna. Hasse hade ännu ingen tanke på att själv börja regissera film.
Det skulle dröja till 1975 innan Hasse debuterade som långfilmsregissör, 44 år gammal. Då hade han visserligen provat att regissera revyn Åh, vilken härlig fred! på Dramaten 1966 och tv-serien Kvartetten som sprängdes 1973 efter Birger Sjöbergs roman. Men hans första film var något helt annorlunda. Ägget är löst! är baserad på en novell som Hasse skrev 1967, “Pojken i sjön”. Gösta Ekman spelar sonen till en industriman, spelad av Max von Sydow, som tillverkar stjärtkliaren “Nixitch” av ägg. Fadern kastar sin son i en tjärn efter att sonen försökt ta livet av honom.
Filmen vände uppochner på begreppet Hasseåtage: Filmens mörker och allvarsamhet kändes inte igen från deras tidigare verk.
Alfredson fick en guldbagge för Bästa regi, men många tyckte att filmen var konstig. Det är i alla fall sant att filmen inte liknande något annat: Ingen annan än Hasse hade kunnat, eller för den delen fått för sig, att blanda komedi, sång och dans, Oidipus-drama och en smula krigsfilm och baka ihop det till en samhällskritisk kommentar om vad vi gör med jordens resurser.
Filmen spelades till stor del in på Ambumsgården i Sälshög, några kilometer nordost om Tomelilla. Efter inspelningen av Äppelkriget 1971 hade AB Svenska Ord köpt denna 140 år gamla gård som gjordes om till filmstudio med en 200 kvadratmeter stor ateljé och plats för bland annat kontor, loger, verkstäder, förråd samt rum för inkvartering. Där spelades de flesta av Hasse & Tages filmer in, liksom filmer som Lars G. Thelestams Gangsterfilmenfrån 1974, Anders Lönnbros Lyftet från 1978 och delar av Bröderna Lejonhjärta.
Även Den enfaldige mördaren spelades in på Ambumsgården. Hasses andra film handlar om den harmynte Sven, “Idioten” kallad, som får jobb i stallet hos den ondskefulle fabrikören Höglund. Förlagan var ett avsnitt ur egna romanen En ond man som kom ut 1980, men karaktärerna var tagna ur verkligheten. Sven fanns i Hasses barndom, hette egentligen Jan och hade arbetat för en elak man som precis som i filmen hade försökt hindra honom från att ta körkort. Med på inspelningen var Hasses söner Daniel (som spelar en ängel) och Tomas (som spelar sonen till Per Myrbergs rollfigur) och det var via filminspelningarna med pappa som deras egna regissörsfrön såddes.
Att Hasse bestämde sig för att regissera igen efter sju år berodde delvis på att han en sommarkväll lyssnade på Verdis Requiem och ville göra en film som passade till musiken.
Verdis Requiem används rikligt i Den enfaldige mördaren, som komplement till Svens bibliska änglasyner. I slutet marscherar Sven med änglarna ackompanjerad till Dies Irae-satsen för att hämnas på Höglund. Ett mer pampigt klimax i en svensk film får man leta efter. En som imponerades var Ingmar Bergman: “Bara detta med änglarna! Va! Att bara göra det. Vem fan i svensk film kommer på att det ska komma tågande tre änglar med stora vingar på ryggen till musik av Verdi?”. Att de ser ut som medlemmar i Bee Gees och har guldrevolvrar i hölstret på sina glansiga trikåer gjorde inte greppet mindre djärvt.
Rollen som Höglund gjorde Hasse själv med bravur, och många fick i filmen skymta en ny sida av honom, långt ifrån Ruskprickar och Lindemän. Visserligen hade han spelat osympatisk karaktär i en allvarlig film förut, som mustaschlös byråkrat i Jonas Cornells Grisjakten, och även då fått strålande recensioner, men det här var på en annan infernalisk nivå.
Rollen som Sven blev Stellan Skarsgårds stora genombrott. Han kom att medverka i alla av Hasses 80-talsfilmer. Tillsammans skrev de även manuset till Jim och piraterna Blom.
Skarsgård har beskrivit regissören Hasse som raka motsatsen till Stanley Kubrick. Kubrick var perfektionisten som tog omtagning på omtagning, medan Alfredson kunde nöja sig efter ett par tre tagningar även om allt inte satt som en smäck: “Vi behöver inte hålla på, det blir så tjatigt, vi löser det i klippningen sen”. Det blev oftast bra ändå.
Efter Den enfaldige mördaren kom P&B 1983 och ett par år senare Falsk som vatten, en film som är värd ett särskilt omnämnande, inte minst i egenskap av den bästa svenska thrillern sedan Arne Mattssons Nattmara 1965. (De utspelas dessutom på samma gata i Stockholm: Danderydsgatan).
I Falsk som vatten gör också Tage Danielsson sitt sista filmframträdande. Han dyker upp i en cameo på en förlagsfest. Man ser hur mager och blek han hade blivit. Några månader senare dog han.
Ett par år efter Tages bortgång gjorde Hasse Jim och piraterna Blom om åttaårige Jim som förlorar sin pappa och uthärdar tillvaron med hjälp av fantasin. Att göra en film om sorg låg nära till hands: Hasse var bara femton år när han själv förlorade sin far och 1967 hade hans egen femårige son Mats dött efter sviterna av en elolycka i hemmet. Och nu hade hans närmaste arbetskollega och vän Tage just gått bort i cancer.
I filmen spelar Hasse Kolavippen, en lättsam version av Döden som hämtar de avlidna på flakmoppe och plockar ut stora sorgstenar ur brösten på de anhöriga – men den glimmande kärnan i mitten ska man behålla.
Vargens tid som kom 1988 var ett tidigt försök till en svensk fantasy-film, med handlingen kretsande kring romernas situation på 1500-talet. Filmen var ett inlägg i flyktingdebatten, och istället för att förlägga premiären på Rio Bio i Tomelilla, där alla AB Svenska Ords filmer hade haft premiär sedan början på 70-talet, så valde Hasse att ha premiär i Sjöbo i Skåne. Sjöbopartiet var då en het potatis, partiet som drev igenom en folkomröstning om flyktingmottagningen (som vanns av nej-sidan).
Premiären sågs inte med blida ögon av partiets starke man Sven-Olle Olsson, som kallade det hela för en “propagandagrej”.
Resten av biotittarna tyckte mest det var en kass film överlag, och den blev snabbt utnämnd till en kalkon. Hasse blev ledsen av sågningarna, så dålig tyckte han inte filmen var, men han började tvivla på sitt omdöme som regissör.
Vargens tid blev hans sista långfilm. Då hade han under 80-talet haft långtgående planer på att göra film på Frans G. Bengtssons Röde Orm med Stellan Skarsgård som den unge Orm Tostesson. Projektet gick i stöpet när Hollywood-producenterna såg ett tillfälle att göra om det till “Dallas i brynja”.
Han försökte även halvhjärtat få igenom en film om Ivar Kreuger men hade svårigheter att hitta finansiärer och la det hela på hyllan när han fick erbjudande om att bli Skansen-chef. 1996 gjorde han kortfilmen Älvakungen dyker upp som ingick i “stafettfilmen” 90 minuter 90-tal där tio olika regissörer fick regissera varsin episod. Men någon långfilm blev det aldrig mer tal om.
Vargens tid blev en olycklig slutkläm på en annars fin rad filmer. Med sin respektlösa blandning av melodram, svärta och drastisk humor, med en bubblande livsglädje i botten, gjorde Hans Alfredson avtryck som regissör. Eller som Ingmar Bergman skulle ha sagt: “En jäkla märkvärdig filmskapare”.
