Rubriken på Kulturnytt i P1 onsdagen den 7 juni är: ”Manusförfattare flyr filmen för tv.” Dramatikerförbundets Pia Gradvall berättar: ”Många känner att det inte är någon idé … Att man helt enkelt inte har råd. Det är väldigt dåligt betalt och tröskeln är väldigt hög. Man känner inte att idéer eller visioner tas tillvara eller får växa så som de kan göra i tv-produktion.” Pia Gradvall, som själv är manusförfattare, berättar vidare hur hon suttit i möten på SFI tillsammans med en producent och regissör. ”Jag blir inte ens tilltalad i rummet som manusförfattare. Det är som att man inte finns samtidigt som man skriker efter de originella berättelserna.”

Enligt manusförfattaren Erik Ahrnbom, som också intervjuas, handlar huvudproblemet i branschen om att filmvärlden av tradition är regissörsfixerad och att man allmänt måste höja manusförfattarens status och aktivt uppmärksamma manusförfattarens roll. ”Risken är större att man blir marginaliserad som manusförfattare om man jobbar med långfilm än om man jobbar med tv.” Han har vidare en lång utläggning om att en renodlad manusförfattare inte fått en Guldbagge för ett originalmanus. Mycket intressant diskussion, förutom att Erik Ahrnbom har fel. Men det kanske inte är så lätt att upptäcka (har jag märkt) när regissörer är väldigt noga med att fronta stort i öppningen med ”en film av” och sätta sitt namn först i manuskrediteringen i eftertexterna? När man kanske själv inte bryr sig eller förstår vad det innebär i praktiken tills man får skeptiska frågor som: ”Men hur mycket har du egentligen skrivit?” Trots att mycket i filmen bygger på självbiografiskt material.

Manusförfattare inom filmbranschen är inte så sexiga. Inte så mycket stjärnögd glamour, inte så mycket extrovert, narcissistiskt eller skört konstnärsego med rider eller demoner, heller inte högkulturella djur som författare som ger ut böcker på rätt förlag eller dramatiker som jobbar inom scenkonstvärlden. Ändå är det senare sammanhanget långt mycket mer processinriktat och kollektivistiskt. Det är fullt möjligt som författare att röra sig mellan de olika världarna (till och med göra några avstickare då och då till traditionell journalistik eller dokumentärt berättande), uppleva sig göra precis samma saker, men ändå få helt olika bemötande, reda pengar och kulturellt kapital.

Egentligen har jag festat nog i mitt liv, jag vet och tack den som påminner, men som en rätt talande bild kan jag tillägga att svenska manusförfattare har så låg ställning i filmbranschen att de ofta får bedriva någon typ av kamp för att ens bli inbjuden till sina egna prisfilifjonkeutdelningar på såväl GIFF som Guldbaggegalan. ”Men vaddå? Du är ju bara manusförfattare? Vi brukar inte … Eh … Göra såhär.” Lansering i utlandet? Där är det tyvärr ännu mer hopplöst. San Fransisco, St Petersburg, New Melbourne, Los Angeles, Transsylvanien, Montreal? Ja, det är bra ställen men du hittar inte dit. Du kanske inte ens vet om att du turnerar eller tävlar och blir heller inte upplyst av SFIs utlandsavdelning, producenten eller regissören (men får ett sms mitt i natten ”VI VANN” och man undrar ”VAD? KUL!” och får svaret ”TRIBECA”). En liten del av prispengarna som tillsammans landar på belopp med över sex nollor? Glöm det. Vi pratar om en djupt rotad kultur.

Manusförfattare är på ytan töntar. Manusförfattare har stora ögon och öron och snabba trummande fingrar. Envisa ardennerhästar med hela systemet fullt av referenser, bilder, omvärldsbevakning, poesi och rytm. På grund av de stora budgetar som krävs för att göra långfilm är utvecklingsprocesser generellt sett väldigt, väldigt långa och under den tiden behöver du vara bestämd och stark nog för att uthärda, tröska på, finslipa, sälja in, övertyga och ibland bära andra. Du tar hela tiden en risk både i förhållande till tid, pengar och material men också i förhållande till att du i dessa sammanhang ofta deltar formellt och informellt i workshops, utvecklingssamtal eller visar material för någon som sedan bestämmer sig för att ”låna” eller ”bli inspirerad av.” Tyvärr är min erfarenhet att filmbranschen är långt mycket mindre solidarisk och kollegial än både förlagsbranschen och scenkonstvärlden. Vi har inte ens koll på varandra. Vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på hur hierarkisk och konkurrensinriktad filmbranschen är.

För inte så länge sedan fick jag frågan av en känd filmregissör: ”Men vad skulle du säga att du fått? Att du skulle kunna ta med dig?” Mitt uppriktiga och självklara svar blev (efter en alldeles för kort konstpaus):

– Lita inte på någon. Låter helt sjukt, jag vet, också jävligt sorgligt och tråkigt, men så är det.

– Bli en bitch när det gäller att förhandla kontrakt. Ha allt på papper. Allt.

– Dela med dig av erfarenheter. Stärk andra i din egen bransch och de som gärna vill in, framför allt yngre kvinnor och de som på andra sätt breddar representationen vad gäller bakgrund och/eller udda idéer.

– Gör på ditt eget sätt.

Tillbaka till Kulturnytt i P1. Calle Marthin, filmkonsulent på SFI säger: ”Vi vill ha de (filmmanusförfattarna) tillbaka till långfilmen. För det första tror jag att man måste få rimligt betalt. För det andra tror jag att man måste få göra det avtryck man är satt att göra, det vill säga man kanske inte ska jobba om manuset så himla mycket efter det man skrivit klart, det innebär också att man måste skriva bättre så att ingen tror sig kunna skriva bättre än den som har det som jobb och det tredje är att man måste ge cred. Man måste säga: ’Det här är en film skriven av till skillnad från en film regisserad av’ … Då tror jag att vi kan få tillbaka författare till långfilmen.”

På några punkter har Calle Marthin helt rätt. Men i mina ögon är ett av problemen att man förutsätter att alla processer ska se likadana ut. Att ett filmmanus och en produktion av en film är en EU-standardiserad vara. Problemet är väl inte att man skriver om (om man nu gör det)? Problemet är väl att man i så fall dumpar manusförfattaren? Förlåt om jag låter självförhärligande, men hade jag gett mig i denna fråga (om att låta någon annan ha för stort inflytande på manus) hade exempelvis inte Apflickorna sett ut som den gjorde då många med mycket att säga till om inte såg den klassiska dramaturgin och/eller ville stryka spåret med den lilla flickan. Det var jävligt mycket som var konstigt, alltså. Hästar? Konstigt. Två tjejer som är tända på varandra? Konstigt. Två tjejer som tävlar? Konstigt. En riktningslös ilska? Konstigt. Att tonårstjejerna kom från olika klassbakgrund? Fel. Att de beter sig destruktivt? Konstigt det också. En flicka som har en egen sexualitet? Konstigt.

Jag tycker exempelvis att det är fantastiskt att Pia Gradvall och Dramatikerförbundet jobbar för att pengar ska avsättas till manusförfattare för att utveckla eget material, men jag skulle också vilja prata om hur man utvecklar manus och filmer och vem man involverar eller teamar upp med i den processen. Varför just en regissör? Varför inte en klippare? En scenograf? En skådespelare? En konstnär? En fotograf? Verkar det också konstigt eller omöjligt? Varför det? Jag har exempelvis aldrig haft ambitionen om att regissera själv, det verkar väldigt stort och jobbigt och gör mig rädd. Däremot vore jag en väldigt lam förälder om jag födde ut ett barn och sedan ba: ”Ha det så kul! Vi ser om jag känner igen dig nästa gång jag ser dig.” Jag älskar att tappa kontrollen på eget initiativ men inte att bli kidnappad. Jag älskar att släppa taget i en trygg miljö men inte att bli utnyttjad. Jag tror inte på prestige, jag tror inte på ensamma genier, jag tror på konstnärlig drivkraft och att följa den där den nu finns, om det så är hos en kostymör som hos en ljussättare. Ja, och jag tror på stora regissörer. Men jag tror också på en generell uppluckring och möjligheten att en regissör för en gångs skull kan koncentrera sig på att vara en jävligt kompetent arbetsledare, som en inhyrd projektledare på en byggarbetsplats som realiserar en konstnärs, arkitekts eller ett kollektivs ritningar och idéer.