Biologiska museet i Stockholm grundades 1893, i samma nationalromantiska anda som präglar grannarna Skansen och Nordiska museet, och delvis med samma syfte: att rädda det som räddas kan av den tid som flytt. Byggnaden är en pastisch på en medeltida norsk stavkyrka; inuti möter besökaren uppstoppade nordiska djur placerade i sin naturliga miljö, mot en målad fond av klippor, sjöar, hav och himmel. Den 31 augusti stänger museet, antagligen för gott. Eller hur man nu skall förstå det litet svårtolkade officiella beskedet: ”Det är osäkert när museet eventuellt kan öppnas igen.”
När det förra året ryktades om en sammanslagning av Etnografiska, Östasiatiska och Medelhavsmuseet blåstes det till strid, redan innan där fanns ett skarpt förslag. Att Biologiska lägger ned verksamheten för gott, har däremot inte orsakat någon debatt alls. Det är nästan en lika stor skandal som händelsen i sig. Inte minst borde vi filmintresserade kedja fast oss vid en uppstoppad älgko, organisera fackeltåg, skriva brev till samhället, eller åtminstone starta en facebookgrupp. För den som tvekar, kommer här sju anledningar till varför Biologiska museet, grundat före Lumières uppfinning, likväl är (var) världens främsta filmmuseum:
1. Ljuset.
Dioramat på Biologiska museet har ingen elektrisk belysning; det är dagsljuset som illuminerar djuren och miljöerna. Därför är upplevelserna helt olika en solig sommarmorgon eller en regnig hösteftermiddag. Bäst gör sig miljöerna vid växlande molnighet, då skuggor kastas och upplöses över mossor och trädstammar, och en plötslig solstråle kan förgylla en kungsörnsvinge. Det är en lika bra övning i ljussättning som att se en film fotograferad av Nestor Almendros, Sven Nykvist eller Gordon Willis.
2. Panorama.
Under 1800-talet kryllade det av rundmålningar i Europas storstäder. Besökaren stod på en plattform i mitten av en bild som i 360° återgav något storartat, kanske slaget vid Waterloo, eller ett sublimt landskap. Biologiska museet är det enda kvarvarande panoramat i Norden, och en av få intakta panoramabyggnader i hela världen. Det var förstås filmen som tog död på fenomenet, men den hade lärt sig mycket därav: om montage, om hur man fångar åskådarens uppmärksamhet, och om vilka genrer som går hem.
Biologiska museet är världens mest suggestiva filmmuseum. Vi borde vara mer rädda om det. Men passa på att gå dit – ni har till sommaren på er.
3. Det förfilmiska.
När filmen väl uppfanns i slutet av 1800-talet, så hade den alltså haft många föregångare. För flera av dem, såsom det nyssnämnda panoramat, men också vaxkabinettet och wunderkammaren, betydde filmmediets uppgång i praktiken deras fall. Biologiska museet, som är en kombination av alla tre, påminner oss om att konstformer och åskådarpraktiker är historiska. Och att de en gång kommer att ersättas av något nyare och bättre.
4. Livlikhet.
Alla vet att uppstoppade djur är döda, men tittar inte den där brunbjörnen på mig…? När filmen var ung gick den ofta under namn som ”levande bilder”. Det var det nya mediets förmåga att imitera livet självt som imponerade. På svenska har vi tanken kvar (även om den sällan tänks), när vi går på bio. Från biografen till biologin är steget aldrig långt: bägge firar livet genom att studera det, tämja det, rama in det och ställa det till beskådan.
5. Natur vs. kultur.
På Biologiska museets fasad står: ”Nordens djurvärld, sedd i naturen”. Det är inte den ursprungliga texten, som löd ”Djurlifs panorama: Utan motsvarighet i verlden”. Men båda parollerna är lika underbart motsägelsefulla. Sedd i naturen – ja, fast inomhus då, och mot inträde. Då är den äldre varianten ärligare: det djurliv vi får se har ingen motsvarighet i världen, där lokatter och näbbmöss sällan poserar så snällt. I dessa paradoxer ryms också filmens suspension of disbelief.
6. Hitchcock.
Att gå omkring i Biologiska museet är som att befinna sig i en film av den mest filmiska av filmskapare. Och inte bara för att Hitchcock stoppade in uppstoppade djur i så många av sina filmer, utan för den suggestiva miljön i museets halvmörker, där man väntar sig att hemliga dokument skall byta ägare, lönnfacksnycklar överlämnas och knivblad blänka till.
7. Diorama.
Det är ingen tillfällighet att tekniken uppfanns av en viktig figur för fotografin, Louis Daguerre. Vad det rör sig om, är en tredimensionell modell framför en målad bakgrund som ger ett illusoriskt djup. Med andra ord själva grundföremålet på naturhistoriska och etnografiska museer, en filmisk favoritmiljö från trettiotalets screwball (Ingen fara på taket) via MGM-musikaler (New York dansar) till nollnolltalets familjekomedier (Natt på museet). Att Biologiska museet var det första museet i världen med att använda diorama, verkar ingen bry sig om längre.
Listan kan göras längre, eftersom Biologiska museet är världens mest suggestiva filmmuseum. Vi borde vara mer rädda om det. Men passa på att gå dit – ni har till sommaren på er. Det är onekligen en viss symbolik i att Biologiska museet stänger ungefär samtidigt som den nya djurgårdsattraktionen ”Vikingaliv: A True Adventure” invigs ett stenkast därifrån. Ut med det gamla, in med det nya, ännu äldre.
Biologiska museets ägare är Stiftelsen Skansen, som en gång bildades för att rädda bagarstugor, fäbodar och härbren undan modernitetens och den snabba samhällsutvecklingens framfart. Nu är det museerna som är utrotningshotade, snart helt utbytta mot upplevelsecentra, utställningshallar och True Adventures. Inte minst ur det dystra perspektivet borde Biologiska museet få vara kvar, nu med det utvidgade uppdraget att också vara ett museimuseum; en plats för att studera vad museer egentligen var för något. Att låta detta världsunika museum bli en undantagsstuga, är verkligen biologisk enfald.
