Vad har du för reflektioner kring den pågående debatten om manusförfattarens ställning inom svensk film och tv?
Jag är så glad att det äntligen pratas om de problem och den brist på respekt som många manusförfattare möter. Alla de erfarenheter som Pia Gradvall, Josefine Adolfsson, Cilla Jackert och flera andra kollegor har delat med sig av, har förstås jag också varit med om. Att vara manusförfattare är oftast det bästa yrket i världen, men ibland blir man så less på branschen och på hur det fungerar att man bara vill ge upp. Men det kan man ju inte. För manusförfattarnas ställning och arbetsvillkor handlar om svensk films framtid.
Min egen erfarenhet efter 20 år i branschen är att de bästa projekt jag varit inblandad i har skapats i situationer då jag arbetat med människor jag tycker om och där producenter och regissörer verkligen har lyssnat på min ursprungliga vision som upphovsman. Vilket ju borde vara rätt naturligt, med tanke på att manusförfattaren har levt med historien längst och känner karaktärerna bäst av alla. Sedan har vi alla ställt oss till varandras och berättelsens förfogande för att göra den så bra som möjligt. Men alltför många gånger är det tyvärr precis som Rita Mae Brown beskriver det: ”You sell a screenplay like you sell a car. If someone drives it off a cliff, that’s it.”
Att vara manusförfattare är oftast det bästa yrket i världen, men ibland blir man så less på branschen och på hur det fungerar att man bara vill ge upp.
Och visst. Man kan ju alltid bli cynisk för att överleva. Risken är bara att man blir en jävligt mycket sämre författare på kuppen.
Hur skiljer sig de ekonomiska och konstnärliga villkoren för att skriva för film respektive tv?
Vad gäller långfilm så är min erfarenhet att problemet för manusförfattaren är att det grundläggande arbete som krävs för att bygga karaktärer och en struktur till historien du vill berätta betalas dåligt. Det vill säga att skriva synopsis, treatment och storyline. Och det tror jag är en av hemligheterna bakom filmer som inte fungerar. Man har ägnat alltför lite tid åt denna första fas, som enligt min åsikt är helt avgörande för om manuskriptet sedan blir bra eller inte. Men eftersom betalningen i den här första fasen inte står i paritet med det arbete man utför, så är risken stor att man skyndar vidare – eller tvingas ta ett annat projekt vid sidan av – för att klara sig ekonomiskt. Jag skulle önska att SFI gav producenterna ett ekonomiskt incitament för att verkligen kunna finansiera sina manusförfattare i treatment/storyline-fasen, som alltså enligt min erfarenhet är helt avgörande för manusets och filmens konstnärliga kvalitet.
Och tv?
Jag tycker att det är lättare att ta god tid på sig när jag skriver för tv. Jag har också alltid upplevt det som att manusförfattarens respekteras mer när jag skriver för tv. Där är det mer upphovsmannen än regissören som är berättelsens avsändare. När jag skriver för tv så lanseras det dessutom ofta som ”en tv-serie av Peter Birro”. När jag skriver manus för film är jag som upphovsman plötsligt inte intressant längre och mitt namn swischar bara förbi i förtexterna innan den sedvanliga formuleringen kommer: ”En film av XX (regissörens namn).”
Vad tror du det beror på?
Det är väl den gamla auteurtraditionen. Att den geniale regissören är ensam upphovsman till filmen. Men det är ju förutom i få undantagsfall – i Sverige bland andra Lukas Moodysson, Lisa Langseth, Ruben Östlund – inte sant.
Manusförfattaren och regissören Paul Haggis sa en gång: ”There is only one original artist in film, and that’s the writer. After him, everyone is an interpretive artist”. Jag tycker att det är huvet på spiken, faktiskt. Och jag bara älskar när Ken Loach på filmaffischen till den mästerliga Jag, Daniel Blake, som en självklarhet skriver sin manusförfattares namn, Paul Laverty, med lika stora bokstäver som sitt eget. Men det är kanske för att Ken Loach är socialist? Något för svenska regissörer att ta efter är det i alla fall!
Ibland får man slåss som ett djur för att inte förlora kontrollen över sin historia. Det är många som vill lägga sig i och skriva om, särskilt när man gör film.
Själv har jag haft turen att få arbete med många fantastiska regissörer: Agneta Fagerström Olsson (som också var medförfattare till våra tv-serier), Mikael Marcimain, Per Fly… Det har alltid funnits en ömsesidig respekt för varandras kunnande och en djupt rotad insikt att en film bara kan bli riktigt bra om man arbetar tillsammans mot en gemensam vision.
Jag menar, hur hade Vittorio de Sicas filmer sett ut om inte manusförfattaren Cesare Zavattini funnits vid hans sida? Och vad för slags film hade Steven Spielberg gjort om inte Melissa Mathison skrivit det rörande och djupt mänskliga manuset till E.T.? Jag bara undrar.
Men det är klart, ibland får man slåss som ett djur för att inte förlora kontrollen över sin historia. Det är många som vill lägga sig i och skriva om, särskilt när man gör film.
Det är precis som Josefine Adolfsson skriver i sin personliga och pricksäkra artikel i FLM: ”Jag älskar att tappa kontrollen på eget initiativ men inte att bli kidnappad. Jag älskar att släppa taget i en trygg miljö men inte att bli utnyttjad. Jag tror inte på prestige, jag tror inte på ensamma genier…” Det går inte att säga det bättre.
Vad jobbar du med för projekt just nu?
Jag har en spännande svensk film på gång som jag skriver ihop med min kollega Oscar Söderlund och som jag hoppas att vi kan berätta mer om inom kort.
Inspelningen av filmen om Ted Gärdestad som du har skrivit manus till pågår för fullt. Hur går det?
Jag är inte manusförfattare till filmen om Ted.
Varför inte? Vad är det som har hänt?
Efter det att jag slutfört mitt arbete har mitt manuskript bearbetats av regissören Hannes Holm och producenten Lena Rehnberg på ett så omfattande sätt att jag inte längre kan stå bakom det. Jag har därför i samråd med producenten valt att ta bort mitt namn från filmen.
Kan du ge något exempel på en avgörande ändring av manus?
Jag kan inte prata mer om detta.
Hur känns det att ett manuskript som du arbetat med inte längre är ditt?
Jag kan inte prata mer om detta.
Men om vi håller det mer generellt, vad har du då lärt dig av dina erfarenheter som manusförfattare för film?
– Lyssna på kritik och var öppen för andras idéer, men glöm aldrig din egen vision, vad det är du själv vill berätta, vad det var som fick dig att börja skriva manus till den här filmen. Efter hundra manusgenomgångar och långa notes från otaliga medproducenter, tv-stationer och finansiärer är det lätt att gå bort sig och förlora sin egen konstnärliga kompass.
Det är i mötet med en lyhörd regissör som ett manus kan lyfta på riktigt – för mig är det oftast det roligaste momentet i hela processen.
– Försök att hitta sammanhang där du får arbeta med en regissör som uppskattar och värdesätter samarbetet med dig som manusförfattare. Det är i mötet med en lyhörd regissör som ett manus kan lyfta på riktigt – för mig är det oftast det roligaste momentet i hela processen.
– Var stolt över ditt yrke. Skriv skriv skriv! Utan manusförfattare stannar filmsverige.
– Och det viktigaste av allt var det Fellini som sa: ”No matter what happens, always keep your childhood innocence. It’s the most important thing.”
Filmen Ted – för kärlekens skull får biopremiär i jul. Som manusförfattare till filmen anges numera istället regissören Hannes Holm.
