FILM. Nocturama (Bertrand Bonello, 2016). Se filmen här.
Alienation, leda, missnöje och uppror har varit återkommande teman i Bertrand Bonellos filmer. I Le pornographe från 2001 utför en grupp ungdomar ett tyst uppror och i De la guerre från 2008 ansluter sig en deprimerad filmskapare till en mystisk organisation som verkar vara något slags hybrid av rekreationscenter och militärt träningsläger.
I Bonellos senaste film, Nocturama, löper han linan ut och gör en film om ett gäng ungdomar som utför ett antal bombattentat i Frankrikes huvudstad. Till skillnad från De la guerre är motiven i Nocturama outtalade. Utöver en kommentar som nämns i anknytning till en skoluppgift, och som skulle kunna tolkas som civilisationskritik, sägs inget om varför detta attentat genomförs. Å andra sidan behövs inte en sådan motivering. Den går att utläsa i karaktärerna, och vi känner igen den.
Nocturama är uppdelad i två delar varav den ena visar förberedelserna och utförandet av attentaten medan den andra skildrar kvällen och natten därefter. Den första delen utgörs av en välorkestrerad och fartfylld rundtur där betraktaren följer karaktärerna som förflyttar sig runt i Paris. Märkbart spända rör de sig runt i staden och tar sig in i inrikesministeriet lika ledigt som de byter tunnelbana. Den första delen av Nocturama kan betraktas som en stadssymfoni, som trots att Bonello verkar vara relativt ointresserad av att dokumentera staden liksom fångar den just för att han respekterar den.
Filmens andra del utspelar sig efter attentaten och skildrar hur gruppen möts upp och tillbringar natten i affärsgallerian La Samaritaine, där de vilar, väntar in morgonen och tar för sig av det som gallerian har att erbjuda. Inte heller under filmens andra del diskuteras dåden bortsett från rent praktiska detaljer. Karaktärerna är inte oberörda, men de visar ingen ånger. Moralkakan kommer visserligen senare, men det är som om Bonello, i en sympatisk gest, låter knatteterroristerna smaka på kakan innan den serveras.
Berättelsen i Nocturama har en enkel kronologisk grundstruktur: före, under, efter; men genomgående använder Bonello tidshopp och tillbakablickar som ibland leder tillbaka till nya sekvenser och ibland till scener vi tidigare skådat och som vi får återse från ett annat perspektiv. Denna berättarteknik, som så ofta använts för att förklara, bekräfta och bevisa, har i Nocturama en helt annan funktion. Den destabiliserar ett på förhand givet händelseförlopp och den flyttar fokus från attentatet som en helhet till händelsernas minsta beståndsdelar.
För en processuell film som är helt centrerad kring frågan om hur snarare än varför är det logiskt att till och med dess förklarande partier undviker förklaringar. Istället används dessa tidshopp och tillbakablickar för att binda karaktärerna samman. Bonello har ansträngt sig för att gruppen ska vara så heterogen som möjligt, och karaktärerna har olika ursprung och åldrar. Trots att dessa personer troligtvis aldrig skulle träffas, än mindre göra något tillsammans, så framstår de som en sammansvetsad grupp.
Men kanske är det fel att tala i termer av metallsammanfogning här? Den osynliga kommittén föredrar att – med hänvisning till Deleuze och Guattari – tala om molekylära flöden: ”Det är på detta sätt som uppror förlängs: molekylärt, omärkbart … Inte därför att de verkställer ett politiskt program, utan därför att de sätter igång revolutionär-blivanden. Därför att upplevelsen av dem lyser med ett sådant sken att de som har erfarit det måste förbli det troget och inte skiljas åt, utan skapa just det som saknades i deras tidigare liv.”
Kanske är det just detta som frammanas genom Bonellos uppstyckade berättande. I ett möte mellan två personer tillåts vi betrakta de respektive följderna för båda personerna: vi kan se hur leda, nervositet, mod och glädje sprids, smittas och bärs vidare. Nocturama är kanske egentligen inte en film om terrorism och den erbjuder kanske inte heller – trots dess titel – en vy över nattlig aktivitet. Istället är filmen en fascinerande mikroskopisk studie av upprorets molekyler.
