Efter den konstnärliga sommartorkan på de amerikanska biograferna kom debatten om filmkonstens dalande relevans som ett brev på posten under hösten. Vi har hört det förut förstås – när ljudfilmen kom, när televisionen kom, när videon kom, när internet kom, när Mad men kom, etc. – och när intressanta premiärer började dugga lika tätt som höstregnet infann sig lugnet igen. Hur kan filmen vara död när Min pappa Toni Erdmann går på bio?
Men det finns inget enklare än att bara vifta bort olyckskorpar med panglossiansk nonchalans. Och bara för att filmen har överlevt tidigare larm om systemkollaps betyder inte det att långfilmen kommer att finnas för evigt. Så vad är det man talar om när man talar om filmkonstens förlorade betydelse?
The New Yorkers filmskribent Richard Brody plockade förtjänstfullt isär angreppspunkterna under rubriken ”Why movies still matter”. Bland annat genom att påpeka att det som räknas som relevant av samtiden kanske säger mer om samtiden än om filmerna. Det är till exempel inte undra på att lättstreamade tv-serier som tar upp brännande ämnen premieras i de sociala mediernas och det politiserade tjattrandets tid.
Definierar verkligen potentiell viralitet hur betydelsefull en konstform är?
Det har redan rasat debatter om huruvida tv-serien är den nya romanen. I fallet Black mirror, som piggt exploaterar vår tids digitaliseringspanik, är dock tv-serien snarare den nya spaningstexten om farorna med modern teknologi. Men definierar verkligen potentiell viralitet hur betydelsefull en konstform är?
Och var det verkligen bättre förr? I backspegeln tenderar klassikerna att skymma sikten. Vi minns gärna Hitchcocks Fönstret åt gården, Elia Kazans Storstadshamn och Nicholas Rays Johnny Gitarr från 1954 men glömmer lätt den samtida filmkrisen – efter kriget hade biobesöken i USA minskat med nästan hälften. Och klassiker är förresten inte sällan filmer som möttes med skepsis vid premiären, men sedan har kommit att omvärderas, Rays film är ett exempel.
Var det verkligen bättre förr? I backspegeln tenderar klassikerna att skymma sikten.
Filmprofessorn David Bordwell jämförde på sin blogg 2016 med det katastrofala amerikanska filmåret 1966. Årets mest framgångsrika filmer hette Hawaii och Bibeln… i begynnelsen (shoutout till Ulla Bergryd). Men vi kommer hellre ihåg det minnesvärda undantaget: Vem är rädd för Virginia Woolf? med Elizabeth Taylor och Richard Burton.
Så sitt lugnt i biostolen. Bordwells avslutande tips till bekymrade cineaster tål att citeras: ”Forget the zeitgeist; it likely doesn’t exist, apart from marketers’ dreams and journalists’ deadlines. Forget the cultural conversation; there’s not only one. Seek out the films that matter to you, and not ‘to us.’ Stay classy!”
