Barnet är onekligen ett av filmmediets favoritmotiv. Det tidigaste dyker upp redan vid historiens allra första publika filmvisning på Grand Café i Paris 1895. Det är Auguste Lumières egen lilla guldklimp Andrée som matas vid frukostbordet och det hela dokumenteras av farbror Louis bakom kameran. Filmen heter Le repas de bébé (”Barnet äter frukost” på svenska) och blev den första i en oändlig rad av filmer som visar fram barn under mediets första decennium. Här är exempelvis några av titlarna ur Edisons filmkatalog från 1902: Babies playing, Babies quarrel, The twin’s tea party, Washing the baby, Nursing the baby, Children in the nursery, Boys sliding, Children bathing, Babies rolling eggs, Crying for his bottle, Baby acrobat, Annual baby parade, The baby and the puppies, Cry baby…
Just barnets roll i filmhistorien är fokus i Mark Cousins senaste essäfilm A story of children and film – eller Barn i film, på svenska. Mark Cousins är ju irländaren bakom den suggestiva, smått geniala, 15-timmarsserien The story of film som räddade det svenska tv-utbudet i somras. Här har han satt samman klipp ur 53 olika filmer från 25 olika länder. Många av dem är regisserade av kvinnor, många nog bortglömda eller okända för de flesta. Vi möter blyga barn och arga, sådana som spelar apa och sådana som tar ett större ansvar än de borde behöva. Vi ser fattiga ungar konfronteras med rika, vi ser de som fantiserar, dagdrömmer och hittar på. Vi återser Razieh i Den vita ballongen, Josefin i Hugo och Josefin, lille John i Chaplins pojke, Elliot i E. T. och Antoine i De 400 slagen.
Klippen vävs samman av Cousins reflekterande stämma, den nästan sjungande irländska accenten som på samma gång är sövande och stimulerande, han ställer frågor, associerar hit och dit och knyter ihop det hela med hjälp av en ramfilm som visar hur hans syskonbarn beter sig framför en statisk kamera. Varje känsla och personlighetsdrag de två visar upp under loppet av en halvtimme återfinns i filmhistorien, menar han. Somliga mer än andra, vissa koncentrerade till vissa nationer, en del tidstypiska.
Alla filmbarn är dock inte representerade i Cousins essä. Skräckfilmsbarnen, till exempel, eller Krigsofferbarnen. Jag tror att regissören medvetet valt bort dem såsom varande schabloner. För barnen i A story of children and film är inga Barn i betydelsen representanter för något idékluster. Det är inte symboliska, utan levande, ungar vi möter – och Cousins har lyckats gräva fram sekvenser där de är så levande att duken sprakar.
Gravt underrepresenterade är också flickorna. Nästan så pass att filmen kunde döpas om till A story of boys and film. Men det är inte Cousins fel; det är så filmhistorien ser ut. Och i ett internationellt perspektiv till stor del fortfarande ser ut eftersom myten att ”tjejer kan identifiera sig med killar men killar kan inte identifiera sig med tjejer” ännu lever kvar. Men sanningen är den att tjejer och killar är barn är människor och vi alla älskar bra film om starka personligheter – oavsett ålder. Mark Cousins stora gärning är att han påminner oss om den sanningen och det kan man älska honom för.
