Årsbästakalendern är vår nedräkning av 2016 års 24 bästa biopremiärer.
Nicolas Winding Refns Neon demon hamnade på tredje plats när Cahiers du cinéma häromveckan offentliggjorde sin rankning av 2016 års bästa filmer. Inte för att vi ska svälja deras syn på saken, men det är intressant att fundera över varför filmen knappast lär hamna lika högt på svenska årsbästalistor (inte den här heller). Nu är det här inte en text om den svenska filmkritikens fallenhet för socialrealism (fast kanske lite) men onekligen premieras psykologisk trovärdighet framför estetisk excess och därmed diskvalificerar sig Neon demon direkt. Jag ogillade verkligen Winding Refns förra film Only god forgives – gjord med poserande kvinnohat, utstuderad avsmak och Ryan Gosling – och Neon demon förföljs delvis av samma problem men den utgår åtminstone inte från ett manligt stenansiktes perspektiv.
I Neon demon bor våldet granne med skönheten. Vi får följa en purung kvinnlig modell i Los Angeles, som får höra att hon ser ut som ett rådjur i helljus och snart blir hett villebråd för rovaktiga män och avundsjuka kollegor (och filmen för onekligen tankarna till makabra sagor som Rödluvan och Snövit). Vi har sett ond stiliserad död i modebranschen på film förut, till exempel i Arne Mattssons Mannekäng i rött från 1958 och Wong Kar-wais nästa film ska tydligen handla om mordet på Maurizio Gucci. Det är helt enkelt en tacksam miljö, men det är sällan någon tar det lika långt som Winding Refn. Neon demon är en film som är lika besatt av skönheten och uppslukad av ytan som världen den skildrar, vilket skänker autenticitet till det motbjudande spektaklet. Jo, visst är det lika äkta som Ken Loachs senaste.
2016 års bästa biofilmer:
18. Neon demon (Nicolas Winding Refn, USA)
19. Don’t breathe (Fede Alvarez, USA)
20. Systrarna (Hirokazu Kore-eda, Japan)
21. Hotellet (Kristian Petri, Sverige)
22. A bigger splash (Luca Guadagnino, Italien)
23. Heart of a dog (Laurie Anderson, USA)
24. Djungelboken (Jon Favreau, USA)
