Tid i film – vad är det? En manipulation av verklig tid och rum, en tillrättaläggning, ett rum för att uppleva, reflektera och minnas, i bästa fall ett utrymme för en berättelse eller ett minne. Tid i film är också själva tiden det tar att se en film. Jag tar mig tid att se den här filmen. Vad betyder det? Varför låter det så överlagt, så aggressivt – att ta sig tid? Som en erövring, eller åtminstone en aktiv handling. Och så ett spår av skuld och skam.
Jag ser till exempel gärna en film om bergsklättring i Himalaya – men jag skulle aldrig sätta min fot där i verkligheten. Inte för att jag har något emot berget, eller bergsklättring. Snarare är det så att jag aldrig skulle våga. Men den intressanta frågan är kanske inte vad jag väljer att titta på som jag valt bort i in real life – utan vad den virtuella upplevelsen av bergsklättringen gör med mig? Är filmtittandet ett slöseri med tid?
Just nu skriver jag om film. Det är också ett sätt att hålla fast filmen, att frysa minnet av den i tiden, eller snarare på pappret – eller jag menar skärmen. Men är det fortfarande film? Film som blir tecken på en skärm? Jag inbillar mig att jag skriver om film för att få filmen att stanna hos mig. Tid är ständig rörelse. Jag kan intala mig själv att jag har fångat tiden, men den försvinner bort i nästa stund. Precis som med film. Eller som Kevin Spacey säger om Keyser Söze i slutet av De misstänkta: ”And like that, he’s gone!”
Tid i film är en gåva. En leksak som aldrig riktigt blir min. Maskinen som lever sitt eget liv. Tidsmaskinen. Den letar efter att bli återanvänd i någon annans tid, i någon annans blick. Tid i film är bedrägeri. Är det därför så många filmer handlar om bedragare, svindlare, förförare och förförerskor?
Tid i film handlar om att få tiden tillbaka. Filmen finns ju där, i bästa fall nedfryst i arkiv, i väntan på att bli digitaliserad. Mina favoritfilmer har jag hemma i en bokhylla. De sitter där och väntar på mig, när jag ska ta mig tid. Vetskapen om att jag kan se dem när som helst, närhelst jag ger mig tid, gör mig särskilt lycklig. Filmerna är en sorts livselixir, de ger mig pånyttfödda chanser att leva om mitt liv. Och det finns exakt så många liv som det finns filmer.
Jag är en stalker på väg in i zonen och jag vet att jag kommer att återvända till fru och barn. Jag är kvinnan på färjan mellan New Jersey och New York. Hon som står vänd mot havet och aldrig kommer att vända sig om, och som Mr Bernstein, Leland Archer eller Barton Fink kommer att tänka på varenda dag i återstoden av deras liv. Jag är Mason, sju, tolv och 15 år och jag är trygg i att någon, faktiskt en känd filmare, har sett mig och förvandlat mitt liv till en vacker och gripande berättelse.
Tid i film är en melodi. Eller minnet av en melodi. Det är ingen särskild melodi, och precis som med förälskelser kan man inte förklara varför det blev just den. Men sedan finns den där och tar oväntat form på duken eller skärmen, som ett spöke.
Den dyker upp på en strand utanför New York, i en film av Woody Allen, eller på en utomhusbio i Aten, där den glödande technicolorn och Fred Astaires röst under stjärnorna plötsligt får tårarna att rinna nerför mitt ansikte. Jag gråter över något som jag aldrig har haft. Tid som jag aldrig har upplevt. Film är fejkad tid. Film är en tjuv. Så varför gör jag det? Varför låter jag filmen ta min tid? Jag vet inte. Jag vet bara att varje gång gör jag det lika villigt, precis lika lycksalig som Schwarzenegger när han sätter sig i stolen hos Recall för att få sig en dos fejkade minnen av en resa till Mars.
