Boyhood-regissören Richard Linklaters nya film, Everybody wants some, har tagit sitt namn från en Van Halen-låt. En svensk direktöversättning till Alla vill ligga hade inte varit missvisande. En handfull nykomlingar med baseballstipendium anländer till ett college i Texas i augusti 1980, tre dagar före terminsstart. En helg av festande, flirtande, knullande, baseball och male bonding väntar, innan filmen slutar när första lektionen tar sin början.
Everybody wants some marknadsförs som en ”spiritual sequel” till Linklaters Dazed and confused från 1993. Föregångaren utspelar sig i stället under en dag/natt i maj 1976, och inleds med terminens sista lektion på junior high och high school i en stad i Texas. De blivande high school-eleverna nollas; folk driver runt i bilar, hänger på biljardhallen och festar i skogen.
Kopplingen mellan filmerna är logisk: personerna i Dazed and confused skulle fyra år senare ha kunnat hamna på samma college som i Everybody wants some. Det är ensemblefilmer där ett batteri av rollfigurer förtjänstfullt gestaltas av unga okända skådespelare – några i Dazed and confused gick vidare och blev stora stjärnor, som Matthew McConaughey, Ben Affleck och Milla Jovovich; samma öde väntar säkert flera av de medverkande i den nya filmen.
Men där Dazed and confused är ett brett porträtt av alla de typer (och för all del; stereotyper) som förekommer i skolan – nördarna, fotbollskillarna och partytjejerna, pennalisten, pundaren och överliggaren – ägnar sig Everybody wants some uteslutande åt ”the jocks”. Den ryggdunkande regissören Linklater lämnar aldrig baseballspelarnas grabbiga perspektiv, vilket gör det svårt att engagera sig. I Dazed and confused är det inte så värst långt från den ena gruppen till den andra: alla är på samma fest, alla pratar med varandra och alla ges om inte djup så i alla fall sympatiska drag (utom möjligen Afflecks sadistiske mobbare).
Dazed and confused är också en för genren ovanligt osentimental uppgörelse med nostalgin. ”If I ever start referring to these as the best years of my life, remind me to kill myself”, lyder en nyckelreplik. Alltså ett omedelbart avståndstagande från en tillvaro som på ytan verkar sorglös, men där fler än en person går omkring med en gnagande tomhetskänsla. Everybody wants some är en film om 80-talet som känns som att den är gjord på 80-talet, den andas mer Deltagänget än Dazed and confused. Symptomatisk är den sömndrucket distanslösa slutrepliken: ”It’s gonna be a good year.”
Richard Linklaters nästa projekt är en tv-serie baserad på hans familjekomedi School of rock. Jag hade hellre sett att Everybody wants some utvecklats till en tv-serie, där varje subkulturell klick gavs ordentligt med utrymme. Då hade den kunnat bli lika mästerlig som Dazed and confused.
