En gång i veckan, ända sedan början av det syriska upproret, laddar en grupp självlärda och anonyma filmskapare upp en kort dokumentär film, oftast blott några få minuter lång. De rektangulära miniatyrbilderna av över två hundra filmer hänger mot hemsidans vita bakgrund som om de vore en samling hemska målningar. Att klicka sig förbi sida efter sida med de till synes oändliga klippen är att känna hur lång tid detta har pågått, hur många det berört. Det är också att bevittna en pågående förintelse. Den moderna teknologin gör det möjligt för det syriska folket att inte lida i tystnad, men finns det någon som lyssnar?

År 1986 cirkulerade det ett vhs-band bland västerländska nyhetskanaler. På bandet fanns bevis för att Saddam Husseins Baath-regim använde kemiska vapen  mot kurdiska byar. Liv hade riskerats för att smuggla bandet ut ur landet, men dess innehåll visades aldrig. Kvaliteten var inte bra nog för en nyhetssändning, hävdade en kanal; förövarna kunde inte omedelbart identifieras som irakiska, påstod en annan. I avsaknad av någon alternativ utsändningsteknik förblev bandet av världen osedd.

Chronicle of a fall foretold, 2012, 2 min 11 sek: Filmen börjar med en blå himmel, fåglar flyger förbi vår skärm. Vi ser graffititäckta väggar, med kritik mot Bashar al-Assad. Slagord som ”Fan ta din själ”, ”Ner med förrädaren”, ”Knulla Bashar”, ”Ner med hunden” blixtrar förbi, snabbare och snabbare. Den sista bilden är på en vägg där det står ”Bashar har fallit!” Filmen är från 2012.

Att den senare bombningen av staden Halabja ens kan komma ihåg inte på grund av faktumet att det var en exemplariskt förkastlig handling, utan snarare ett resultat av att den iranska fotografen Kaveh Golestan illegalt tog sig in i regionen och hade journalistiska  nätverk för att kunna sprida sina bilder till internationella medier. Som konsthistorikern W.J.T. Mitchell hävdar i boken Cloning terror med avseende på Abu Ghraib-skandalen, ”om det inte fanns några bilder, skulle det inte finnas någon skandal”.

Tyranner i synnerhet har genom historien haft ett monopol över hur nationsberättelser formas. Dessa narrativ är nu inte längre så monolitiska: alla som äger en tillräckligt avancerad telefon som innehåller en videokamera och internetuppkoppling kan omedelbart dela med sig allt som händer med omvärlden. Som Mitchell säger behöver ”utformningen av uppfattningar om historien inte längre vänta på historiker eller poeter, utan är direkt representerade i audiovisuella bilder med direkt global spridning”. Dessa möjligheter ledde till att teknikutopister år 2011 hävdade att de verktyg som tillhandahålls av sociala nätverkstjänster skulle befria alla världens förtryckta genom att förenkla politiska dissidenters mobilisering via Facebook och Twitter och möjliggöra spridandet av orättvisor från en mobiltelefon till hela världen via Youtube. I boken 24/7: Late capitalism and the ends of sleep kritiserar medieteoretikern Jonathan Crary denna övertro på teknikens potential: ”när vi omger nätverk med mystik och tilldelar dem kvasi-magiska förmågor, blir det som att tro på ett pyramidspel som automatiskt kommer att löna sig å de svaga och förtrycktas vägnar.” Den arabiska våren ledde istället till en islamistisk vinter i nästan alla de länder där diktaturer störtades. Den digitala utopi som Facebook och Twitter utlovade krossades av Snowdens underrättelseavslöjanden. Vi slutade rapportera om Egypten, om Jemen, om Libyen. Vi slutade rapportera om Syrien, även när revolutionen förvandlades till krig.

Eftersom det enkla narrativet om förtrycka civila som protesterar mot en brutal diktator ändrades när revolutionen kapades av en mängd främst utländska stridande med olika motiv och lojaliteter (det finns idag minst 20 olika krigförande grupper i aktiv strid), passar konflikten inte längre in i det förenklade format som dygnet runt-sändande nyhetskanaler kräver. När det väl rapporteras något om den pågående konflikten, som exempelvis när kemiska vapen användes mot civila i Ghouta i augusti 2013, är det som om tittare hittat ett avsnitt av föråldrade tv-program som Greys anatomy eller 2 1/2 män: det hela möts med en trött förvåning att detta fortfarande ens pågår. Konfliktens nuvarande komplexitet gör det till en icke-viral händelse.

Apocalypse here, 2013, 2 min 28 sek: Filmen består av korta klipp, fade-outs, bildspråket påminner om trailers till amerikanska blockbusters. Klippen visar döda kroppar, massgravar. En fatalistisk text avslutar filmen: ”Här levde det syriska folket.”

Eftersom filmerna som ingår i Abounaddara-projektet kan sorteras efter uppladdningsdatum skapar de ett slags metanarrativ av det syriska upproret i kronologisk ordning. En åskådare kan börja från projektets – och därmed upprorets – början, med filmen Almondson, där en gammal man lägger fram en flagga med de syriska färgerna men utan de gröna stjärnor som förknippas med den nuvarande regimen. Mannen rotar i en låda med stjärnformade stämplar och bestämmer sig för vilken som har rätt storlek, medan en nationalistisk sång sprakar i bakgrunden, och frammanar så både avstånd och nostalgi. En jämförelse mellan de mer poetiska, abstrakta verk som Abounaddara började med och de senare filmerna där en person oftast talar direkt till kameran ger tittaren en illusion av en skarpare avsiktsförklaring. Denna utveckling håller språkröret för kollektivet, Charif Kiwan, inte med om när jag får tag i honom via mejl. För honom är även de tidiga filmerna exempel på det han på franska kallar för ”témoignage”, ett vittnesmål.

– Men dessa vittnesmål var injicerade – som många av filmerna som vi gjorde i början av revolutionen – med en hel del poesi och humor. Vi valde till en början att distansera oss själva från innehållet, ett val som blev svårare att upprätthålla på grund av den dramatiska händelseutvecklingen som ägde rum i Syrien. Vi försöker emellertid fortfarande att behålla denna distansering så mycket som möjligt, även i våra mer kraftfulla vittnesmål.

Charif Kiwan hänvisar bland annat till en film som heter The unknown soldier, där en medlem av den Fria syriska armén kritiserar vissa av sina krigsfränders handlingar. Det finns också den rörande Of god and dogs, som ifjol vann det stora jurypriset för kort filmer på Sundance filmfestival, där en medlem av Fria syriska armén erkänner att han under förhör mördat en man som han visste var oskyldig. På Abounaddaras Vimeo-sida finns det för närvarande bara en kort trailer för denna film där den unge mannen endast säger två ord: ”Jag dödade.” Det räcker. Hans ögon säger resten.

Regissörerna filmar ofta sina subjekt i närbild, vilket låter de luckor, som ett otillräckligt språk ofrånkomligen lämnar i försöken att översätta krig till ord, fyllas med den visuella upplevelsen av det mänskliga ansiktet. After the image handlar om en man som konsumerar videoklipp av olika massakrer i Syrien, utan att inse att ett av dessa visar någon han känner ( filmen säger aldrig vem det är, men misstankarna förs till en bror). Hans mor meddelar honom senare under dagen att en familjemedlem har dött, han återvänder till en video han redan har sett och känner denna gång igen ett av liken. Vi tänker att filmen kanske nu kommer att visa det klipp som mannen hänvisar till, klippet som visar den döda kroppen, men regissören inser att en närbild förmedlar mänsklig smärta bättre än ett sensationalistiskt bildspråk någonsin skulle.

Mother of the hero, 2013, 1 min 27 sek: En svartklädd kvinna sitter på golvet, lutad mot en jordfärgad vägg. hon gråter För sin son som dödades efter en vecka i motståndsrörelsen. Kameran rör sig inte. Dess öga blinkar inte, vänder sig inte bort.

Jacques Derrida föreslog att man skulle kunna tänka sig terrorism som en ”autoimmun sjukdom”, som celler som förökas och är självgenererande. Vi kallar till och med terroristgrupper för ”celler”. Dessa gruppers sätt att sprida propaganda över internet speglar denna biologiska funktion, utan centraliserat befäl, där ett undandragande av bilder eller videoklipp från internet är närmast omöjligt eftersom dessa ständigt sprider sig och förökar sig. Dessa bilder används som vedergällning för kraftfulla nationalstaters ensidiga medier. Terroristernas bilder har ett chockvärde med sitt våldsamma bildspråk, konstruerat för att spridas av de som håller med om budskapet och för att uppröra de som inte gör det. Ur konstruktionssynpunkt är en terroristvideo föga annorlunda från klipp på gulliga katter som också manipulerats för att bli internetfenomen.

Konsthistoriken David Joselit har hävdat att bilders virusliknande struktur och spridning, som numera manipuleras både av politiker och aktivister, kan återtas och återvändas av konstnärer. I manifestet som avslutar boken Feedback: Television against democracy från 2007 uppmanar han konstnärer att ”skapa ett virus – tänk på hur din bild kommer att cirkulera. Använd ‘konstvärldens’ resurser som en bas för din verksamhet. Använd bilder för att skapa en publik”. Vad Abounaddara har gjort med sitt projekt är just detta, att med filmen och konstens hjälp skapa någon sorts antipropaganda, det som Charif Kiwan kallar ”motinformation”, film som undergräver staters och terroristorganisationers propaganda, som i grunden försöker berätta en sanning, i stället för att övertyga tittaren om en sådan. Detta står i kontrast med syftet med exempelvis internetfenomenet Kony 2012, som i försöket att spridas till så många åskådare som möjligt kände sig tvungen att betydligt förenkla sanningen och täcka denna i en gråtmild ramberättelse om att förklara världens orättvisor för ett barn.

I ett medielandskap där filmer som visar dansande åttioåringar beskrivs med meningar som ”this will change your life” och ”what you see next will blow your mind” har Abounaddara lyckats skapa filmer som inte är till för att konsumeras (det finns ingen reklam på deras sidor, alla jobbar för Abounaddara som volontärer, det finns inte ens länkar till välgörenhetsorganisationer) utan som gör sitt yttersta för att visa sanningen. Deras filmer heter inte ”En film som kommer att förändra hur du ser på Syrien” utan har tydliga, beskrivande titlar som The deserter och My terrorist brother. Känslan vi som åskådare får är därmed att det här finns ett verkligt behov av att kommunicera individuella sanningar. Detta sker dock på bekostnad av tittarmängden: ingen av dessa filmer antas bli fenomen. Även något så bagatellartat som kollektivets beslut att ha filmerna på Vimeo istället för på Youtube signalerar en önskan att låta dessa filmer tala konstens språk istället för klickonomins.

”Vi försöker representera mångfalden i det syriska samhället”, hävdar Charif Kiwan, ”till skillnad från det Bashar al-Assads regim, oppositionen och internationella medier gör, alla med med en egen agenda, där de vill inskränka detta samhälle till stereotypa personer eller platser.”

Denna reducering av verkligheten till en symbolisk nivå är en metod som nutida medier regelbundet använder sig av – den amerikanska invasionen av Afghanistan förvandlades till ett krig i Irak delvis på grund av att, för att citera Donald Rumsfeld, Afghanistan inte var ett ”target-rich environment”. Irak, som hade ett större symboliskt värde och en diktator som under årtionden skapat en personkult, gav en uppsjö av ikonogra som kunde förstöras och statyer som kunde fällas för att cementera Operation Iraqi freedoms och den amerikanska segerns symboler. Vad Abounaddara försöker göra är alltså att ge en röst åt det som inte är ikoniskt, de som inte har en agenda. När jag frågar Charif Kiwan vad han skulle definiera som en framgångsrik film, om han främst vill ha den talrika tittarmängd som virala videoklipp får, säger han att detta inte är av intresse.

”Som filmskapare är det viktigt för oss att visa alla anonyma syrier som världen inte ser på grund av den flod av sensationalistiska bilder som de hela tiden matas med,” säger han istället. ”Vad som är viktigast för oss är att visa de människor som kan förändra hur världen ser på vårt samhälle.”

Syria today, 2012, 53 sek: Ett tåg närmar sig skärmen precis som i bröderna Lumières berömda film, en hänvisning till filmkonstens tidiga konstgrepp. men dessa bilder gör dock ingenting för oss nu, ingen kommer vända sig från sin datorskärm i tron att detta är på riktigt. En röd text, på engelska, avslutar filmen. Stop watching. We are dying.

Med detta lyckas Abounaddarafilmerna beundransvärt: stereotyperna av Mellanösterns arga unga män och nedtystade instängda kvinnor krossas av kollektivets skildringar av exempelvis kvinnan i Woman in pants som förundras över att det som islamisterna är mest upprörda över är faktumet att hon bär byxor eller kvinnan i Revolution to revolution, som berättar om vad revolutionen innebär för kvinnorörelsen. Hon är gömd av skuggor, det enda vi ser är några lockar av vilt hennafärgat hår. ”Det är för sent att gå tillbaka nu,” säger hon. ”Vi kan inte gå tillbaka.”

Den enda biografen i Slemani, en stad i norra Irak, visar endast filmer som är så tömda på innehåll att de omöjligt kan förolämpa eller uppröra någon, filmer som skapats för att underhålla största möjliga publik. Vi ser Superman. Vi ser Thor. Vi ser Captain America. Vi skådar konflikter som alltid slutar i en seger för de som uppenbart är hjältarna, vi ser på förstörelsen av hela städer för vår underhållning. Vi äter popcorn och blir bländade av London och Metropolis som förstörs, som i slutet av filmen ligger i segerns spillror. Bara några kilometer västerut ligger era syriska städer bokstavligen i ruiner. Och denna destruktion visas på nyheterna, om den nu alls visas, med samma sensationalism som om det vore en av dessa blockbusters.

Kriget har blivit ett spektakel som knappt skiljer sig för oss i västvärlden från ett tv-spel där saker sprängs och olika nivåer klaras. För att åter citera W.J.T. Mitchell är det så de ”amerikanska medierna och de företag och politiker som kontrollerar dessa vill visa det hela: ett krig av ansiktslösa fiender som marscherar anonymt och tillintetgörs av överlägsna vapen från ett säkert avstånd”. Den i skrivande stund senaste av Abounaddaras filmer tar direkt itu med krigets stora medialiserade skådespel: i The sniper hör vi en militant aktivist berätta om hur det är att döda en människa, medan filmen visar oss bilder från tv-spelet Call of duty.

You shall not steal, 2013, 6min 15 sek: En ung mans vittnesmål avbryts av ljudet från ett flygplan som släpper bomber omkring honom. Han kniper ihop läpparna och tittar besvärat in i kameran, som om han vore avbruten av en oförskämd och generande gäst. ”Det kommer att sluta snart”, försäkrar han oss. ”Planet kommer att ta en paus.” Han väntar tålmodigt på att planet ska sluta släppa bomber innan han fortsätter berätta sin historia.

Det är kanske överraskande, med tanke på hur lite av krigets brutalitet som västvärlden faktiskt ser, att den första av Abounaddaras filmer som innehåller någon form av explicit våld kommer först ett hundratal filmer in i projektet. Filmen visar en svårt sårad ung pojke som hjälps av en läkare. Vi vet inte vad som händer med honom sen. Krigets verklighet ställs här i kontrast mot den sanerade våldskultur som kommersiell film vill underhålla oss med. I en annan film ser vi ett annat barn i en sjukhussäng, även han är sårad men ändå glad: han har fått ett leksaksgevär i present. Det helheten av filmerna till slut visar oss är dock att blod och döda kroppar endast är en sida av krigets konsekvenser. Den oemotståndligt charmiga kvinnan i filmen Marcelle berättar hur det är att förlora sin mor medan skottlossning smattrar i bakgrunden. Dessa är liv som har avbrutits, hela världar som har vält.

Med tanke på att Abounaddaras regissörer arbetar i en krigszon enligt ett strikt schema – en ny film varje fredag – kan man tro att de lider av svåra tekniska utmaningar att filma, redigera och ladda upp dessa filmer med en sådan regelbundenhet, men Charif Kiwan säger att de inte anser att detta är en utmaning.

– Brådskan skrämmer inte oss eftersom vi är självlärda filmskapare som anammat en hemmagjord estetik. Det är, snarare än materiella begränsningar, döden och depressionen som plågar oss varje dag, som hotar vårt projekt. Alla våra filmer blir en prövning för den regissör som har delat lidandet med människorna som han filmar, som samtidigt suddar ut sig själv bakom namnet Abounaddara. Och varje sådan prövning är för oss ett steg närmare avgrunden.

Av förklarliga skäl döljer många av filmerna ansiktena på de som talar. Personerna är antingen gömda av skuggor eller så visar kameran istället händer, kroppar. Ibland ser vi talarnas barn som ser in i kameran, trötta men nyfikna.

The end, 2011, 3 min 04 sek: Namn rullar förbi som om vi vore i en biosalong och ser en lista av medverkande i slutet på en film. Dessa är namn på de som dött. Namnen rullar förbi i flera minuter. Filmen laddades upp år 2011. Man kan inte låta bli att undra hur lång listan är idag.

I Vanguards, en av de tidigare filmerna, ser vi barn stående på rad, iklädda militärkläder. De hyllar Assad. Once upon a time in Syria visar flickor som har på sig likadana sidenklänningar, pojkar i kavaj och fluga. De håller alla identiska Assadplanscher, som kunde vara från vilken västerländsk valkampanj som helst. Han ger tummen upp, har en ledares blick i fjärran. Hans huvud är omgivet av vita stjärnor mot en blå bakgrund.

Det är omöjligt att se på dessa filmer utan att känna att situationen i Syrien kommer att påverka varenda barn vi ser i dessa filmer i många år, deras blickar in i kameran är en upprörande påminnelse om att det som sker nu kommer att eka i era generationer.

Författaren Tom McCarthy påstår att konstnärer inte har något att säga, att detta är propagandans roll. Konstnärens roll är snarare bara att få åskådaren att lyssna, lyssna på de frekvenser som hela tiden finns runt omkring oss. Endast detta gör oss till medvetna åskådare. Få uttalanden kan bättre förklara vad Abounaddara har lyckats åstadkomma.

En sista fråga hänger över projektet: att se varenda film som har lagts upp på deras sida är en överväldigande upplevelse som visar en kamp som har pågått mycket längre nu än någon kunde ha anat. I detta skede är det närmast omöjligt att föreställa sig hur kriget kommer att ta slut. Jag frågar Charif Kiwan, med tanke på att projektet började nästan omedelbart efter upproret, vad som skulle vara en passande slutpunkt för projektet? Vad, om något, skulle det krävas för honom och medlemmarna i kollektivet för att känna att projektet är färdigt?

– Bränslet i vårt arbete är längtan. Vi önskar utforska filmkonstens alla vägar i jakten på vårt ideal som är frihet. Och längtan är oändlig på samma sätt som friheten är. Vi hoppas kunna göra filmer så länge som möjligt, trots brist på medel, trots utmattning och lidande. Amen!