Tora Mkandawire Mårtens nya film Martha & Niki går upp på svenska biografer den 22 januari och precis som Colombianos från 2011 resonerar den kring balansgången mellan intimitet och autonomi i starka och kärleksfulla relationer.
Martha & Niki tog mer än fem år att spela in och utspelar sig i Sverige, Kuba och Sydafrika. Filmen kan bäst beskrivas som ett enormt engagerande feministiskt dans-, coming-of-age- och kärleksdrama i dokumentärfilmsformat.
År 2010 skapade Martha Nabwire och Niki Tsappos historia när de blev de första kvinnorna som vann världens viktigaste streetdance-tävling Juste Debout i Paris. Martha & Niki tar avstamp i segern och följer sedan de båda kvinnornas väg mot självförverkligande på egna villkor.
I ett Skype-samtal mellan Sverige och Sydafrika, där både jag och Tora bor, fick jag möjligheten att prata med henne några dagar efter filmens galapremiär.
Hur fick du idén till filmen?
Jag såg dansklipp med Martha på Youtube och blev så himla tagen. Jag älskar hiphop, men jag hade aldrig riktigt sett det här självklara uttrycket i dansen förut. Det var det jag föll för, bara Martha som dansade helt avskalat och direkt. Uttrycket i hennes ansikte. Sen fick jag reda på att hon och Niki var en duo och då blev det ännu mer intressant att göra en film, eftersom det är så tacksamt att följa två karaktärer.
Jag kom in i precis rätt ögonblick när Martha och Niki bara hade dansat tillsammans i en månad. Den första gången jag filmade dem var den första gången jag såg dem battla.
Det var helt magisk, de var så otroligt bra. De hade så mycket självförtroende och charm, kramade sina medtävlare och skrattade. Killarna de slog tappade också hakan eftersom ingen hade sett något liknande förut.
Efteråt hade jag svårt att komma ned i varv. Martha och Niki var så grymma och hade så många tjejer omkring dem som var så berörda av dem. Jag kände att de stod för så mycket positivt.
Berätta om varför du valde att fokusera främst på Marthas och Nikis relation?
Efter nyförälskelse-fasen som jag kallar den, när vi alla var helt vimmelkantiga, landade vi i verkligheten igen. Martha och Niki var enormt olika som individer och det inte var självklart att de ville åt samma håll. Det var något som jag upptäckte tidigt och ville utforska, tillsammans med dynamiken mellan en person som tar mer plats – av entusiasm snarare än egoism – och en annan som gör avkall på sig själv, av omtanke och kärlek.
Deras relation till dansen är så personlig och därför blev också filmen väldigt personlig. Jag minns att Martha, som inte gillar att stå i rampljuset, vid något tillfälle frågade om jag inte borde göra en film om hiphopscenen istället. Det var aldrig något som intresserade mig. En opersonlig film om dans skulle helt enkelt bli en dålig och meningslös film, och hon och Niki skulle aldrig bli synliga som de djupa och spännande människor de är.
Från ett storytelling-perspektiv är filmens början intressant, berätta om det.
Eftersom allt började så himla bra undrade många hur jag skulle lösa det rent dramaturgiskt. Framgångarna ska ju komma på slutet och inte tvärtom. Jag tänkte istället att det är skitcool att börja med det otroligt grymma materialet från tävlingarna och berätta vad som hände sen. Ett annat lite ovanligt val som jag visste var det rätta var beslutet att låta publiken lära känna Martha och Niki genom dansen och utan en massa ord, just för att dansen definierar dem som människor.
Det var också jätteviktigt att filmen skulle kännas som en film, och att publiken skulle träda in i huvudpersonernas värld, precis som i en spelfilm. Här blev det visuella superviktigt Ansikten och uttryck är viktiga och jag använder mycket närbilder av den anledningen. Jag ser skönheten i mina huvudpersoner och vill fånga den.
Du har tillbringat många intensiva år med Martha och Niki. Finns det en risk att du som regissör kommer dem för nära och blir för snäll?
För mig var det självklart att Martha och Niki skulle vara nöjda med den färdiga filmen, att de skulle känna igen sig själva. Det var så himla generöst av dem att ställa upp på dokumentärens villkor. Att våga blotta sig och vara sårbara. Det är särskilt modigt i en tid där alla ägnar sig åt att redigera bilden av sig själva.
Det betyder inte att jag skulle ta bort vad de än skulle ha bett mig om, men att vi diskuterade allting. Det viktigaste för mig var att filmen var sann, och jag vet att det var lika viktigt för dem.
Hur var det att arbeta med arbeta med filmen under så lång tid?
När jag arbetade med min förra film, Colombianos, stressade jag ofta över risken att missa något viktigt. Så den här gången bestämde jag mig för att inte oroa mig över det igen. Jag filmade ganska sällan, en gång var tredje månad i början, och sedan en gång var sjätte månad ungefär. Jag hade också bestämt mig för tidigt vad jag ville fokusera på, och det var i första hand Marthas och Nikis förhållande som höll på att förändras.
Även om det var skönt att ha så lång tid på mig att berätta deras historia exakt som jag ville så kändes postproduktionsfasen extremt utdragen på slutet. Både klippningen och ljudläggningen tog otroligt lång tid. Jag jobbade tillsammans med en sydafrikansk ljudläggare, som jag satt tillsammans med och gick igenom filmen, ruta efter ruta. Samma sak med färgkorrigeringen.
Berätta om ditt samarbete med Kalle Boman?
Jag har jobbat med Martha & Niki sedan 2010 och har i stort sett klippt scener sedan start. Efter några år visade jag mitt material för Kalle, som var klippkonsult på min förra film, och han blev jätteintresserad. Så vi har träffats med jämna mellanrum och tittat på materialet, ofta på stor duk, både i Sverige och sedan i Sydafrika.
Det funkade så att jag klippte och han kom med feedback. Kalle är ganska fåordig och nog den minst dominanta personen jag känner. Han är inte en gammal filmfarbror som säger, ’Gör så och så’. Tvärtom var det ett intuitivt samarbete där vi såg filmen tillsammans och där han faktiskt hjälpte mig att se min egen film. Han är en sällsynt ödmjuk person i den här branschen. Och praktiskt. Tar allt med en nypa salt, på ett sätt som ingen annan gör. Han hade en väldigt lugnande effekt. Inte bara på mig faktiskt, utan på Martha och Niki och alla andra som var inblandade i filmningen också.
Hur gick det till att filma de enormt medryckande danssekvenserna?
Vi använde två kameror vid varje dansevent. Jag tog alla närbilder – det var superviktigt att se Marthas och Nikis ansiktsuttryck när de dansade – och den andra fotografen (Erik Vallsten, Senay Berhe och även Niklas Nyberg) filmade helbilderna. Det är jäkligt svårt att filma dans och man tänker hela tiden, ’Shit, fick vi med det där?’. Det var också svårt att jobba med hiphop på hög volym som gör att man själv blir hypad och upptrissad, samtidigt som man ska göra något så lugnt och intuitivt som att filma.
Det är inte första gången du reflekterar över kärlek och självförverkligande?
Både Martha & Niki och Colombianos handlar ju om att förbli en individ i en duo, eller en tight relation – något som jag funderat mycket på. Att jag blev mamma till tvillingar under arbetet med ’Martha & Niki’ kändes otroligt symboliskt. När jag fick beskedet var min första tanke, ’Gud, ska de bli ihopklumpade som en, eller kommer de lyckas att bli unika människor som tar sin egen plats?’
För mig handlar Martha & Niki om frigörelse, att hitta sin egen väg, veta vad man vill och våga stå upp för sig själv. I Colombianos är det den äldre brorsan, Pablo, som hela tiden försöker styra sin yngre bror Fernando. I Martha & Niki är det Niki som är den drivande. Det som gör båda relationerna så intressanta är att de präglas av så enormt mycket kärlek.
Jag har ju tänkt på Martha och Nikis berättelse som en kärlekshistoria från dag ett, och har strukturerat filmen efter det. Först nyförälskelse och sen verklighet, när de upptäcker olikheterna och försöker deala med dem.
Det var viktigt för mig, i arbetet med båda filmerna, att publiken skulle förstå båda huvudpersonerna trots att de är som dag och natt. Jag ville absolut inte ställa dem emot varandra, utan att se till att de får lika mycket kärlek och utrymme.
Kön och etnicitet är också centrala komponenter i båda filmerna.
Ja, att de var en kvinnlig dansduo gjorde att det kändes ännu mer angeläget att berätta om Martha och Niki. Det är så sällan som kvinnliga konstnärer skildras och en film om en kvinnlig konstnärsduo har jag nog aldrig sett, även om det säkert finns. Att jag blev så rörd av deras styrka och självförtroende var centralt och jag ville så himla gärna förmedla den känslan.
Att vara kvinna är ju inte ett problem, men det har inte heller varit en fördel för dem. De har blivit synade på ett annat sätt, fått höra att de var bra för att vara tjejer och andra kommentarer. Som kvinnlig regissör känner jag förstås igen mig. Jag kan inte heller undgå att behöva deala med att vara kvinna hela tiden. Antingen framhävs det eller så glöms man bort.
Ett annat element är Martha och Nikis förhållande till Sverige som innebär att de som svarta alltid måste deala med sin hudfärg.
Filmen slutar i Sydafrika dit du flyttade för några år sedan. Kan du säga något om hur flytten har påverkat dig och hur det var att filma här?
Att jag har flyttat till Sydafrika har påverkat mig jättemycket som människa och som regissör också förstås, och att filma slutscenerna där var otroligt känslosamt. Vi hade pratat om möjligheten att filma i Afrika eftersom både Martha och Niki är födda på och känner anknytning till kontinenten. Eftersom de länge har velat besöka Sydafrika och jag flyttat dit, föll det sig naturligt att vi valde att filma där. Det var helt klart den mest omskakande inspelningsomgången, det kände alla. Förutom att var och en gick igenom upplevelser där mycket stod på spel, så var också den gemensamma filmningsupplevelsen otroligt stark.
Sydafrika är så omtumlande på så många sätt, med sina kontraster, svårigheter men också på grund av den kreativa kraften som finns där. Det är ett enormt inspirerande land på ett konstnärligt plan. Ett tag bodde jag i området Maboneng i Johannesburg, där en del av filmen spelades in, och det området i sig är som en dröm. Jag träffade så många människor där som jag haft djupa och riktiga samtal varje gång jag gick utanför dörren.
Vad är dina intryck av hur filmen tagits emot efter galapremiären och vad har du för förhoppningar inför biosläppet?
Att slå reaktionerna efter premiärgalan kommer att bli svårt. Så mycket värme, stående ovationer och så många som kom fram efteråt.
Lite tror jag att det är för att det är en yngre generation som är generösare. Det kändes overkligt och magiskt, det tyckte vi alla tre. Och det är lite svårt att hantera. Jag kände mig helt underlig hela kvällen, som i chock nästan.
Jag har nog aldrig varit med om så mycket pepp och starka reaktioner, med folk som har gråtit så mycket. Till största delen är det det här gänget – eller rörelsen – runt Martha och Niki. De är otroligt många som har följt dem länge och som ser filmen som ett tidsdokument över en period där Martha och Niki har spelat en viktig roll. Idag är det många fler kvinnor som tävlar i hiphop och streetdance.
Självklart så hoppas jag att filmen ska stärka folk och att kvinnor ska våga ta mer plats efter att ha sett den. Fast jag hoppas att Martha och Ncki inte behöver bli förebilder, även om de inspirerar många. De ska inte behöva stå för något mer eller någon annan än sig själva.
Nu ska det bli intressant förstås, att se vilka som kommer att ta till sig filmen och vad den kommer att förmedla till olika människor. Vi har ju redan märkt att till och med 65-åriga män har rörts av filmen. Det är kul.
Hur reagerade dina huvudpersoner när de till slut såg filmen?
Det har varit en lång process, och väldigt nervös. Martha och Niki såg filmen för första gången i maj. Niki kände på en gång att allt stämde och att ingenting kändes konstigt eller fejkat. Martha med, men eftersom hon inte gillar fame så var det annorlunda för henne. Hon funderade mycket över hur folk kommer att uppfatta henne. Efter den första visningen ordnade vi en till för en lite större krets, med folk från deras bransch, som Timbuktu och andra dansare, och deras feedback innebar ännu mer bekräftelse på att filmen var så sann som vi ville att den skulle bli.
Jag har märkt att Martha och Niki är glada över att ha gått igenom den här processen. De var helt enkelt tvungna att ta tag i relationen eftersom filmningen gjorde det omöjligt att sopa någonting under mattan. Såklart finns det fortfarande besvikelser att hantera, och de hade förstås behövt gå igenom vad de gjorde i filmen även om inte jag hade varit där. Jag vet inte hur mycket filmen faktiskt har betytt för deras relation. Vad jag vet är att filmen har gett dem en möjlighet för dem att följa sin egen utveckling. Annars är det ju så att åren passerar förbi utan att vi riktigt märker hur vi förändras och utvecklas.
Och slutligen, vad ska du göra nu?
Jag har två projekt på gång, där ett är en verklighetsbaserad spelfilm som legat på hyllan och väntat länge. Den utspelar sig på en dansresa till Kuba, så man kan se lite av den miljön i Martha & Niki. Jag gjorde en researchresa för det här projektet, och det var också därför vi reste dit med Martha och Niki. Jag vet inte om det kommer att bli en lång- eller kortfilm än, men jag vet att det finns så mycket jag vill berätta därifrån. Om mötet mellan svenska turister och kubanska dansare, som är väldigt intressant och komplext.
