Det finns något oemotståndligt med Guy Maddins flummiga inventering av filmhistorien. Det är långt ifrån den livsviktiga arkivhållningens oglamourösa vardag, som handlar om att se till att ömtåliga filmrullar håller rätt temperatur, och så vidare. I sin senaste film The forbidden room, regisserad tillsammans med Evan Johnson, återbördar Maddin istället sånt som försvunnit från arkiven under årens lopp till vita duken, i form av en rad sammanlänkade filmatiseringar av “lost films”. Resultatet är baserat på bevarade synopsis, inte sällan korthuggna sådana, men det rör sig knappast om något pliktskyldigt arkivarbete.

Inte undra på när Maddin själv har liknat arbetet vid en seans, där gamla filmers andar väcks till liv. Filmen rymmer en mängd parallella narrativ, där varje ny berättelse skjuter ut i ett nytt sidospår, mer befängt än det tidigare. Kanske är det konstfilmens motsvarighet till Inception? Det är en explosion av färger och simulerade repor (filmen är extravagant digital och har tillkommit lika mycket i postproduktionen) som översköljer åskådaren som stapplar ut ur salongen, utan att ha fått en filmhistorisk lektion men väl fått uppleva en paranormal projektion under ledning av en av filmvärldens mest egensinniga virtuoser.