Idag blev det klart att filmen kommer att visas på 70mm på Rigoletto i Stockholm från och med 1 januari – bara en vecka efter premiären i USA.
Det börjar blir svårt att recensera film. För vilken version är egentligen den riktiga? Det blir särskilt krångligt när det kommer till högprofilerade effektfilmer som Star wars: The Force awakens. I Sverige visas rymdäventyrets sjunde del i tre varianter: 2D, 3D och Imax 3D. Och vad innebär ens Imax? Tja, i den småskaliga variant som nu kommit till Filmstaden Scandinavia i Solna inte mycket mer än att duken är större, ljudet kraftigare och biljetten dyrare.
Men filmen finns även i en fjärde variant och för att uppleva filmen som regissören J.J. Abrams själv tänkt sig den, det vill säga på storskalig Imax 70mm utan 3D-glasögon, får man faktiskt bege sig ända till London där den visas på – vetenskapsmuseet!
Till skillnad från exempelvis Avatar är The Force awakens nämligen inte inspelad i 3D – därför listas den också som “fake” på sajten Real of fake 3D. Däremot använde Abrams en Imax 70mm-kamera för att filma vissa scener till filmen, därför torde det enda “äkta” sättet att uppleva filmen vara på just original-Imax. Det är bara där man får uppleva hur duken liksom vecklar ut sig vertikalt till det mäktiga bildformatet 1.43:1 i vissa särskilt ombesörjda scener. Men då får man alltså bege sig till London.
Nu är Star wars ändå inte min mysigaste kopp te, men jag smidde länge planer på att åka till Köpenhamn för att få uppleva Quentin Tarantinos The hateful eight på 70mm. Nu kan jag ställa in resan – idag blev det klart att filmen även kommer att visas på 70mm på Rigoletto i Stockholm från och med 1 januari. Det är bara en vecka efter premiären i USA och alltså tolv dagar före filmen har sin ordinarie digitala biopremiär i Sverige.
Här får man ge en eloge både till distributören Scanbox och biografjätten SF, som alltså prioriterar 3D i sitt påkostade bygge i Filmstaden Scandinavia men här visar att det fortfarande finns analoga resurser i företaget. För att kunna visa filmen har SF fått rusta upp gamla projektorer som kan visa 70mm och beställa in objektiv från USA.
The hateful eight är filmad i formatet Ultra Panavision 70, mest känt för William Wylers Ben-Hur från 1959. När Tarantinos fotograf Robert Richardson hittade objektiven på en hylla hos Panavision hade de i princip legat orörda sedan 1966 när de användes till det historiska fiaskot Khartoum.
Med dimensionerna 2.76:1 trumfade Ultra Panavision 70 det samtida bildformatet Cinemascope, som sedan dess har blivit branschstandard, och via anamorfisk magi skapar det svåröverträffad bildupplösning och detaljrikedom. (Läs mycket mer om det hela till exempel här, här och här.)
För digitalt infödda kan det hela tyckas vara något av en kuriositet, eller ett utslag av svårartad nostalgi precis som Star wars-hysterin, men för en cineast som undertecknad kommer begäret av bilden alltid vara starkare än besattheten av berättelsen som präglar intresset för den där rymdoperan. Inget kan spoila en biografupplevelse värd namnet.
