Årsbästakalendern är vår nedräkning av 2015 års 24 bästa biopremiärer.
Det är inte alltid årets bästa och viktigaste film sammanfaller. I en perfekt cineastvärld är distinktionen förresten fånig – den bästa filmen är per definition den viktigaste filmen. Filmkonsten existerar för filmkonstens skull och filmskapare ska inga andra gudar hava jämte den. Gå i demonstrationståg kan man ju göra på fritiden.
Jag gäspar också själv mer än sällan, allt oftare utan tillstymmelse till dåligt samvete, åt välmenande budskapsfilmer som bara vill väcka debatt om en viktig fråga. Kom igen, skriv en klickonomisk krönika istället, det går både snabbare och billigare för alla inblandade.
Samtidigt är det svårt att komma ifrån att filmer som lyckas göra både och, det vill säga övertyga som filmkonst men samtidigt beröra ett angeläget ämne, är särskilt omöjliga att värja sig mot. Årtiondets hittills bästa och viktigaste film, Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre från 2011, är ett exempel. Nyligen berättade Kaurismäki att han precis påbörjat arbetet med en ny film, som ska handla om yktingar i dagens Finland, och den lär bli lika omistlig.
Ett annat är Abderrahmane Sissakos Timbuktu. Gemensamt för filmerna är att de skapar glipor av hopp i en ogästvänlig värld. Därmed lyckas de undkomma dilemmat som många andra filmer som vill uppmärksamma förtryck och misär brottas med. För när filmer som vill vara ögonöppnande bara bekräftar publikens värsta farhågor blir resultatet snarare uppgivenhet än solidarisk kampanda.
I Timbuktu framgår till exempel jihadisternas farliga vansinne med all önskvärd tydlighet, men det tillåts inte sätta tonen för filmen. Filmen står fri från och över deras maktanspråk. Ett älskande par har ingen plats i deras värld, men det betyder inte att kärleken dör.
Utan att väja för grymheter låter Sissako samtidigt människorna som faller o er för jihadisterna vara mer än brickor i en intrig. När de insisterar på att få leva, genom att spela musik eller fotboll, förhöjer filmen det till vackert motstånd.
Timbuktu är en film som är ögonöppnande inte för att den avslöjar terror utan för att den också framkallar ett hoppfullt sätt att tänka om världen. Det är faktiskt viktigt.
Årets bästa filmer:
1. Timbuktu (Abderrahmane Sissako, Mauretanien)
2. Inherent vice (Paul Thomas Anderson, USA)
3. Taxi Teheran (Jafar Panahi, Iran)
4. Phoenix (Christian Petzold, Tyskland)
5. Carol (Todd Haynes, USA)
6. Mad Max: Fury road (George Miller, Australien)
7. Spionernas bro (Steven Spielberg, USA)
8. Magic Mike XXL (Gregory Jacobs, USA)
9. Mission: Impossible – Rogue nation (Christopher McQuarrie, USA)
10. Maps to the stars (David Cronenberg, USA)
11. Mistress America (Noah Baumbach, USA)
12. Leviatan (Andrej Zvjagintsev, Ryssland)
13. Blind (Eskil Vogt, Norge)
14. It follows (David Robert Mitchell, USA)
15. I skuggan av kvinnor (Philippe Garrel, Frankrike)
16. Blackhat (Michael Mann, USA)
17. The tribe (Myroslav Slabosjpytskyj, Ukraina)
18. Efterskalv (Magnus von Horn, Sverige)
19. Amour fou (Jessica Hausner, Frankrike)
20. Eden (Mia Hansen-Løve, Frankrike)
21. Sagan om prinsessan Kaguya (Isao Takahata, Japan)
22. Crimson peak (Guillermo del Toro, USA)
23. Victoria (Sebastian Schipper, Tyskland)
24. Revolten (Kornél Mundruczó, Ungern)
